Inte utan min Dotter

Idag hade vi en lugn morgon, jag och Julia. Som vanligt vaknade jag under natten av smärtorna som blixtrar från nerven och låg med det i ett par timmar innan de smärtstillande verkade. Julia sov enda till klockan 05 i sin egen säng, och kom in strax innan J skulle upp till jobbet. Skönt att slippa dela säng med båda två en längre stund ^^ Kan blir trångt!

Hur som, vi vaknde när Tessie ringde halv 9 och informerade om att de tömde sopporna idag. Eftersom vi bor i slutet av en T-korsning (längst till höger på det liggande sträcket), så kör de inte in på vägen, utan vi får ställa ut sopptunnorna. Detta är något som vi glömmer titt som tätt, och även hade gjort den här gången, därför ringde Tessie. Jag skyndade upp och slängde på mig kläder och rusade (läs: gick så snabbt jag kunde) ut. Dock såg jag i de andras sopptunnor att Ragn-sells redan varit där, så jag missade det! Men, men...sen var jag i alla fall vaken ^^

 

Efter lunch gick jag, Julia, Tessie och Binbin bort och hälsade på dagiset jag brukade jobba, innan barn och allt. Julia hade jätteroligt, och Albin verkade rätt road också, tills han somnade efter mellis. Vi var där ett par timmar innan vi fortsatte ner till apoteket där jag fick hämtat ut medicinerna. Så ikväll kanske jag får sova lite bättre! Jihaa...!

Tessie käkade middag här också, hamburgare. Julia var gnällig och grinig under kvällen, men trodde bara det var för att hon var trött. Dock, efter maten när hon satt och gjorde kvällspinket och jag borstade hennes tänder började hon gråta mer och mer. Jag fattade inte vad som var fel, hon var helt otröstlig! Till slut lyfte jag upp henne, och då började hon hulka, och sen kaskadspydde hon över mig, lillasysters skötbord och mest hela toalettgolvet. Härligt! Trodde aldrig det skulle ta slut, men det gjorde det givetvis till slut, och då gick hon och duschade med pappan - min annars så mammiga dotter ville inte att jag skulle följa med!? - så jag blev kvar och sköljde först av alla kläder, handdukar, mattor som fått kräk på sig och la det sedan i tvättmaskinen. Sedan fick jag tvätta överdraget till skötbordsmadrassen för hand och hänga upp den och till slut var det golvets tur. Så där kröp jag runt på knä, halvnaken och med magen nästan hängandes i golvet! Men rent blev det! ^^ Det verkade dock inte som det var något mer med det, då det har varit lugnt med Julia sen dess. Det är inte första gången hon kräks efter att ha gråtit mycket. Hon har så känslig kräkreflex så hon kräks lätt av att hosta eller gråta. Inte så mysigt, stackarn :(

Imorse ringde klockan 07:00. Ställde den såpass tidigt för att det var meningen att Jonny och Julia skulle med bussen 08:15, men eftersom Julia hade känts så varm under natten + att det var typ världens höststorm, så beslöt vi tillsammans att han skulle vara hemma med henne idag. Jag själv hade ju ännu ett akutenbesök inplanerat!

Julia sov fortfarande, J vände sig och somnade om han med, men jag gick upp och klädde på mig och åt frukost i lugnan ro. Runt 08 hörde jag hur Julia började ropa efter mamma där uppe, van som hon är vid att jag ligger bredvid henne när hon vaknar, och snart plingade det i telefonen. Det var J som skickade ett sms och frågade om jag gått än, och jag svarade såklart som det var, att jag fortfarande satt nere i soffan. Han bad mig gå så han kunde gå upp med henne och äta frukost, så jag slängde på mig de sista kläderna och skickade ett sms till Tessie och frågade om jag kunde komma lite tidigare - och det gick ju bra. Så jag slet mig ut i stormen samtidigt som jag hörde sovrumsdörren öppnas på övervåningen.

 

Vi kom fram till akuten prick 10:00. Det var lugnt och jag stod först i kön när jag tog min nummerlapp. Kände mig ganska hoppfull att det skulle gå snabbt, alltihop, när jag satte mig ner och väntade. Snart blev jag inkallad till en sjuksköterska där jag om igen fick berätta orsaken till mitt besök. Sedan fick jag lov att sitta ner igen. Vid 11 blev jag inkallad i ett rum med löftet "...så kommer doktorn snart". "Snart" på ett sjukhus har en helt annan betydelse än vad det har i min värld har jag kommit på, men efter någon timme till kom han äntligen in i rummet. För kanske 539 gången den här veckan fick jag informera om mitt förlamade ansiktet och han förstod att det var ett ryggmärgsprov de ville ha. Då han preppade, och 2 sjuksköterskor till kom in. Mitt hjärta började banka på hårdare och hårdare, och det kändes som jag fick feber. Trots att det inte behövdes tog jag av mig och satt i BH för att inte svimma av värmeslag. En av sköterskorna fick jag hålla i händerna medan läkaren påbörjade processen. Jag började med "in genom näsan, ut genom munnen" - andning, men när han stack första gången blev jag så rädd att jag hoppade till. Vet inte om det var därför, men det kom fel så han fick sticka igen. Och även en tredje gång innan det hamnade rätt och vätskan droppade ut.

Det kändes inte helt olikt värkar faktiskt och ett tag trodde jag (lyckligt) att han kanske råkat sparka igång något, men insåg snart att det bara kändes så när han "grävde" i ryggen. Det var högst obehagligt och jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver göra om det!

 

Av de snabba testresultaten att döma kan vi i alla fall utesluta borrelia. Så vi får troligen aldrig veta vad det är som orsakat det, men jag fick en kortisonkur utskriven. Läkaren bedömde, med råd från ögon/näsa/hals, barnläkare och gynekolog, att detta kunde mildra förlamningen samt att det inte var någon fara för barnet då det är medicinerat i så små doser och att barnet nu är fullgånget. Dessutom fick jag panokod utskrivet, en värktablett med lite morfin i, som jag kan ta de kvällar/nätter då smärtan är olidlig. Så blir en promenad till apoteket imorgon - så länge det inte pissregnar och blåser storm!

 

Igår bestämdes det att vi, Tessie och jag, skulle en sväng in till Kungsbacka. Hon hade en del ärenden hon skulle uträtta (bl.a. köpa ny spjälsäng till Albins lillebror. Jodå, jag ska minsann bli faster igen! I februari =D) och vi båda behövde skötväskor, och hon hade hittat en väska på Stadium, som visseligen inte stod som skötväska, men såg ut att kunna funka bra ändå. Så vi började på kungsmässan, och lunch! Sen gick vi in på hälsokostbutiken och jag köpte Hallonbladste (nu ska vi sparka igång den här förlossningen!!) Till sist vart det Stadium där vi kollade in väskorna och fattade beslutet att köpa dem. Väl klara i kungsmässan hämtade vi upp sängen, tog vägen via Coop och handlade hem mat och lördagsgodis och sedan bar det av hemmåt. Dock stannade vi till på mammas grav och fixade lite. Hon fick nya ljus, en krans och ett stenhjärta jag tyckte passade fint. Var längesen jag var där, men känner att jag måste bli bättre på det! Behöver inte se så ovårdat ut när man bor (typ) runt hörnet! Så har det inte hänt innan, kommer det bli ett av mina nyårslöften ^^

 

Det var i alla fall en trevlig, rätt lugn dag. Känns som allting sker i slow motion när Julia inte är med. Inte för att jag går i en bubbla eller nåt, men för att jag helt plötsligt har tid att notera saker omkring mig. Annars får jag hålla ögonen på henne och enbart henne för att hon inte ska gå upp i rök och då finns det ju ingen möjlighet att njuta av omgivningen - om det nu är så mycket att njuta av ^^

 

Dock började dagen på ett lite oväntat sätt, när det ringde från "Hemligt nummer". Jag ogillar starkt när jag inte kan se vem det är som ringer och ofta väljer jag att inte svara när det är hemligt eller okänt nummer. Men den här helgen är pappa i tyskland (jobbet) och när han ringer står det just "Hemligt nummer" så jag trodde självklart det var han. Men det var det inte! Fast viktigt var ju samtalet, då det var läkaren som jag träffade på akuten i tisdags. Han berättade att det verkade som att det såg ut som om det kunde vara borrelia i alla fall och att jag måste komma ner igen för att ta ett ryggmärgsprov. Ja, godmorgon, ja! Så på måndag blir det ner till akuten igen för detta, och på ett sätt hoppas jag på att det är det nu. Då kan de ju göra någonting åt det och jag slipper sitta och bara vänta på att det ska försvinna. :/

 

Jag och min tjocka mage! - Samt en helvild Julia ^^

Idag blir lillasyster 38 fulla veckor. Alltså 2 veckor kvar till Bf och ankomst känns mer avlägset än någonsin! Antagligen för att jag nu vill det mer än jag gjort innan under graviditeten. Vill verkligen bli av med den här förlamningen snarast, och om det nu är pga graviditeten är mitt nya mission att se till att den här graviditeten är färdig snarast möjligt! Så dä så! ^^

Förövrigt mår jag bra. En del sammandragningar och förvärkar nästan var och varannan kväll, men inte så jag direkt besväras av det. Blir bara besviken när de avtar! Bebis där inne är fortfarande inte fixerad, tji fick jag. Men sen är det också vanligt att de inte fixerar sig alls hos omföderskor så det behöver inte betyda något. Hon ligger tillräckligt djupt för att inte kunna förflytta sig mer i alla fall. Hon ligger där hon ligger och där kommer hon ligga tills hon kommer ut till oss. Och det är ju hoppfullt! Hennes rörelser är ju mer långsamma och sega nu, inga direkta sparkar. Antar att hon försöker sträcka sig lite på sig och det känns väl. Lär ju vara trångt där inne. Förstår inte hur bebisar inte får panik när de ligger i magen...=p

 

Nu ligger jag i alla fall i sängen och tänkte titta på någon film en liten stund. Lär dock somna rätt snabbt då jag, trots middagsvila med Julia, är helt slut i både kropp och huvud. Gör dock rätt ont bakom örat och neråt alla redan, så är lite orolig för att lägga mig ner och sova. Vill inte vakna av detta igen! Men tog ett par alvedon för kanske 3 timmar sen, och ska ju inte ta mer än 2 var sjätte timme. Därför vill jag skjuta på det så långt det går. Men vaknar jag med samma smärta innan 01 så tar jag två. Kan inte ligga och ha så ont! Måste försöka att ligga på höger sida bara, så kanske jag slipper det! *Hoppas*

 

Inatt har det inte blivit mycket sömn. Jag önskar jag kunde säga att det berodde på mycket SD och förvärkar, men tyvärr måste jag göra er - eller i alla fall mig själv - besvikna. Inga förvärkar har hållit mig vaken, men värk likaväl! Fast i ansiktet. Tydligen är det normalt att få ont i den förlamade halvan när man drabbas av ansiktsförlamning. Ironin, liksom. Jag har varit öm i vänster käke, öra, kind, panna och haka (ja, typ hela sidan) sen det började, men inatt ömmade det inte! Värken var olidlig. Jag tror aldrig jag har haft så ont i mitt liv innan! Jag vaknade av det vid 01 och låg i ca. en timme och vred mig av smärtorna i sängen. Fick verkligen lägga band på mig för att inte skrika rätt ut. Julia vaknade till i sitt rum och jag gick upp och hjälpte henne till toaletten, sedan valde hon att lägga sig i sin säng igen (Uh?) och somnade fort om. Väl uppe kändes det mycket bättre så jag förmodar att jag legat på något sätt så det blivit något tryck över nerven och därav smärtan. Så jag bunkrade upp med tre stora kuddar (+2 alvedon) och satt nästan upp sedan. Dock kan det ju inte undvikas att man hasar ner när man slappnar av, så en stund senare vaknade jag istället av att jag trodde jag skulle kräkas upp ett barn eller något för det tryckte så över organen. Så jag fick flytta på mig igen, fortfarande upp på kuddarna men tillbaka på sidan (höger sida, brukar föredra vänster, men det funkar ju inte alls). Dock kom Julia in i samband med detta så hon fick ta en av mina kuddar så jag ändå hamnade längre ner. Jag minns inte hur det slutade men jag somnade väl vid 3-4 av ren utmattning eller något. Har haft ont hela dagen, men inte alls på de blixtande sättet som under natten, och jag hoppas på att det håller sig borta! Annars vet jag en som ringer BM på måndag och ber om att bli "cut open!" ^^

 

Familjen ligger och sover, Jonny bredvid mig och Julia i sin säng. Hon lär väl dock komma in hit om ett par timmar. Hoppas jag vaknar då, eftersom hon för andra natten sover utan blöja! Föregående natt gick över förväntan, för att vara första natten utan. Hon somnade runt 20:00, kom in till oss 23:30 och då tog jag henne till toaletten innan hon fick lägga sig i sängen. Sedan väckte hon mig runt 05:30, när J skulle upp till jobbet, och höll på att kissa ner sig. Det hade kommit några droppar i sängen, men, som sagt, för att vara första natten för ett inte ens 3 år gammalt barn så tycker jag det var alldeles ypperligt. Men ska inte ropa hej än! Kanske blir det en vatten(kiss)säng i något utav rummen i natt ^^

 

Förlamningen sitter där den sitter! Vänster ansiktshalva är död. Ser hemskt ut! Jag har aldrig varit så uttryckslös i hela mitt liv. Det händer absolut ingenting oavsett hur jag försöker! Kan knyckla ihop ansiktet till ett russin, och då ser höger sida ut som just det - medan vänster sida är som fullproppad med botox; Inte en rynka! Det ser bara så fel ut! Fick köpt ett stort plåster med typ ett plastcyklop i mitten för att ha under natten. Men det var tydligen bara engångsanvändning på det - och dyrt var det också! 30 spänn! Jag har svårt att tro att jag kommer att lägga ut så mycket pengar för varje natt tills det här är över. Om det är som doktorn sa och det försvinner efter förlossningen så kan det ju dröja en fyra veckor i alla fall. 210kr/vecka*4= 840 jäkla kronor! Helt ovärt det! Eller ja, vad skulle en ögonoperation kosta ifall jag skulle råka skada hornhinnan illa under natten? Fast under natten? När jag sover ligger jag helt still, som den gravida val jag är, och vänder jag på mig så vaknar jag. Så kan nog se till att jag inte skadar ögat...tror jag? *SUCK*

 

 

Känns som det blir väldigt lite graviditet i bloggen nu. Det ska bli ändring på det! Imorgon blir det besök hos Bm igen. Hoppas (och tror nog kanske, nästan..) att fisen har fixerat sig. Känns som hon ligger hur långt ner som helst iaf. Men jag har haft fel förr, och lär ha det många fler gånger också! Men hon känns liksom lugnare på något sätt. Inte alls på ett nervöst eller oroligt sätt. Jag känner henne varje dag, väldigt regelbundet. Hon petar ut en fot här och en hand där, men allra mest är det rumpan som trycks ut så det känns som jag ska sprängas! I skrivande stund ligger jag faktiskt och väntar på att hon ska somna, eller lugna sig lite så jag kan sova ^^ Svårt att göra det när hon slår klackarna i taket (=Min diafragma) där inne ;)

Vänster öga är helt rörigt nu, eftersom jag inte kan blinka och återfukta det automatiskt som man annars gör. Får droppa i "fake-tårar" och blinka med handen som assistans. Blir väldans torrt om jag skulle råka glömma det för länge. Man tänker ju inte på hur ofta man faktiskt blinkar under en dag förrän man märker konsekvenserna om man inte gör det. Svider och bränner! Jag kan inte heller le eller "vifta" på näsborren på vänster sida. Den är numer helt slapp, och det har bara eskalerat de senaste dagarna. Igår kunde jag inte ens tugga middagen då jag inte kan röra på käkarna annat än upp och ner, och man rör dem på många fler sätt när man äter - en annan sak man märker först när man inte kan det!

 

Jag har i alla fall suttit i telefon halva morgonen. Från kl.07 till strax innan 11. Det har varit vårdcentralen, närakuten, pappa, vårdcentralen, min lärare, csn, försäkringskassan och sen vårdcentralen igen. Nu har jag i alla fall blivit godkänt sjukskriven från mina studier den här veckan, utan att missa min utbetalning. Kan ju inte sitta framför datorn längre stunder, därför kan jag inte plugga. Får ont i ögat och spänningar i huvudet. Hur som, nu har jag fått tid hos Vc kl.13:45, så hoppas att jag kan få lite rättsida på saker och ting. Lite besked på vad som sjutton händer med mig!

 

Nu har vi ätit lunch i alla fall, och jag fick tryckt i mig 2 pannkakor. Ungefär vad jag brukar äta, och även om det inte smakade lika gott som annars så är jag rätt nöjd med det. Julia fick dock i sig 3,5! Hon ska alltid vara värst ^^

 

I ca. en vecka har jag gått och klagat på den ena och andra deffekten med mig. Det har varit från ömma bihålor till en bedövad känsla i munnen, samt en äcklig, sur smak i munnen som aldrig ville försvinna. I onsdags började också vänster ögonbryn och munnen rycka. Det tillsammans med väldigt mörkt urin, trötthet och "vita prickar" som svävade runt framför ögonen gjorde att jag misstänkte vätskebrist. Jag vet att jag är väldigt dålig på att dricka, och för eller senare kommer det väl visa sig. Så jag spenderade mest hela onsdagen med att dricka vatten, så mycket jag förmådde mig.

När jag vaknade på torsdag morgon kändes det bättre. Den sura smaken i munnen var näst intill borta, bihålorna kändes mindre svullna och jag kände mig nästan utvilad. Jag mådde bra, jämfört med de senaste veckornas morgnar. Men det varade inte länge! När jag borstade tänderna kändes det väldigt konstigt och när jag tittade mig i spegeln upptäckte jag att vänster sida av munnen inte följde med när jag skulle spotta. Det blev helt ojämnt. Ju längre dagen gick desto mer bedövad blev jag, det syntes på både mun, näsa och ögon.

kl.13 fick jag tid hos läkaren på MVC, men han skickade, efter en ca.10 min lång, bekymrad tystnad avslutad med "...jag kan inte utesluta en liten propp...", ner mig till akuten. Jag fick komma in på en gång och träffade en läkare som rabblade fortare än X2000, och jag uppfattade egentligen väldigt lite. Men man kan bara säga "Va?!" och "Ursäkta?" så många gånger innan det börjar tas som en förolämpning. Det jag fick ut var i alla fall att det inte var en hjärnblödning eller propp (hon la händerna på mina axlar och bad mig trycka upp dem. Det visade att jag hade samma kraft i båda sidorna, vilket man inte har vid problem i hjärnan. Vid proppar påverkar hela kroppen).

Hon förklarade då att det antingen är borrelia (OMG?) eller en virusinfektion. Jag fick antibiotika utskriven, vilken hjälper om det är det förstnämnda. Är det inte det får det helt enkelt "självläka". Undrar hur lång tid tar...?

 

 

Nu är det måndag - igen. Veckorna liksom bara springer förbi, fast samtidigt går det så himla segt. Har en hel del som fortfarande ska förberedas inför bebis ankomst, men skjuter ständigt upp det. Det är som att jag inte får in i min "arma skalle" ( - Paradis Oskar, "Rasmus på luffen") att det faktiskt kommer en bebis inom en månad. Men det ger sig väl!

 

Dagarna här är sig lika. Jag och Julia försöker hålla oss från att klättra på väggarna, och eftersom vädret är som det är den här tiden på året så blir det inte så mycket utomhus lek. Tur att vi har Tessie och Albin i huset bredvid som vi kan traska över till när vi är påväg att klösa ögonen ur varandra! ^^ Fast Julia är så himla duktig och hjälpsam att jag blir alldeles varm inombords. Hon dukar och plockar undan efter maten, det hon kan. Plockar upp saker från golvet, om jag ber henne (och påminner henne några gånger under tiden, när hon tappar fokus). Hon hämtar saker om det är något jag vill/behöver samt tvättar mig på ryggen i duschen. Mammas lilla hjälpreda! Men jag ska tillägga att allt detta görs av hennes egen vilja, och att hon blir förbannad om hon inte får hjälpa. Lite som en engelskman ^^ haha...

 

I fredags var det i alla fall veckobyte för mig igen, och gick då in i vecka 37, alltså 36 fulla veckor! Tänk att bebis i slutet av den här veckan räknas som fullburen och redo att födas!

 

En månad kvar till BF nu! Känns som ett stort steg! Nu kan man ju inte räkna det i månader mer, utan bara veckor (4,5) , alternativt dagar (31). Ingen tid alls ju. Sen vet man ju aldrig när bebis kan tänkas komma. Med Julia gick jag ju över 8 dagar, men tror (och hoppas. Hoppas troligen mer..) att jag kommer slippa det den här gången. Känns inte som det kommer bli så lång övertid. Vet inte varför, men det är en känsla i kroppen bara. Kalla det intution om ni vill! Oavsett ska det bli spännande att se hur det blir =)

 

Idag har sambon och jag varit på föräldrakurs för omföderskor på Mvc. J var ju inte i Sverige under den här tiden i graviditeten med Julia då han fortfarande bodde i Brasilien då, så det kändes nyttigt. Vi fick testa på att andas djupandning, mellanandning och lättandning. Tyckte inte att det var särskilt svårt, men det är ju också mycket annorlunda när det är under förlossningen! Då kan man ju inte bestämma själv över smärtan...!

Dock känns det som att vi är lite mer, jag vet inte...vi har en så lätt inställning. Kanske för lätt känns det ibland. Det här med målbild t.ex. Och vilka förväntningar vi har på förlossningen, hur vår drömförlossning ser ut etc. Hon som höll i kursen ville att vi skulle sitta och prata om detta i par, men jag och J satt och pratade om helt andra saker - på portugisiska såklart, så ingen förstod :p Men jag har inga direkta förväntningar. Jag vill ha en frisk bebis när förlossningen är över, och visst, helst slippa massa komplikationer. Men jag är inte särskilt rädd för att det kommer ske något konstigt. Dessutom, går jag och tänker på det hela tiden lär jag bara skrämma upp mig. Jag är öppen för förslag och alternativ när jag kommer in. Har ju saker jag föredrar men ingenting jag är emot. Får se hur jag känner då, helt enkelt ^^ Kommer gå jättebra och jag är nyfiken på hur det kommer att kännas, jämfört med första gången!

 

Hur som helst, när kursen var slut promenerade vi mot stationen i godan ro. Jag vägrar stressa då det bara resulterar i smärtor och krämpor lite överallt. Vi fick vänta på bussen i drygt 30 minuter när vi kom fram, men det gjorde inget. Jag var hungrig - vilket inte sker jätteofta längre - så vi tog varsinn hamburgare på gatuköket vid stationen. Så gott var det! Brukar ju känna mig alldeles uppsvälld och stoppad efter jag ätit nuför tiden, samt att det dröjer ett halvt dygn innan jag klarar av att äta igen efter, men nu var det faktiskt gott. Dessutom var det mysigt att ha lite egen tid med sambon. Märkte att vi spenderar alldeles för lite tid på tu man hand utanför huset, vilket uppenbarligen är behövligt. Jag har så svårt att släppa rollen som mamma när vi är hemma, för det är ju det jag i första hand är: Mamma. Men när Jullan somnat om kvällarna så är det Ok att hålla tillbaka "morsan" och bli "Maria" en stund också, innan nattpassen börjar ^^

 

Igår gick jag in i vecka 36, 35 fulla. Jag har sagt det förr och jag lär säga det igen under resterande tid, det har gått så sjukt fort den här gången! Har för mig att jag tyckte att sista trimestern segade fram som en snigel på tuggumidiet med Julia, men nu byter jag vecka innan jag ens hunnit vänja mig vid den föregående. Härligt! =)

 

Min aptit har blivit mycket dålig. Man ska ju äta lite ofta sägs det, men kan inte äta lite och ofta. Inte mycket och sällan heller, utan blir för det mesta lite och sällan. Det finns ju inte så mycket plats kvar i magen för maten, dessutom blir jag lätt illamående om Lillan skulle få för sig att sträcka på sig samtidigt som jag äter. Är väl säkert något som händer alla gravida, men det gör det inte mindre jobbigt. Men jag är glad att jag inte kommer vara gravid på julafton, för då om nånsin vill man ju kunna äta så obehindrat som bara är möjligt! ^^

 

Idag ligger jag på soffan och lyssnar på hur tyst det kan bli, när Julia och Jonny inte är hemma - och det kan bli riktigt tyst! De är båda på Capoeiraträning hela dagen och har lämnat mig i min ensamhet. Inte för att jag har något emot det. Inte så ofta jag slipper bli förföljd av Julia (toalett, kök, dusch - överallt!) eller lyssna på Tv:n när J är hemma. Så jag är nöjd över att, för en gångs skull, ha full kontroll över ljuden och oväsendet som förs i hemmet. Dock har jag spenderat nästan 4 timmar inne hos Andreas, Tessie och Albin, då pappa (min pappa, alltså) kom dit en sväng. Vi har pratat skit och ätit lunch - pizza! =D Fast sen blev jag mätt, och är fortfarande!

 

Idag händer inte så mycket, vad jag vet. Det regnar. Hur mycket som helst, typ, så jag tänker nog undvika att gå ut alls så länge det går. Gärna hela dagen! ^^

Igår var vi med Tessie och Albin hela dagen. Var över efter frukost och drack en kopp kaffe - och kollade in ännu en amnormt stor spindel som Tessie fångat in. Vidrigt! - och sen följde vi med till BUM där Albin fick träffa farbror doktorn. Gick jättebra, precis som jag visste! ;) Jullan och jag väntade i lekrummet där hon gick bananas med alla leksaker. Tyvärr är jag aningen otymplig så kan inte riktigt leka med henne som förr. Men hon är mycket förstående för att bara vara 2 år och 9 månader :)

När vi var färdiga vid doktorn åkte vi runt och raggade upp lite gratisboxar, från Apoteket och Babyproffsen. Fick en hel del roligheter och "bra-att-ha" - saker till Lillasyster. Älskar gratis! :) Sen vart det lunch och både Julia och Albin somnade i bilen sen. Väl hemma bäddade vi ner dem på varsinn sida i soffan och där låg dem och sov ett bra tag medan vi läste "Vi föräldrar" - från en av gratisboxarna!

 

När de vaknat var det snart dags för middag, så vi gick över till oss för jag hade tinat köttfärs i kylen. Rörde ihop spaghetti och köttfärssås med oliver, champinioner och vitlök bl.a. i. Mycket smaskigt! :) Strax innan 20 traskade Tessie hem med Albin på armen då det var dags för honom att sova. Jag och Julia tog en snabbdusch innan det var dags för även henne att sova! :)

 

Jag har varit vaken rätt länge. Vaknade för ca. 1,5 timmarsen för att jag trodde att J hade försovit sig. Så låg på min sida sängen och försökte väcka honom, men undvika att väcka Julia som låg i mitten. Efter ett tag vände jag mig för att skaka liv i honom eftersom han inte reagerade på mina väsande "Jooooonny....", och upptäckte då att han redan gått upp. Fail! Jag kröp då över Julia och la mig på hans sida som på många sätt är den bättre sidan. Dels är det mer plats för att Julia alltid ligger och tycker mot min sida, dels är det mer luft då hans sida är närmare fönstret. Så låg där, och hade massa plats att vända och vrida mig på, samt massa härlig, sval luft som blåste in genom fönstret men jag kunde likförbannat inte somna om! Låg med halvblundade ögon och skrev en mental lista på det som fortfarande behövs fixas innan bebis kommer;

 

- Ståbräda till vagnen

- Blöjor och våtservetter

- Bepanthen och Inotyol

- Amningslinnen samt BH

 

Ja, så mycket mer är det väl egentligen inte. Ska dock få hem sängen, skötbordet och liggdelen till vagnen också så jag kan få ordning på det. Samt tvätta upp alla 50-56-62 kläder efter Julia. Packa BB väskan ska ju också göras, och hade tänkt få gjort det lite tidigare än förra gången - då jag var påväg genom dörren till taxin som väntade på att ta oss till förlossningen. Men det lär jag ju hinna med! :)

 

Ja, nu är det ju höst i alla fall. Ingen tvekan om saken! Inte helt omysigt dock, får jag nog lov att erkänna. Brukar inte tycka om hösten. Har alltid tyckt den är så grå och deppig, men har ångrat mig på senare år. Visst, jag svär också över det förbannande regnandet och blåsandet - om jag tvingas gå ute i det - men får jag sitta inomhus och bara tittta samt lyssna på det kan det vara rätt trivsamt egentligen. Och jag har ju tur, som faktiskt inte måste ta mig ut de dagar regnet öser ner eller träden ligger vågrätt längst marken. Det är det som är det charmiga med distansstudier ^^

 

Idag har det spenderats några timmar på förmiddagen samt över lunch hemma hos Tessie och Albin. Alltid trevligt att vara där och få gosa lite med gullgossen <3 Det är dock inte lika enkelt alla gånger som det var för några månader. Förståeligt! Han vill ju inte ligga stilla i knäet och bli kramad på - han ska ut på äventyr, den lille våghalsen. Gärna slänga sig med huvudet före nerför soffan eller krypa ut till hallen och testa vad som händer om man hänger sig i ena kanten på en stor, tung blomkruka. Så det gäller att ha ögonen med sig och vara snabb i vändningarna...

 

...fast snabb i vändningarna vill jag ju inte påstå att jag är. Inte för att jag någonsin varit direkt smidig, men nu är det katastrof! Jag känner mig lite som 3CPO, eller någon som är byggd av samma material som honom. Får liksom tänka på att bara göra en rörelse i taget, t.ex. om jag står jag torkar av soffbordet, lite nerböjd, så måste jag tänka på att ställa mig rakt upp innan jag vänder om för att gå ut i köket. Vänder jag mig om samtidigt som jag redan står halvböjd SSS:ar (stramar, spänner och smärtar) det i jumske och rygg. Men nu är det inte långt kvar! BF är ju nästa månad redan, vilket känns helt ofattbart! Har ju fortfarande nästan inte fattat att det ska komma en liten till :o