22 mars 2010 - Snillet spekulerar
Nu städar jag igen. Inte för att det är direkt smutsig, hur kan det vara det med tanke på att jag knappt gjort något annat än att städa de senaste dagarna, utan i förebyggande syfte. Har aldrig varit med om en lägenhet som skitar ner sig så fort och mycket som den här. Lika bra att ta lite varje dag så man slipper komma till den punkten när det ser ut som ett bombnedslag av disk, kläder och damm. Jag har ju tiden nu eftersom Julia sover så mycket och länge, och är hon vaken kan jag sätta henne i babysittern medan jag diskar. Det funkar rätt bra om jag pratar eller sjunger för henne samtidigt så hon inte blir utråkad.
Har tagit en paus i rengörigen för att skriva ner lite tankar jag har. Jag pratade med pappa för några dagarsen om hur lätt det är att ta hand om Julia. Hon är en så nöjd och tillfredsbebis och skriker jättesällan. Om hon blir rädd eller har ont i magen är i stort sett de enda tillfällerna hon verkligen gråter. Visst finns det undantag, ibland skriker hon ju även ifall hon är jätthungrig eller jättetrött också. Men tack vare att det är så lätt (för mig i alla fall) att läsa henne och förstå vad det är hon behöver, så blir gråten aldrig särskilt långvarig.
Pappa berättade att jag var precis likadan när jag var liten. Efter att jag tog nappen, vill säga. Hade ju kolik och tog inget annat än mammas lillfinger de tre första månaderna, så mamma bodde praktiskt taget i sängen med mig på kvällarna när det satte igång. Kan inte ha varit lätt när hon också hade en fyraåring att ta hand om. Men när jag började fatta tycke för nappen sov jag som en stock och var världens lugnaste lilla bebis. Han sa också, att det var tur för oss att vi fick börja med ett så enkelt barn att komma in i föräldrarollen med och jag kan ju hålla med om det. Då blir det antagligen lättare för oss att vara samlade och lugna ifall näst barn skulle vara motsatsen och inte ge oss en lugn stund, eftersom vi då kommer vara tryggare i vår roll som föräldrar. För även om alla barn är olika och har olika beteenden, så kommer det inte vara lika nytt som det är nu.
Men samtidigt kan jag känna att det på något sätt skulle jynna oss att ha ett jobbigt första barn, för är det andra så kolugnt så blir det ju en fantastisk överraskning istället för en smärre chock. Och eftersom vi då kommer ha Julia också, som oavsett vem av oss hon brås på, aldrig kommer vilja sitta stilla, så skulle det ju onekligen vara lättare att ha ett enkelt barn som nr 2.
Lite funderingar bara, men det är ju ingenting man får välja. Man får det man får och man klagar inte. Bara att få ett barn är ju underbart, så varför ska man klaga? Sen är det väl lite tidigt att ens börja tänka i banan "andra barnet" då det än så länge är ganska avlägset. När vi bestämmer oss att vår situation är tillräckligt trygg för att barnet ska få allt det behöver, först då kan vi börja fundera på det. Men än så länge har vi det så bra och är så glada åt den lilla flicka vi fått!
Skrutteluttenlej <3
Tjoohej.
