Inte utan min Dotter

Har länge funderat på att skriva en förlossningsberättelse, och började till och med på den en gång. Dock blev det fel på sidan när jag var nästan färdig och jag tappade liksom suget då men tänkte göra ett nytt försök. Inte för att jag fått några förfrågningar om det, utan mest för min egen skull. Så, jag varnar känsliga läsare (Jossan)!


Den 22 december gick slemproppen. Johnny och jag hade varit hos BM och sedan hemma hos farbror Olle + familj för att hälsa dem en God Jul, då de skulle åka till släkten i England och fira där. Vi åkte även in till stan för att äta lunch och det var då jag började misstänka att det var något i trosan. Jag gick på toaletten och upptäckte lite blodigt slem. När vi kom hem kom det mer och jag ringde in till förlossningen för att få det bekräftat att det var slemproppen. De sa att det troligen var det och att det började hände saker. Det blev blandade känslor eftersom jag så gärna ville gå till efter nyårsskiftet och nu verkade det som om det inte skulle hända, men samtidigt ville jag ju bara att det skulle vara klart så jag kunde få se min bebis. Jag fick även de första riktigt förvärkarna den dagen och jag packade BB väskan snabbt som attan och förberedde mig för en jul på BB. Men det avtog under kvällen. Julafton kom, mitt BF, och jag hade börjat förlika mig med tanken på att få bebis i slutet av året istället för i början. Jag hade ju ingen kontroll, utan det händer när det händer oavsett jag vill eller inte. Så jag tänkte inte så mycket på det.

Men julafton tog slut utan att det hände något. Och juldagen också! Men natten till annandagen var det jobbigt. Jag fick ordentliga värkar och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Smärtan var hemsk när den kom, men mellan var allt som vanligt och jag och Johnny låg i sängen och pratade och skrattade som vanligt. Runt 4 på morgonen orkade jag inte med det mer så jag bestämde mig för att jag ville åka in och få det avklarat. Sagt och gjort! Vi traskade ut och satte oss i taxin och strax var vi framme på Östras förlossning. Jag blev inlagt på ett rum och undersökt av en BM. Jag hade öppnat mig 1 cm, så de lade in mig med 2 bälten runt magen. Ett för att se hur ofta och regelbundet värkarna kom och det andra för att kontrollera bebisens hjärtslag. De sa åt oss att försöka vila lite och Johnny somnade på en rissäck på golvet. Jag fick 2 panodil för att lindra smärtan, men det hjälpte ingenting. Det blev ingen sömn för mig. En timme senare undersöktes jag igen och hade inte öppnat mig något mer. De tyckte jag skulle åka hem igen, för om det var på gång på riktigt så skulle det troligen ta ett tag. Jag fick med mig starkade tabletter att ta när jag kom hem. Fortsatte värkarna efter det så skulle jag komma in igen. Avtog dem så var det bara falska alarm. Det var det.

Dagarna gick och värken var konstant. Gick inte en natt utan att jag var tvungen att gå upp och gå för att lindra smärtan. Blev dålig sömn och jag kände mig sliten som aldrig förr. Men ingen bebis.
Den 31 januari var fruktansvärt smärtsam, men eftersom jag haft ont så länge utan att något hänt tänkte jag inte på det. Jag och Johnny skulle åka och kolla på fyverkerier, men jag orkade knappt ta mig ur soffan, så jag skickade iväg honom själv. Jag satt hemma och tittade på TV med två donuts istället. Strax efter 00:00 kom Johnny hem igen och strax därefter gick jag och la mig. Jag puffade upp kuddar och täcken som jag alltid gjorde för att hitta den mest bekvämaste ställningen att sova i. Rätt meningslöst dock, då jag hade alldeles för ont för att sova.
Jag sov i 10 minuters etapper. Vaknade och fick gå upp och gå. Kände mig kissenödig i stort sätt hela tiden men det gick aldrig att kissa, det gjorde för ont. Jag ställde mig i en het, het dusch men inte heller det hjälpte särskilt mycket. Hann somna snabbt, men snart vaknade jag igen. Runt 10:00 den 1 januari var jag trött på att inte kunna sova och ringde in till förlossningen och frågade om jag kunde få komma in och få några fler tabletter, så jag kunde sova. BM i andra änden frågade om jag inte trodde att det var på gång eftersom jag hade haft så ont så länge, men det trodde jag inte eftersom det inte kom i etapper utan var konstant smärtsamt. Hon sa åt mig att komma in i alla fall så de fick undersöka mig. Så igen fick vi ringa en taxi att ta oss till sjukhuset.

Samma visa var det den här gången. På med bälterna och igång med monitorn. Johnny lärde sig att se på monitorn när en värk var på gång. På så sätt såg han det innan jag kände det. Då blev han tyst och tittade pillimariskt på mig och då fattade jag. Jag blev undersökt och hade nu öppnat upp mig 4 cm och vattnet hade gått. Det hade jag inte ens märkt. Inte alls så dramatiskt som i filmer när det säger "splash" och alla börjar illtjuta i panik.
När jag hade legat där i kanske 20 minuter ringde vi in BM igen. Jag hade så ont att jag inte kunde ligga på plats och hon såg det direkt på mig när hon klev innanför dörren. Hon kopplade direkt in lustgasen och jag blev presenterad för min nya, stora kärlek. Jag satte ansiktet i masken och tog ett djupt andetag, och jösses vad hög jag blev. Brast ut i skratt mitt i allt och Johnny tittade skumt på mig. BM satte även in två par aukupunkturnålar i mitt huvud för att jag skulle kunna slappna av. Vet inte om det hjälpte så mycket, men jag tog emot allt jag kunde få. Hon tappade sedan upp ett varmt bad för mig att lägga mig i och jag fick självklart ta med mig min nyfunne bästis "lustgasen". Johnny satte igång lite musik på datorn och vi satt där i stillhet, så länge det inte kom en värk då jag började hyperventilera i lustgasmasken. Jag fyllde på vattnet om och om igen, varmare och varmare och tillslut var det så varmt och det, tillsammans med många sömnlösa nätter, resulterade i att jag var påväg att somna. Jag ville verkligen sova och ringde in BM och bad om en EDA. Då blev jag presenterad för BM som skulle ta över då den första gick av sitt pass. Hon hjälpte mig in till mitt rum och kallade på narkosläkaran, som jag senare skulle till att kalla "Eda". Det tog några timmar innan jag fick min EDA då hon var väldigt upptagen, men tillslut kom hon och gav mig det härligaste jag varit med om. Jag somnade till av den starka bedövningen och hörde långt bort hur folk försökte väcka mig. Jag höll för öronen! Ville inte vakna. Men efter ett tag vaknade jag till med ett ryck och undrade vad som hänt. Smärtan var helt borta och jag kände det som om jag dött och kommit till himlen. Men det varade inte länge...

Eftersom jag öppnade mig så långsamt fick jag även värkstärkande dropp, och detta orsakade mycket starkare värkar. Pga EDAn kände jag ingen smärta, men trycket var helt otroligt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till när det kom. Jag ville bara krysta, men eftersom jag bara var öppen 5 cm avrådde dem mig att göra det. Jag försökte andas igenom det, försökte ta lustgas, försökte allt. Men ingenting hjälpte. Jag ställde mig upp på fyra ben i sängen och greppade tag i handtagen som satt fast på sidorna av det upphöjda ryggstödet. När värkarna kom skakade jag sängen, samtidigt som jag sparkade och brölade som en brunstig ko. Jag kände mig som en galning när jag kom tillbaka till mina sinnens fulla bruk, men snart försvann alla hämningar och jag gjorde vad jag kunde för att klara mig igenom värk efter värk. Johnny blev vettskrämd och fick ibland gå ut ur rummet för att ta en paus, men det märkte jag knappt. Jag var ockuperad av annat.
Jag vet inte hur länge detta höll på, men runt 20:40 hade jag öppnat mig helt och de gav mig tillåtelse att krysta. Vid det här laget hade en tredje BM tagit över, men eftersom jag bönat och bett nr2 att inte lämna mig stannade även hon kvar tills allt var klart. När de gav mig grönt ljus att krysta ville jag helt plötsligt inte göra det längre. Jag blev rädd när jag tänkte på vad det var som skulle komma ut. Och varifrån. Jag sa att jag skulle gå sönder och att jag inte ville göra det, men de talade lugnt med mig och när värken kom hade jag inget val. Jag tog i för kung och fosterland, och en knapp timme senare kom Julia ut och all smärta, rädsla och oro försvann.

Det var det märkligaste med det hela, hur man helt plötsligt känner sig precis som vanligt. Jag fick henne i mina armar då de bad mig att krysta ut moderkakan. Det kändes jobbigare än själva förlossningen, men även den fick jag ut. BM började trycka och klämma på min mage och jag kände hur det rann blod ur mig. Efter ett tag tog de Julia ifrån mig och gav henne hastigt till Johnny. De tittade oroande på varandra och jag började bli orolig igen. De förklarade att det kom mer blod än vad som är okej, och att de ville ha koll på mig. 2 timmar fick jag ligga nere på förlossningen. Det gör man oavsett man blöder mycket eller inte. Vi fick fika, mackor och äppeljuice men jag hade fortfarande ingen direkt aptit. Hade inte ätit något under hela dagen, men fick bara i mig några tuggor. Innan jag fick komma upp till BB ville de att jag skulle kissa en gång för att se att det inte är några problem med det. De hjälpte mig upp ur sängen och allting svartnade för ögonen och hörseln försvann. Jag fick lägga mig ett tag till och sedan försöka igen. Men lite klag och möda kissade jag och blev sedan upprullad i en rullstol till BB avdelningen.

21:35 kom hon ut och runt 05:30 somnade vi efter den största och mest händelerika dagen i våra liv, sen den dagen vi själva föddes. Vi låg och tittade på vårt lilla underverk och pratade om hur vi två nu blivit tre och därmed en familj!

Jag och Julia någon timme efter hennes ankomst

Johnny och Julia första dagen