Inte utan min Dotter

Jag undrar om det är något tokigt med atmosfären i lägenheten som gör att Julia inte alltid kan komma ordentligt till ro. Hon somnar, vaknar, somnar om och vaknar, gång på gång. Igår verkade hon drömma något riktigt otäckt, för helt plötsligt, och helt oväntat, kom ett tjut som jag aldrig hört förr. Det var mycket högre än det brukar vara och jag sprang in till henne, eftersom jag fått reda på att om bebisen drömmer och blir rädd ska man inte låta dn ligga och vara ledsen, för det skapar en otrygghet för barnet när det ligger i sängen. Hon va alldeles förstörd när jag kom in stackarn och jag började prata med henne redan innan jag kom in i rummet för att hon skulle höra in röst. Jag gav henne nappen och klappade henne över håret samtidigt som jag hela tiden repeterade orden "Mamma är här. Det är bra nu. Mamma är här." Till slut somnade hon om och jag smög ut, bere för att vända i soffan och springa in igen då hon började gråta på nytt. Det var inte lika hjärtskärande men hon var utan tveka ledsen. Till slut fick jag ta henne med mig ut till soffan och hålla henne i knät för att hon skulle komma till ro. Efter ett tag gjorde hon det och sen sov hon gott och länge.
Idag har nappen trillat ut hela tiden och hon har vaknat av det och varit jätteledsen, men somnat om praktiskt taget i samma stund hon fick tag på den igen. Nu verkar det dock som om det är klart med oro för ikväll.

Dagen har varit rätt så trist, får jag nog säga. Jag har varit på Kortedala torg tv ggr Första gången för att köpa frimärke och kuvert och andra gången för att panta flaskor och köpa något att äta för pengarna. Det var översvämmat av folk som kryllade runt som myror utan huvuden. De sprang i sicksack framför vagnen och åt alla möjliga håll så jag var nära att mosa dem med största mening. För att göra saken lite jobbigare hade personalen på Hemköp parkerat pallar med varor i varenda gång så det var en jäkla pers för mig att försöka ta mig till kassorna. Jag är glad att dagens slut har tagit sin början så jag slipper dårarna!

Later.

Igår regnade det, och idag kom solskenet som ett brev på posten. Underbart att vakna och se genom rullgardinen hur solens strålar letar sig fram bakom husfasaderna på andra sidan gården. Då känns det som om det kommer bli en bra dag, och en bra dag är alltid trevligt att ha. Jag tog på mig mina strumpor jag sparkade av mig innan jag somnade inatt och tog Julia på armen och studsade lyckligt ut i vardagsrummet och satte henne i babysittern. Jag startade datorn för att kolla temperaturen och upptäckte till min besvikelse att det var -1. Men nu, 2,5 timmar senare har den stigit med 3 grader, så det finns ju fortfarande hopp....!

Johnny och jag låg i soffan i 1,5 timmar igår och pratade om allt mellan himlen och jord. Om oss. Om roliga saker och mindre roliga saker. Det är väldigt skönt att få ventilera lite ibland och dessutom känns det bra att han gör det samma. Det är ju ingen hemlighet att vi måste lära oss att kommunicera bättre. Vi är båda såna som tar för givet att den andra vet precis vad man menar eller vill även om man inte säger något, och i längden slutar det bar med missförstånd och heta diskutioner som egentligen är helt onödiga. Det fungerar ju inte heller när man har barn tillsammans, det skapar ett hem utan balans och det är ju något ett barn verkligen behöver. När Julia blir lite äldre måste vi även börja ha en bättre rutin här hemma, speciellt när det kommer till sov och mattider. Just nu funkar det ju att jag lägger mig tidigare så jag orkar gå upp på morgonen, och Johnny stannar uppe så han kan ta nattpasset. Dessutom är det ju då han kan prata med sina vänner och familjen i Brasilien då de nu ligger 5 timmar efter oss. 
Vi pratade om första gången kan jag var i Brasilien, om vad vi tänkte om varandra första gången vi möttes osv. Det är alltid roligt att återuppleva den tiden. Aldrig i livet kunde väl jag ens drömma om att jag inom två år skulle sitta i Sverige och ha ett barn med den där lille energiknippen spm insisterade på att hämta stolar till oss vid fruktsalladsstället och sedan bära den för oss hela stranden bort dit vi höll till.

Nu har jag snart en geggig blöja att byta! Halleluja....


Tjooo

Nu är vi ganska nyss hemkomna från BVC där vi har gjort det vanliga, vägd och mätt, och Julia har även fått sin första vaccination. Precis innan vi jag skulle börja klä på henne somade hon bredvid Johnny i sängen, vilket jag önskade att hon inte hade gjort. Måste ju ändå plocka upp henne och börja böka runt för att få på henne kläderna. Men fantastigt nog fick jag klätt henne utan att hon vaknade. Inte ens när jag bar ner henne till vagnen och lade henne vaknde hon, utav sov gott hela vägen till BVC. Tar ju bara max 5 minuter att gå dit. När vi kom upp låg hon fortfarande och sussade i mitt knä, ända tills en kvinna la sin lilla bebis i vagnen. Denne började gråta, vilket inte bara väckte Julia, utan gjorde henne fruktansvärt ledsen så även hon började gråta.
Men när mamma gått därifrån med bebisen och vi kommit in på undersökningsrummet så lugnade hon snart ner sig. Det är ju så mycket att titta på där inne. Vi började med att väga och mäta henne. Hon har inte växt lika mycket de här 3 veckorna som hon brukar göra, men det såg fortfarande okej ut. 6,5kg och 60.5cm ligger hon på nu. Sedan gick BM.A för att hämta en till BM och sprutorna. Då Julia skulle få två sprutor gjorde 2st det samtidigt för att hon inte skulle behöva få ont 2ggr. Hon satt i mtt knä, och sprutorna skulle sättas i låren. Stackarn skrek så hon blev alldeles röd i ansiktet och tårarna rann. I 6-7 minuter fick jag trösta henne innan hon lugnade ner sig. Jag som själv avskyr sprutor var nära att börja gråta själv, men jag vill ju inte visa för Julia att jag tycker det är läskigt. Vill ju inte att hon ska ta efter mina rädslor. Hon får skapa sina egna.
Hon somnade direkt när vi gick ut med henne igen och fortsatte sova när vi kom hem, och gör det fortfarande, bortsett från lite gnäll när nappen trillade ut. De sa att hon kan få lite feber av vaccinet, och att det i så fall kommer under natten eller möjligtvis morgonen. Jag hoppas att hon ska slippa det, men man vet ju inte. Nu har vi i allafall både febertermometer och febernedsättande stolpiller till henne ifall det skulle behövas.

Later

*Gullrumpa*


Hej.

Jag är så trött idag. Det är som om hjärnan förvandlas till ett seggående, surrande kylskåp och kroppen känns som en näve nykokad spaghetti, med bara lite tuggmotstånd. Jaa, precis så känner jag mig! Och Julia känner sig säker ännu värre efter allt nytt hon har varit med om idag, och stängde ögonen så fort jag lade henne i sängen och gav henne nappen.

Vi åkte hemifrån runt 13:30 då vi hade bestämt möte med pappa i Brunnsparken vid 14:00. Han stod där som en lydig hund när vi kom gående från Centralstationen, då jag gärna hoppar av så fort det blir gångsavstånd. Vagnarna här utifrån är ju alltid översvämmade av folk, och idag stod det dessutom en barnvagn i mittgången. Det bor så hysteriskt mycket folk här ute, och sjukt många barnfamiljer. Spårvagnarna borde dels gå oftare och ha flera vagnar som tar barnvagnar. Sen tycker jag dock inte att man ska ställa sin barnvagn i mittgången även om det inte finns någon plats. Jag skulle vänta till nästa vagn, för man har aldrig så bråttom att det är värt att riskera sitt barns säkerhet för att komma i tid.
Tillbaka till saken; Pappa, Johnny, jag och, såklart, Julia gick sedan och tog 6:ans vagn till Sahlgrenska där farmor nu ligger inlagd. När vi kom fram satt hon på sängen och såg inte alls pigg ut. Hon är så fullproppad av morfin att hon bara satt och blundade med huvudet nerböjt mot marken. Dock så sken hon upp när vi kom in, och självklart var hon speciellt glad att träffa Julia igen. Susan och Annelie kom också och hälsade på, vilket var jättekul. Har inte träffat dem på ett bra tag. Farmor hade dock lite svårt att hålla isär vem som var vem av oss flickor och kallade Julia för Annelie och Annelie för Maria. Det tog ett tag innan jag förstod detta och undrade varför hon sa till mig att man måste hålla sig lugn så man inte bryter benen. Jag satt ju bara på stolen bredvid henne och rörde knappt en fena. 

Det är konstigt hur jag blir en helt annan person nu när farmor är slut. Jag försöker ju att vara som vanligt när vi sitter ner och pratar för att inte göra saker och ting mer uppenbara än vad de redan är. Men när det är något so händer, t.ex om farmor ska flyttas från säng till rullstol, eller om hon behöver hjälp med något etc så förvandlas jag i från barnbarnet Maria till Vikarierande Vårdbiträde Maria och blir den jag var de åren jag jobbade i hemtjänsten. På något sätt tror jag dock att farmor tycker det är skönt att jag vet vad jag gör. Hon känner sig nog säker på att det blir bra. 
Det kändes i alla fall okej att vara där. Jag var nervös när vi var påväg in att jag skulle bryta ihop när jag fick träffa henne, men eftersom hon blev så glad av att se oss så jag förmådde mig inte att förstöra stämningen. Jag kände dock att det stang till i hjärtat när jag och Julia satt bredvid henne och farmor tog Julias ansikte i sina händer. Hon pratade med Julia och berättade för henne hur fin hon är, och Julia besvarade henne med ett av hennes enorma, tandlösa leenden. Fast mest blv jag glad att farmor fick se ett sånt leende. Man såg på henne att allt jobbigt och smärtsamt försvann för en stund.
Det är fantastiskt hur en sån liten människa kan ge en annan person lika mycket smärtstillande och ångestdämpande som en morfintablett. Det var inte heller bara farmor som fick ta del av Julias glädjespridande leende. Hon delade rum med en man och två andra kvinnor och hela rummet sken som en av de soligaste dagarna i paradiset när jag plockade upp Julia ur vagnen. Alla satt och tittade på henne med stora leenden så vi fick vända henne åt allas håll så de fick lite uppmärksamhet var. Känns bra att kunna göra något gott i all elände.

Jag och Johnny stannade sedan till vid Järntorget för att äta sen lunch på Burger King. Han skulle vidare till Majorna sen så jag hoppade på 6:an själv med vagnen. Julia var dock vaken och började bli lite gnällig redan, så jag valde att ta henne i knäet redan från början, innan hon började illtjuta. Men när vi var vid Redbergsplatsen började hon åla sig och vid Gamlestadstorget var kaoset en faktor. Hon satte igång att gallskrika! Släng dig i väggen, Baloo, här är det någon som tar i från tårna! Det är så hjärtskärande när hon gråter på det viset och jag kände nästan själv för att börja gråta ett tag. Inte för att jag var speciellt orolig för vad som var fel, jag visste att hon var trött men för varm för att sova. Inte heller för att jag tyckte det var pinsamt. För att inte stressa upp mig satt jag och tänkte att vi satt hemma i soffan, och det funkade så bra att jag ibland tittade upp för att titta på TV:n. Orsaken till att jag ville lipa var mest för att jag tyckte synd om henne för att det var så jobbigt och jag inte kunde göra något speciellt. Man har inte så många möjligheter när man sitter på det viset. Hemma kan jag ju bara ta upp henne och gå runt. Något som inte ens finns med på listan på en rullande spårvagn. Kan ju inte heller börja klä av henne kläderna. Några hållplatser innan vi var framme började jag sjunga "Den blomstertid nu kommer" och den funkar alltid. Julia lugnade snart ner sig och låg lugnt och tittade ut genom fönstret resten av vägen. När vi var hemma somnade hon näst intill direkt efter att hon fått en torr blöja. 

Jäklar vad mycket det blev!!

 

Jag och min lycka <3

Dagen började tidigt! Klockan var 05.57 när jag gick upp och då hade jag ändå varit halvvaken i alla fall i 30 minuter. Julia är som en väckarklocka som man kan snooza, men istället för att trycka på en knapp sätter man in nappen i munnen på henne. Hon brukar somna om en stund, men vaknar kanske var 10-15 minut tills man tar upp henne. Man får lite tid att vakna till liv i alla fall, och det är ju alltid skönt!
Vi aktar oss lite med att ge henne mat i tid och otid. Blir lätt att man ger henne lite för snabbt så det samlas lite för mycket i hennes lilla mage, därav kräkningarna. Vi var hos BVC läkaren med henne idag för säkerhets skull men det var inget fel på magen och de små utslagen var inte heller något att oroa sig för. Det kan bli så med hormoner osv. Vi fick mest beröm för att våran flicka är så stor och fin och så stark som hon är. Då kan man ju inte bli annat än stolt!

Jag var även och hämtade mina kläder från Ellos, så nu har jag fått de första plaggen till min vårgarderob. Ett par helt fantastiskt bekväma haremsbyxor i svart som jag såklart hoppade i direkt. Annat än det var det, ett par jeans (också harem), tre baslinnen, två andra linnen och en rosa farfarstopp. Superfint alltihop!!

Mat nu!! Hej :) 

Nu är det natten för mig med!

Godnatt.
  

Nu städar jag igen. Inte för att det är direkt smutsig, hur kan det vara det med tanke på att jag knappt gjort något annat än att städa de senaste dagarna, utan i förebyggande syfte. Har aldrig varit med om en lägenhet som skitar ner sig så fort och mycket som den här. Lika bra att ta lite varje dag så man slipper komma till den punkten när det ser ut som ett bombnedslag av disk, kläder och damm. Jag har ju tiden nu eftersom Julia sover så mycket och länge, och är hon vaken kan jag sätta henne i babysittern medan jag diskar. Det funkar rätt bra om jag pratar eller sjunger för henne samtidigt så hon inte blir utråkad.

Har tagit en paus i rengörigen för att skriva ner lite tankar jag har. Jag pratade med pappa för några dagarsen om hur lätt det är att ta hand om Julia. Hon är en så nöjd och tillfredsbebis och skriker jättesällan. Om hon blir rädd eller har ont i magen är i stort sett de enda tillfällerna hon verkligen gråter. Visst finns det undantag, ibland skriker hon ju även ifall hon är jätthungrig eller jättetrött också. Men tack vare att det är så lätt (för mig i alla fall) att läsa henne och förstå vad det är hon behöver, så blir gråten aldrig särskilt långvarig.
Pappa berättade att jag var precis likadan när jag var liten. Efter att jag tog nappen, vill säga. Hade ju kolik och tog inget annat än mammas lillfinger de tre första månaderna, så mamma bodde praktiskt taget i sängen med mig på kvällarna när det satte igång. Kan inte ha varit lätt när hon också hade en fyraåring att ta hand om. Men när jag började fatta tycke för nappen sov jag som en stock och var världens lugnaste lilla bebis. Han sa också, att det var tur för oss att vi fick börja med ett så enkelt barn att komma in i föräldrarollen med och jag kan ju hålla med om det. Då blir det antagligen lättare för oss att vara samlade och lugna ifall näst barn skulle vara motsatsen och inte ge oss en lugn stund, eftersom vi då kommer vara tryggare i vår roll som föräldrar. För även om alla barn är olika och har olika beteenden, så kommer det inte vara lika nytt som det är nu.
Men samtidigt kan jag känna att det på något sätt skulle jynna oss att ha ett jobbigt första barn, för är det andra så kolugnt så blir det ju en fantastisk överraskning istället för en smärre chock. Och eftersom vi då kommer ha Julia också, som oavsett vem av oss hon brås på, aldrig kommer vilja sitta stilla, så skulle det ju onekligen vara lättare att ha ett enkelt barn som nr 2.

Lite funderingar bara, men det är ju ingenting man får välja. Man får det man får och man klagar inte. Bara att få ett barn är ju underbart, så varför ska man klaga? Sen är det väl lite tidigt att ens börja tänka i banan "andra barnet" då det än så länge är ganska avlägset. När vi bestämmer oss att vår situation är tillräckligt trygg för att barnet ska få allt det behöver, först då kan vi börja fundera på det. Men än så länge har vi det så bra och är så glada åt den lilla flicka vi fått!

Skrutteluttenlej <3



Tjoohej.

Nu har Pluttan somnat så nu kommer det vara lugnt för kvällen. I alla fall i en 4 timmar till. Blir nästan rastlös när hon sover och lägenheten är städad, vet liksom inte vad jag ska gör, och det går ju inte att bara sitta och inte göra någonting. Tur då att jag varit och köpt lite godis och coca cola. Kvällen är räddad!
Fick en kokbok av Tessie, precis som jag ville ha. Nu blir det matlagning till tusen så fort pengarna kommit så jag har råd att köpa ingredienser. Kanske jag blir kvitt de satans Mamma Scans köttbullar nu!

Sova, skratta eller nysa? Ja, jag vet inte...:p

Later.

Nu sitter jag är på divanen och tittar på "Jakten på Julia" som går på 1an. Är en typ dokumentärserie där de letar efter en tjej som ska spela Julia i en ny uppsättning av "Romeo och Julia". Självklart var det namnet som fick mig att bläddra till 1an. Tittar dock inte jätteintensivt, men det funkar att vila ögonen på tills något roligare händer.
När jag tittar på det får jag sån lust att börja spela teater igen. Saknar verkligen att stå på scen och känna blodet pumpa i 1000km/h och hur den positiva nervositeten tar över kroppen. Inte för att jag är en speciellt etablerad skådespelerska, men jag trivs verkligen på en stor scen med allas ögon på mig och jag får ta en paus från mitt eget liv och vara någon annan för en stund. Vi får se vad som händer i framtiden! =)

Lillskruttan sover fortfarande så fint. Dock skriker hon till då och då, men hinner sluta innan jag hunnit in i rummet, men jag stannar ändå en liten stund och klappar henne lugnande på huvudet. Hon verkar ha mardrömmar men jag undrar vad hon kan drömma om som är så läskigt. Kvällen hon kom till jorden, kanske? Något annat otäckt har hon ju inte direkt varit med om. Önskar man kunde kolla in i hennes tankar och se vad som sker därinne.
När hon sover såhär länge saknar jag att ha henne uppe med mig. Jag saknar lite tiden när hon ville sova i mitt knä hela natten om hon fick. Nu verkar det som om hon hellre sover i sin egen säng. Det är ju iofs bara bra, vissa har ju jätteproblem med att få sina barn att somna och sedan sova natten igenom i sin egen säng. Det har vi ju fått serverat i stort sätt. Behövde inte jobba för det alls! Perfekta lilla flickan fick vi!
Kanske det blir jobbigare när hon blir äldre och börjar komma på spöken och monster i garderoben. Jag sov nästan aldrig en hel natt i min egna säng när jag var runt 3-5 år. Jag somnade där men vaknade mitt i natten livrädd, och la mig under täcket och skrek efter pappa eller mamma. Jag kund ligga där och svettas riktigt länge innan de hörde mig genom huset, men till slut kom någon och hämtade mig och sen fick jag sova mellan dem resten av natten. Jag skyller allt på Andreas som lät mig titta på "Onda Dockan" och "Alien" i alldeles för tidig ålder!

På tal om Andreas så kommer han och Tessie hit någon gång under morgondagen, och tydligen har Tessie köpt en present till mig. MIG? Efter att Julia föddes trodde jag att det var slut med presenter till mig. Är ju något man får acceptera när man fått barn, och det gör mig inte särskilt mycket. Kan gott vänta tills Julia blir stor nog att rita teckningar eller göra pärlplattor till mig. Men tydligen är det något till mig den här gången, uppfattade jag det som. Jättegulligt och jag kan ju säga att fröknarna i lågstadet inte kallade mig "Nyfiken i en strut" utan orsak. ;)

Mitt älskade hjärta i morse <3


Tjoo.

Min fina flicka





Ser inte mycket ut för världen kanske, men god var den!


Hejdå.

Innan jag åkte in till stan idag låg Julia i Johnnys knä och på åt. För första gången idag höll hon i sin flaska alldeles själv samtidigt som hon klunkade i sig maten. Så himla sött! När jag väl satt på vagnen sedan satt jag och tänkte på hur mycket jag längtar till att få se henne växa upp. Jag längtar efter att få se henne sitta helt själv för första gången, stå, gå, springa osv. Då slog det mig att jag alltid verkar leva fler månader i framtiden. Jag håller alltid på och längta och längta i stället för att bara låta det vara som det är och sluta tänka så mycket.
När jag var gravid längtade jag så kollosalt mycket tills "bebisen" skulle födas. Jag gick hela tiden och fantiserade om hur "han/hon" skulle se ut, om det var en pojke eller en flicka, vems gener som skulle vara dominanta osv. Men jag stannade aldrig riktigt upp och njöt ordentligt av att vara gravid. Av att känna de livfulla sparkarna inuti mig, eller hur "bebisen" reagerade på min röst eller andra ljud runtomkring. Jag var bara så uppslukad av tanken att jag snart skulle bli mamma. Det gör väl alla gravida kvinnor, kan jag tro. Det är ju trots allt det som är målet och höjdpunkten med det hela. Men nu saknar jag att vara gravid, vilket jag tycker är konstigt. Jag mådde fruktansvärt illa de ca. 4 första månaderna och när det försvann började krämpor och andningssvårigheter.

Sen när Julia äntligen föddes efter så lång längtan (-och 4 nätters värkar) blev jag så klart överlycklig. Men det tog inte många dagar innan jag började längta tills hon blev större och mer medveten av vad som sker runt omkring henne. Veckorna kom och gick, och nu är min lilla Skrutta snart 3 månader gammal. Hon håller upp huvudet alldeles själv (nästan), hon följer oss med ögonen och vrider huvud dit hon hör ljud. Hon ler de finaste, tandlösa leenderna jag någonsin sätt och gurglar på ett sätt så det verkligen låter som om hon försöker berätta något för oss. Så nu längtar jag, på ett sätt, tillbaka till de allra första veckorna när hon var sådär himla liten och vi precis hade påbörjat en hel ny fas i våra liv som vi inte visste något om. Fast samtidigt är jag väldigt glad att den första tiden är förbi. Den var underbar, trots alla sjukdomar och sjukhusvistelser, men vi har hittat en fin harmoni och en rutin som passar oss. Jag sover mer och bättre om nätterna och Julia gör detsamma. De första veckorna, särskilt när jag ammade och mina bröst var så fasanfullt ömma, var jag jättestressad mest hela tiden. Särskilt när hon vaknade och ville äta! Så fort hon började visa tecken på att vakna började mitt hjärta slå, svetten rann och vissa gånger satt jag, redan innan hon vaknat, och grät för jag visste att jag snart skulle behöva amma.

Så fantastiskt skönt det var när jag fick åka tillbaka in till sjukhuset och de verkligen såg hur jobbigt jag hade haft det. När vi kom hem började Julia gnälla och ville ha mat. Jag frågade om de inte kunde ge henne lite Semp, men det insisterade på att jag skulle försöka mig på att amma. Jag började gråta, känsligt som jag var. Inte jättekaxig när man ligger med infekterade bröst och 40.5 graders feber. De lade Julia till bröstet och när hon stängde munnen ryckte jag ut bröstet automatiskt, bara för att jag visste hur ont det skulle göra. Barnmorskan jag hade då så att hon förstod mig. När hon sa detta var det som när solen skiner igenom efter veckor av regniga dagar. Hon sa också att det inte är för alla, och att jag skulle försöka så gott jag kunde och fungerade det inte så finns ersättningen. Många barn har blivit uppfödda på detta och det blir inte sämre ungar för det. Jag blev så lycklig av hennes ord då jag känt mig som en usel mamma för att det inte gick som jag ville. Jag ville ju amma. Jag hade planerat att göra det, men av många orsaker så gick det inte. Och Julia mår hur bra som helst, och jag mår också bra. Fast när jag kollar på korten från den korta tiden jag helammade henne, så saknar jag det också...

Eftersom natten var lite orolig har Julia tagit igen all missad sömn under dagen. Hon har nästan bara legat och snarkat i sängen, bara varit vaken i max 30 minuter/gång då hon ätit, fått ny blöja, busat och badat. Nu ligger hon i sängen igen. Att det är möjligt att sova så mkt! Måste ju vara skönt..!!
Nu har vi varit fattiga ett bra tag men i morgon kommer barnbidraget. Inte för att vi bli särskilt rika av det, men det blir lite pengar i alla fall. Behöver köpa hem lite leksaker till Julia eftersom hon börjar bli så nyfiken av sig. På lördag ska snälla morfar köpa en babysits att ha här hemma. Hon har provlegat andras och i de flesta fallen verkar hon trivas så bra i dem. Hon tycker att det är roligt när hon kan få stolen att gunga lite bara genom att sparka med benen. Hade tänkt att skriva ut lite bilder på henne också. Köpte ju ramar på ÖoB när jag var där sist. Har bara kort på mig och Johnny i lägenheten + den allra första bilden på Julia, ultraljudsbilden, då hon inte ens var ett 17 veckor gammalt foster.

Måste köpa fler ramar så snart jag kan, har så himla mycket fina bilder på henne! När jag var liten var kameran inte med särskilt ofta så det finns inte så mycket bilder på oss. Tror bara det finns en från när mamma kåg på BB med mig och har inte sett en enda under någon av hennes graviditeter. Detta har jag tagit igen redan nu då jag har tagit nära 800 bilder på Julia sen den dagen hon föddes. Många ser ju i stort sätt lika dana ut, hon gör ju inte så mycket när hon är så liten, men det kommer. Hoppas det håller i sig bara. Kanske inte i samma mängd men så att vi har en del från hennes uppväxt. Hon lär ju vara van vid kameror när hon blir större. Undrar om det innebär att hon kommer älska att stå framför kameran eller undvika det..?
Det blev ingen städning idag, trots att det var så viktigt. Jag började lite i vardagsrummet, men tappade ganska snart lusten. Vet inte varför, men jag har känt mig lite blank idag. Ingenting är kul men det är inte heller direkt tråkigt. Höjdpunkten av min dag var att bada Julia. Tur att jag har henne! Hon ger mig så mycket glädje och värme! Men hon städar inte, så imon blir det nya tag. Johnny sa att jag skulle ta ut Julia på en lång promenad så kunde han städa hela lägenheten. Fine with me!!

Hon har börjat dra sig sådär bebisgulligt i örat när hon är trött. Söt!


God natt :)

Har egentligen ingenting att skriva om, så jag vet inte varför jag gör det. Det har hänt ovanligt lite sen sist jag uppdaterade. Jag har typ bara sovit, matat och bytt på Julia. Precis som vilken annan morgon som helst. Natten var annorlunda dock. Julia kändes inte riktigt lika avslappnad som annars, vilket resulterade att även jag blev mindre avslappnad och sov därför inte så bra. Hon somnade inte om direkt efter 01:00 målet, som hon brukar göra utan låg och pratade och sparkade omkring sig. Det är väl lugnt iofs men då och då började hon gnälla för att hon tappade nappen eller låg fel eller nåt annat jag var tvungen att återgärda för att få lite ro. Så när hon vaknade runt 04:30 trodde jag att vi inte hade sovit någonting alls, någon av oss, och började då trycka in nappen i munnen på henne. Efter ett tag reagerade Johnny och frågade om hon hade ätit, men jag mindes inte om jag hade varit och gett henne mat eller inte. Hon verkade ju onekligen hungrig, så Johnny gick upp och gjorde i ordning maten till henne och hon åt med god aptit. Sedan somnade jag om bums. Julia somnade nog även hon ganska snart för det var tyst. Sedan vaknade hon strax innan 09:00 och ville ha upp mig. Hon var inte hungrig, men ville inte ligga i sängen längre så vi gick och tittade på TV. Efter en stund åt hon igen, sedan skulle hon stå upp i mitt knä en stund och av detta brukar hon bli väldigt trött, så nu ligger hon och sussar så fint i sin säng igen. Vilket troligen är varför jag känner att jag måste blogga trots att jag inte har något intressant att skriva om. Jag vet ju inte när tillfället ges nästa gång...

Idag har vi inga direkta planer! Johnny skulle visst iväg och träna lite capoeira med en ny grupp som han träffat i Majorna, men det är först vid 17:00. Innan dess ska lägenheten städas! Jag hatar när det är stökigt omkring mig. Blir stressad och irriterad och håller mig ifrån rummen som är värst, för tillfället; Köket. Kanske är därför jag glömmer av att äta på dagarna? Jaggår typ bara in i köket när Julia är hungrig, och då är det snabbt ut igen när maten är färdigfixad! Så städning av köket är Johnnys uppgift. Eller i alla fall disken och bänken, sedan kan jag dammsuga och skura golven.

Titta va! För att inte ha någonting alls att skriva om fick jag ihop ganska många rader. Det är det som kallas "ordbajs" och det är en av mina största talanger! :)

Hejdå. =)

Det var jättetrevligt att träffa Kajsa sådär lite halvspontant mitt i veckan. Inget som händer dagligen eftersom det är en bit att pendla mellan Göteborg och Jönköping. Visiterna är ju oftast välplanerade och över en helg. Det varr roligt att äntligen få träffa hennes omtalade familj också!
Hennes bror och alla andra deltagare i tävlingen hade bakat så mycket fint mat- och kaffebröd. Mina ögon fastnade direkt på alla weinerbröd som låg på borden och skrek efter att bli uppätna. Det var nog tur att jag hade barnvagnen med mig. Eftersom det var så mycket folk och tittade kunde jag pga den inte komma tillräckligt nära borden för att sno åt mig godsakerna. Har en känsla av att de kunde sluta illa om jag kommit närmare!

Weinerbröd är nog de kaffebröd jag helst äter. Kanelbullar är också en favorit, men då ska de bli perfekta (Som pappas och Kajsas blir). Ofta blir de ju lite för torra för min smak så de sväller liksom upp i munnen. Inte så smaskigt! Weinerbröd är däremot alltid saftiga och goda. De slinker ner som en alvedon och landar med en duns i kistan.
Undrar om inte detta kan vara något jag ärvt efter min morfar. Han var också barnsligt förtjust i weinerbröd. Speciellt de som ser ut som en kam (minns inte vad de kallas nu...?). Varje gång vi skulle åka och hälsa på honom ville han att vi skulle köpa med oss sådana. Det var det bästa med hela besöket. Förutom att äta weinerbröd var det enda som fanns att göra där leka taxi med hans rullator i hans stora vardagsrum.

Hur mumsiga ser de inte ut, då??

Tröttis Bebisen :)



Hejdå!!

Mirabira sötnos =)


Jag har funderat lite över hur det kommer bli när Julia och Mira blir äldre. När jag, Mickan och flickorna träffas, kommer Julia känna sig utanför eftersom hon är den enda vars namn inte börjar på M? Fånigt, jag vet, men det skulle jag kunna gjort när jag var liten. Får kanske börja kalla henne Mulia istället...;)



Hejj.

Stackars Julia är lika lättskrämd som sin mor. Inte så konstigt, hon har ju ingen chans att förbereda sig på ljud och hastiga rörelser. Eller blickar..?
När jag stod och lagade mat igår började hon plötsligt gråta. Inte ett hungergråt eller tröttgråt. Ett riktigt ledset gråt. När jag gick och titta vad som hade hänt satt Johnny och tittade sig undrade omkring samtidigt som han kramade om Julia. Hon hade stirrat på honom, och han hade stirrat tillbaka och detta hade gjort henne rädd. Till slut lugnade hon ner sig, men hon var verkligen skärrad. En liknande sak hände idag, fast det var inte lika underligt. Lite mer självklart, och vi borde ju ha tänkt på det innan. Vi ringde för att gratta Annelie och jag sa till Johnny att när hon svarar så säger vi båda "Grattis". Sagt och gjort. Men lilla Julia, som låg på pappas mage, var inte alls beredd så när vi hojtade till ryckte hennes lilla kropp till av rädsla och snart kom det där ledsna gråtet igen. Bara en liten stund senare satt jag och Johnny och viftade med händerna när vi pratade. Då blev hon rädd igen, och gråtet kom. Det hugger verkligen i hjärtat när hon blir så ledsen. Hon ser så himla ledsen ut. Mungiporna sänks och ögonen blir alldeles tåriga. Vill bara sitta och hålla henne. Och det gör jag också. Då brukar det gå över ganska snart. Men vi får nog tänka oss för lite i fortsättningen.


Nu är det godnatt som gäller. Snart i alla fall..=)

Som en del av er vet har jag alltid haft en liten...besatthet gällande TV programmet "Sjunde Himlen". Har alltid följt det, ända sen jag var liten och gör det nu med. Men jag är så nyfiken så nu har jag suttit i flera dagar och kollat på avsnitt efter avsnitt på youtube. Visste inte ens att de fanns där, men tydligen! Just nu var det en scen när Eric och Lucy pratade i telefonen och han sa ett skämt som jag tyckte var skitkul. Förutsägbart, men roligt;

En man passade sin brors katt medan han var på semester. En dag ringde brodern hem och frågade hur det var med katten.
- Den är död. svarar mannen och brodern blir alldeles skärrad.
- Du kan inte komma med dåliga nyheter över telefonen på det viset!
- Hur tycker du jag ska komma med det då?
- Du måste jobba dig fram till det. Första gången jag ringer säger du t.ex att katten jagade fåglar på taket och föll ner och att du körde den till veterinären. Andra gången sägar du att veterinären säger att det ser illa ut. Sedan, tredje gången jag ringer, DÅ ger du mig de dåliga nyheterna om att katten är död. Förstår du?
- Okej. Jag förstår. Förlåt..
- Det är okej. Så...hur är det med mormor?
- Ehm....hon jagar fåglar på taket....

Visst, men kanske inte brister ut i asgarv, men visst drar man lite på smilbanden i alla fall? =)

10 veckor och 2 dagar. Det är åldersskillnaden mellan min lilla Julia och Mickans lilla Mira. Känner på mig redan nu att de kommer bli superbra kompisar och ställa till det för oss föräldrar precis som jag och Mickan gjorde när vi var små. Typ, kasta ägg på grannarnas fönster. Eller knacka på oss grannarna och springe därifrån, men först efter vi fint placerat ett skört ägg på handtaget. Eller sno med oss ägg hemifrån för att kasta gris med det (Synd att man aldrig kom längre än till G) och sedan fick hitta på någon bra förklarning till varför kläderna var alldeles (g)äggiga när man kom hem. (Vet, det stavas med E, men det blir roligare så här). Får väl vara glad att det inte blev en pojke. Tänk vad de kunnat ställa till med då...! ;) 
Ja, vi hade bra fantasi när vi var små, Mickan och jag. I alla fall när det kom till att hitta på djävelskap! Men vi hade (nästan) alltid roligt. Vi har alltid haft samma humor. Väldigt låg sådan. När vi var på Lalandia med Mickans familj höll vi dem vakna halva natten genom att ligga och tävla om vem som kunde göra roligast pruttljud med munnen. Om vi skulle in till stan plockade vi med oss en pruttkudde att roa oss med på bussen. Vi höll den väl gömd när vi diskret tryckte ut luften och när det fisliknande ljuden kom sneglade hela bussen på oss, som om de försökte låtsas som de inte hört, men ändå inte kunde låta bli att ta reda på vem i himelens namn som satt och släppte sig så offentligt. Blev stadsbesöket trist fortsatte vi med vår roliga hobby. Då stoppade Mickan den uppblåsta kudden under jackan och tömde den samtidigt som hon låtsades gå in i någon. Blickarna var otaliga och hysteriskt roliga. Inga hämningar alls!

Och nu, nästan 14 år efter vi funnit våran vänskap, står vi varandra fortfarande väldigt nära. Och till råga på allt har vi fått varsin dotter med inte ens 3 månaders mellanrum. Det kommer bli så roligt att ha någon man känner så väl att prata med om allt, och utbyta erfarenheter och påhitt för att göra vardagarna enklare. Önskar nu att jag bodde kvar i Åsa så vi kunde träffas oftare, men jag får ser till att köpa mig ett månadskort som räcker hela vägen ner till Halland och hälsa på henne så mycket hon orkar och vill.

Tillbaka till mig! Tog min dagliga promenad med Julia till Kortedala torg idag. Rundan har varit daglig i tre dagar nu och jag hoppas att jag har tillräckligt med självdisciplin att fortsätta med den, både för min och Julias skull. Jag gick inte upp mycket under graviditeten. La bara på mig 2 extra kg, men om jag fortsätter med min stillasittande vardag så kommer jag snart gå upp mer och det är inget jag har lust med. Har inte pengar att börja träna på något fancy ställe (inget o-fancy heller för den delen) så det får bli den gamla hedeliga motionsgivaren promenad som får se till att min kropp inte sväller upp. Men det räcker för nu. Efter graviditeten är jag superotränad så jag får upp flåset rätt ordentligt. Särskilt på hemvägen då det går mycket uppåt. Men det känns bra! Sen är det ju även bra för Julia att få lite frisk luft varje dag. Dessutom sover hon så gott i sin vagn när den guppar.

Förutom det har det inte hänt så mycket idag. Jag tog mig en välbehövlig dusch, och Julia har fått sig ett minst lika välbehövligt bad. Jag brukade bada henne i handfatet i badrummet innan, eftersom det var lagom arbetshöjd för mig. Det var lättare än att sitta på golvet och luta mig över balja. Men nu så har Skruttan växt ur handfatet, så det får bli baljan. Jag brukar ställa ut den i vardagsrummet så tittar hon på TV samtidigt som jag städar rent alla hennes små valkar och veck och det funkar jättebra. Nu är hon ju såpass stabil att det inte är lika skrämmande som när hon var mindre. Då kändes hon så himla skör så jag vågade inte riktigt hålla i henne ordentligt. Särskilt eftersom jag inte litade på min kropp med det låga blodvärdet osv. Blev rätt ofta snurrig, och var rädd att jag skulle tappa greppet om henne, eller ramla när jag skulle plocka upp henne. Men hela föräldraskapet är ju ett ämne man aldrig kommer bli fullärd i. Just när man lärt sig sitt spädbarn, blir det ett litet barn. Sedan ett större barn och efter det tonåring (gud bevare mig väl!) Men jag känner mig mer säker nu och vet att hon tåls att ta ett ordentligt grepp i utan att hon går sönder!

Känns som om jag bara sitter här och ordbajsar! Ska genast sluta och lägga min fria tid (Julia sover och Johnny är ute och ränner med vänner) åt att inte göra någonting alls!

Ses.

Det är en fin dag idag. Efter många dagars värkar och en lång förlossning har Mickans lilla flicka äntligen tittat ut och gjort oss så glada och tårögda! Välkommen lilltjejen och stort grattis till föräldrarna!

Har länge funderat på att skriva en förlossningsberättelse, och började till och med på den en gång. Dock blev det fel på sidan när jag var nästan färdig och jag tappade liksom suget då men tänkte göra ett nytt försök. Inte för att jag fått några förfrågningar om det, utan mest för min egen skull. Så, jag varnar känsliga läsare (Jossan)!


Den 22 december gick slemproppen. Johnny och jag hade varit hos BM och sedan hemma hos farbror Olle + familj för att hälsa dem en God Jul, då de skulle åka till släkten i England och fira där. Vi åkte även in till stan för att äta lunch och det var då jag började misstänka att det var något i trosan. Jag gick på toaletten och upptäckte lite blodigt slem. När vi kom hem kom det mer och jag ringde in till förlossningen för att få det bekräftat att det var slemproppen. De sa att det troligen var det och att det började hände saker. Det blev blandade känslor eftersom jag så gärna ville gå till efter nyårsskiftet och nu verkade det som om det inte skulle hända, men samtidigt ville jag ju bara att det skulle vara klart så jag kunde få se min bebis. Jag fick även de första riktigt förvärkarna den dagen och jag packade BB väskan snabbt som attan och förberedde mig för en jul på BB. Men det avtog under kvällen. Julafton kom, mitt BF, och jag hade börjat förlika mig med tanken på att få bebis i slutet av året istället för i början. Jag hade ju ingen kontroll, utan det händer när det händer oavsett jag vill eller inte. Så jag tänkte inte så mycket på det.

Men julafton tog slut utan att det hände något. Och juldagen också! Men natten till annandagen var det jobbigt. Jag fick ordentliga värkar och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Smärtan var hemsk när den kom, men mellan var allt som vanligt och jag och Johnny låg i sängen och pratade och skrattade som vanligt. Runt 4 på morgonen orkade jag inte med det mer så jag bestämde mig för att jag ville åka in och få det avklarat. Sagt och gjort! Vi traskade ut och satte oss i taxin och strax var vi framme på Östras förlossning. Jag blev inlagt på ett rum och undersökt av en BM. Jag hade öppnat mig 1 cm, så de lade in mig med 2 bälten runt magen. Ett för att se hur ofta och regelbundet värkarna kom och det andra för att kontrollera bebisens hjärtslag. De sa åt oss att försöka vila lite och Johnny somnade på en rissäck på golvet. Jag fick 2 panodil för att lindra smärtan, men det hjälpte ingenting. Det blev ingen sömn för mig. En timme senare undersöktes jag igen och hade inte öppnat mig något mer. De tyckte jag skulle åka hem igen, för om det var på gång på riktigt så skulle det troligen ta ett tag. Jag fick med mig starkade tabletter att ta när jag kom hem. Fortsatte värkarna efter det så skulle jag komma in igen. Avtog dem så var det bara falska alarm. Det var det.

Dagarna gick och värken var konstant. Gick inte en natt utan att jag var tvungen att gå upp och gå för att lindra smärtan. Blev dålig sömn och jag kände mig sliten som aldrig förr. Men ingen bebis.
Den 31 januari var fruktansvärt smärtsam, men eftersom jag haft ont så länge utan att något hänt tänkte jag inte på det. Jag och Johnny skulle åka och kolla på fyverkerier, men jag orkade knappt ta mig ur soffan, så jag skickade iväg honom själv. Jag satt hemma och tittade på TV med två donuts istället. Strax efter 00:00 kom Johnny hem igen och strax därefter gick jag och la mig. Jag puffade upp kuddar och täcken som jag alltid gjorde för att hitta den mest bekvämaste ställningen att sova i. Rätt meningslöst dock, då jag hade alldeles för ont för att sova.
Jag sov i 10 minuters etapper. Vaknade och fick gå upp och gå. Kände mig kissenödig i stort sätt hela tiden men det gick aldrig att kissa, det gjorde för ont. Jag ställde mig i en het, het dusch men inte heller det hjälpte särskilt mycket. Hann somna snabbt, men snart vaknade jag igen. Runt 10:00 den 1 januari var jag trött på att inte kunna sova och ringde in till förlossningen och frågade om jag kunde få komma in och få några fler tabletter, så jag kunde sova. BM i andra änden frågade om jag inte trodde att det var på gång eftersom jag hade haft så ont så länge, men det trodde jag inte eftersom det inte kom i etapper utan var konstant smärtsamt. Hon sa åt mig att komma in i alla fall så de fick undersöka mig. Så igen fick vi ringa en taxi att ta oss till sjukhuset.

Samma visa var det den här gången. På med bälterna och igång med monitorn. Johnny lärde sig att se på monitorn när en värk var på gång. På så sätt såg han det innan jag kände det. Då blev han tyst och tittade pillimariskt på mig och då fattade jag. Jag blev undersökt och hade nu öppnat upp mig 4 cm och vattnet hade gått. Det hade jag inte ens märkt. Inte alls så dramatiskt som i filmer när det säger "splash" och alla börjar illtjuta i panik.
När jag hade legat där i kanske 20 minuter ringde vi in BM igen. Jag hade så ont att jag inte kunde ligga på plats och hon såg det direkt på mig när hon klev innanför dörren. Hon kopplade direkt in lustgasen och jag blev presenterad för min nya, stora kärlek. Jag satte ansiktet i masken och tog ett djupt andetag, och jösses vad hög jag blev. Brast ut i skratt mitt i allt och Johnny tittade skumt på mig. BM satte även in två par aukupunkturnålar i mitt huvud för att jag skulle kunna slappna av. Vet inte om det hjälpte så mycket, men jag tog emot allt jag kunde få. Hon tappade sedan upp ett varmt bad för mig att lägga mig i och jag fick självklart ta med mig min nyfunne bästis "lustgasen". Johnny satte igång lite musik på datorn och vi satt där i stillhet, så länge det inte kom en värk då jag började hyperventilera i lustgasmasken. Jag fyllde på vattnet om och om igen, varmare och varmare och tillslut var det så varmt och det, tillsammans med många sömnlösa nätter, resulterade i att jag var påväg att somna. Jag ville verkligen sova och ringde in BM och bad om en EDA. Då blev jag presenterad för BM som skulle ta över då den första gick av sitt pass. Hon hjälpte mig in till mitt rum och kallade på narkosläkaran, som jag senare skulle till att kalla "Eda". Det tog några timmar innan jag fick min EDA då hon var väldigt upptagen, men tillslut kom hon och gav mig det härligaste jag varit med om. Jag somnade till av den starka bedövningen och hörde långt bort hur folk försökte väcka mig. Jag höll för öronen! Ville inte vakna. Men efter ett tag vaknade jag till med ett ryck och undrade vad som hänt. Smärtan var helt borta och jag kände det som om jag dött och kommit till himlen. Men det varade inte länge...

Eftersom jag öppnade mig så långsamt fick jag även värkstärkande dropp, och detta orsakade mycket starkare värkar. Pga EDAn kände jag ingen smärta, men trycket var helt otroligt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till när det kom. Jag ville bara krysta, men eftersom jag bara var öppen 5 cm avrådde dem mig att göra det. Jag försökte andas igenom det, försökte ta lustgas, försökte allt. Men ingenting hjälpte. Jag ställde mig upp på fyra ben i sängen och greppade tag i handtagen som satt fast på sidorna av det upphöjda ryggstödet. När värkarna kom skakade jag sängen, samtidigt som jag sparkade och brölade som en brunstig ko. Jag kände mig som en galning när jag kom tillbaka till mina sinnens fulla bruk, men snart försvann alla hämningar och jag gjorde vad jag kunde för att klara mig igenom värk efter värk. Johnny blev vettskrämd och fick ibland gå ut ur rummet för att ta en paus, men det märkte jag knappt. Jag var ockuperad av annat.
Jag vet inte hur länge detta höll på, men runt 20:40 hade jag öppnat mig helt och de gav mig tillåtelse att krysta. Vid det här laget hade en tredje BM tagit över, men eftersom jag bönat och bett nr2 att inte lämna mig stannade även hon kvar tills allt var klart. När de gav mig grönt ljus att krysta ville jag helt plötsligt inte göra det längre. Jag blev rädd när jag tänkte på vad det var som skulle komma ut. Och varifrån. Jag sa att jag skulle gå sönder och att jag inte ville göra det, men de talade lugnt med mig och när värken kom hade jag inget val. Jag tog i för kung och fosterland, och en knapp timme senare kom Julia ut och all smärta, rädsla och oro försvann.

Det var det märkligaste med det hela, hur man helt plötsligt känner sig precis som vanligt. Jag fick henne i mina armar då de bad mig att krysta ut moderkakan. Det kändes jobbigare än själva förlossningen, men även den fick jag ut. BM började trycka och klämma på min mage och jag kände hur det rann blod ur mig. Efter ett tag tog de Julia ifrån mig och gav henne hastigt till Johnny. De tittade oroande på varandra och jag började bli orolig igen. De förklarade att det kom mer blod än vad som är okej, och att de ville ha koll på mig. 2 timmar fick jag ligga nere på förlossningen. Det gör man oavsett man blöder mycket eller inte. Vi fick fika, mackor och äppeljuice men jag hade fortfarande ingen direkt aptit. Hade inte ätit något under hela dagen, men fick bara i mig några tuggor. Innan jag fick komma upp till BB ville de att jag skulle kissa en gång för att se att det inte är några problem med det. De hjälpte mig upp ur sängen och allting svartnade för ögonen och hörseln försvann. Jag fick lägga mig ett tag till och sedan försöka igen. Men lite klag och möda kissade jag och blev sedan upprullad i en rullstol till BB avdelningen.

21:35 kom hon ut och runt 05:30 somnade vi efter den största och mest händelerika dagen i våra liv, sen den dagen vi själva föddes. Vi låg och tittade på vårt lilla underverk och pratade om hur vi två nu blivit tre och därmed en familj!

Jag och Julia någon timme efter hennes ankomst

Johnny och Julia första dagen

Vaknade vid 06:30 idag. På en lördag. Inte för att det spelar så stor roll, dagarna ser typ densamma ut för mig oavsett vardag eller helg. Men jag känner mig tröttar på lördagarna, trots att jag går upp ungefär samma tid. Det är som om min kropp och hjärna vet om att det är helg och att det är dagarna man borde sova ut och vila upp sig. Jag vet egentligen inte varför Julia vaknade vid den tiden. Hon hade ätit strax innan 05:00 så hon var inte hungrig. Hon var väl uttråkad och ville glo på TV en stund. Nu har hon i alla fall ätit och somnade om snabbt efter det. Så nu har jag ju tid att sova, eftersom jag är så "galet trött", men det vill jag ju inte. När jag äntligen har lite tid för mig själv så tänker jag ta vara på den. Jag kan sova när Johnny vaknar :p

Igår tog vi en mysig promenad till Kortedala Torg och tillbaka. Vädret var superhärligt, 5+! Vi fick handlat lite nödvändigheter och jag var inne på Friskis och kollade priserna. Vill verkligen börja träna, men det kostar ju en massa kronor som jag inte har. Vi får se hur det blir. Kan ju alltid börja jogga igen, är ju gratis! Måste bara hitta en bra runda här någonstans. Har inte varit på upptäcktsfärd här i området än så jag vet inte vart stigar och småvägar leder. Får ta reda på det innan så jag inte springer bort mig!
Lördagsgodis idag! Yaaaayyy!!! Under graviditeten utvecklade jag ett sockerberoende som inte är utav denna värld! Mår inte bra om jag inte får äta något sött på dagarna. Värst är det efter maten. Känner mig fortfarande hungrig fast vill inte äta mat, vill ha en kaka eller lite choklad eller något. Men jag försöker ta tillbaka kontrollen genom att bara äta sötsaker på lördagar. Då har ju även jag något att se fram emot under helgerna. Andra ser fram emot ledigheten, kanske festa lite eller träffa kompisar etc. Jag ser fram emot att få äta godis! :D

Tror jag ska ut och promenera med Julia idag också, om vädret tillåter (Jepp, jag blev pensionär under natten.) Det verkar hoppfullt då solen är påväg att titta fram bakom de stora husfasaderna utanför. Än så länge står mätarn på -2, men det hinner ju ändras drastiskt innan jag är redo att gå ut!

Ska ringa Susan och Annelie idag tänkte jag. Annelie fyller ju 8 (!!) på måndag och tänkte höra efter om det ska vara kalas någon dag. Måste ju köpa en liten present till henne!

So long.

Julia somnade runt 19:00 igår. Strax innan 21:00 dök även jag ner i sängen och somnade rätt snart. Vid 01:00 vaknade hon för lite mat, och Johnny tog hand om det. Med full mage, rapad, nybytt blöja och ren pyjamas somnade hon nöjt om igen när han la tillbaka henne i sin säng. Jag somnade om lika snabbt. Sedan sov hon som en stock till klockan var 07:30, och det var redan ljust ute. Har räknat ut att jag sovit "give or take" 10 timmar inatt!

Det gick jättebra att sätta in spiralen igår. Först fick jag ta ett graviditetstest. Inte för att vi misstänkte att jag var gravid, men man måste ändå göra det. Naturligtvis var det negativt, tack och lov. Johnny blev dock lite uppspelt och nervös då han trodde vi skulle få en till bebis. Men det blir inte än på några år. BM som satte in den pratade med mig under hela tiden så jag hade annat att fokusera på, och jag var förvånad över hur lite jag kände. Ingenting faktiskt. När hon ändå "var där" bestämde vi att det var lika bra att ta cellgifter eftersom jag ändå kommer att få en kallelse i år när jag fyller 23. Lika bra att ha det gjort, så slipper jag åka en gång till. Får svaret om 6 veckor, men jag oroar mig inte särskilt mycket.

Vi hann hem till tvättiden med 30 minuters marginal, så nu är i stort sätt allt rent. Har två maskiner till att tvätta, så det gör vi idag. Har tvättid igen vid 11:00.
Ska vara hos barnläkaren med Julia vid 11:30 också, på rutinkoll. Samma som de gjorde på BB innan de skickade hem oss. Men hon är ju pigg och glad, och utvecklas som hon ska, om inte fortare, så det ska nog gå bra!

Förresten! Johnnys andra syster Anny har även hon fått en liten kille nu. Eller ja, det var några veckorsen. Vet inte vad han heter än då hon har haft mobilen avstängd sen dess. Har väl att göra kan jag tro. Så nu har Julia sju kusiner. Två av dem födda samma år, och de andra är mellan 1-4 år äldre. Hon kommer ha massa att leka med I Brasilien när hon blir lite äldre :D

TCHAU.

Det har ju varit underbart väder i flera dagar nu, med solsken och inte så fasligt kallt. Känner hur det sprudlar i hela kroppen och nu vet jag att det jag längtar efter så mycket nu, att kunna gå utanför dörren utan att behöva packa på mig och Julia kläder så vi knappt kan röra oss, är precis runt hörnet. När solen står som högst skiner den rakt in i våran lägenhet och jag super in varje stråle jag kan få tag på. Julia är dessvärre inte ett jättefan av värmen den utger och tycker mest att det är jobbigt. Men det blir ju hett här inne. Det blir säkert annorlunda till sommaren då hon kan vara ute i solen. Vad jag längtar!

Jag solar =)




Igår hade vi tänkt att åka in till stan en sväng. Jag köpte några ramar på ÖoB i söndags och tänkte skriva ut bilder på Julia till dem. Dagen gick utan att vi kom iväg, så till slut bestämde vi att vi inte orkade och tog en hemmadag tillsammans istället. Det var ett tag sen vi var hemma en hel dag ensamma och även om jag tycker om att göra saker och tycker det är jätteroligt när vi får besök, så är det härligt att bara vara vi tre också. Vi satt och tittade på TV, åt lunch tillsammans, tittade mer på TV, lekte med Julia, tittade på film osv. Jag kände i kroppen att jag verkligen behövde en lugn dag. Var helt slut klockan 20:00. Vi käkade en sen middag och sedan gick jag och la mig, varpå Johnny masserade min rygg. Har nog aldrig varit så stel och öm i mina muskler förr, gör hon bara han tar på mig. Jag somnade i alla fall snart och sov gott. Johnny tog nattmatningen, så även om jag vaknade till när Julia gnällde efter mat så behövde jag inte anstränga mig, och jag somnade lätt om igen. Julia är så duktig på att somna själv och sova hela natten i sin egen säng. Det är jätteskönt och både jag och Johnny sover mycket bättre, då vi kan slappna av utan att vara oroliga för att vi ska rulla på henne osv. Verkar dessutom som om Julia gillar att sova i sin säng, hon är jättelugn när hon ligger i den. Ommöbleringen av sovrummet har inte varit något annat än possitivt!

Idag kan vi inte ha en lugn hemmadag, dock. Först ska jag till gyn och få en kopparspiral så det inte blir några fler barn gjorda under den närmsta framtiden. Är lite nervös att det ska göra ont, men som jag sa till Julias BM på MVC; Jag har faktiskt fött barn..!
Jag ska ta en panodil en stund innan eftersom det är livmoderavslappnande, och det kan förhindra att det gör ont.
Efter detta blir det till att skynda hem så gott det går, då våran tvättid börjar klockan 14:00. Äntligen ska vi få tvättat kläderna! Julia har praktiskt taget inga rena kläder för tillfället. Fick köpa en body till henne på ÖoB (Älskar ÖoB) som hon kan ha på sig idag. Vi kommer inte hinna tvätta färdigt allt idag, det hinner vi inte på 3 timmar. Julias kläder kommer först, och sen våra sängkläder + underkläder. Får ta en tid till så snart som möjlligt. Vill ha en egen tvättmaskin!





Hejdå!

En trött bebis


Hejdå!

Hejdå.

Igår när jag gick och la mig hade jag planer för dagen. När jag vaknade hade jag det inte. Skulle träffa Sara, men fick ett sms att det inte passade idag. Har ingen aning varför, men hon var ute igår. Kanske är hon lite bakis? Men solen skiner ju, så vi kanske kan ta oss ut på en promenad med vagnen lite senare. Ska försöka ta mig till apoteket och köpa något mot halsbrännan som jag får på natten och tidigt på morgonen. Fruktansvärt smärtsamt, men det hjälper oftast när jag dricker något kallt.

Min käre bror har inte fått några arbetsinstruktioner för den här veckan, så troligen kommer han bli hemma och då dyker han säkert upp här någon dag. De har väldigt lite att göra på jobbet nu, han och pappa. Förra veckan var det pappa som nästan inte fick något jobb. Kan ju verka skönt, men det resulterar ju i mindre pengar, och det är kanske inte riktigt lika skönt. Bad times! Men det ger dem i alla fall lite mer tid att spendera med Julia och det har de ju inget emot!

Hej sålänge.

Idag blir hon 2 månader, min lilla tjej. Hon växer så det knakar och kläderna hon använde för 2-3 veckorsen går inte på längre. Bodysarna främst går inte på längre. Hon kan fortfarande ha byxor i storlek 56, men bodysar behöver vara i storlek 62 eller, tom, 68. Sitter och tittar på bilderna från de första dagarna vi hade henne. Hon är så olik sig själv att man kan tro att det är olika bebisar. Hon har förändrats så mycket!

En 14 timmar gammal Julia

Julia 2 månader


Johnnys vän, Tony från England, åkte tillbaka hem igår. Det har varit trevligt med lite besök, men samtidigt är det skönt att gå tillbaka till den vanliga vardagen med bara oss tre. Det har varit mycket nytt för Julia de senaste dagarna och dessvärre tar nyfiken över hennes trötthet. Hon vill hela tiden vara vaken i rädsla för att missa något vilket resulterar i en mycket trött bebis. Hon har därför sovit som en stock på nätterna och när vi varit ute i
vagnen. I fredags sov hon nära 7 timmar nonstop när Johnny och jag var i centrum med henne, men sedan var hon riktigt hungrig när vi kom hem.

I lördags var det kalas hemma hos Anna och Jenny då vi firade Sara och Jenny. Vi åt paj och tårta, riktig kalasmat! Tårta har jag inte ätit på länge så jag passade på att trycka i mig en del. Julia blev presenterad för massa nytt folk och sov gott på vägen hem och även på natten. Det gjorde jag också, kan ju meddelas.
Nu har hon blivit lite förkyld och är snorig och hostar lite, men det är inte värre än att hon orkar gallskrika om det är något som hon inte är nöjd med så jag är inte särskilt orolig.

Vi skulle eventuellt ta oss in till stan idag, men jag får se hur det blir med den saken. Vädret är ju inte jättemysigt då den jäkla snön envisas med att aldrig sluta komma. Så fort det regnar eller smälter bort kommer det ny, och jag är så trött på det! Vi borde ju fått snö så det räcker ett par år framöver, tycker jag! Nej, nu vill jag ha solsken!! Eller åtminstonde lite väg att gå på..

Hejdå!!