6 mars 2010 - Besvikelse.
Jag är världens lyckligaste. På riktigt! Jag kan med största ärlighet säga att jag är stolt över mig själv. Över min dotter och hur jag har hanterat hela situationen. Jag har fixat en bostad, sett till att jag får pengar varje månad att försörja mig själv och min dotter för. Jag säger inte att det har varit enkelt, och även jag är medveten om att tajmingen kunde varit kanske 10.000 ggr bättre. Men jag gjorde ett val och hanterade konsekvenserna för det valet på det bästa sättet jag kunde tänka mig. Ensam har jag aldrig varit, utan haft så mycket stöd från familj och vänner att jag blir rörd till tårar. Men det är en person som hållit sig undan, och som jag faktiskt saknar..
Hon var som en av min närmaste vänner och hon var där för mig när jag höll på att falla totalt. Hon sträckte ut sin arm och drog upp mig, långsamt men säkert, och vad som hände var hon bara ett telefonsamtal iväg. Hon fick upp mig på benen och gav mig kraft och självförtroende att se framåt. Hon gjorde mig mer självständig och modig än vad jag någonsin har varit och fick mig att öppna mitt hjärta, och berätta för folk vad jag egentligen kände och tänkte, istället för att stå tyst och bara låta saker ske. Hon har redan gjort så mycket för mig, så hon är inte skyldig mig skvatt, men jag saknar att ha henne i mitt liv. Att kunna ringa bara för att prata lite. Att åka hem till henne över en helg och inte göra särskilt mycket alls.
Jag har bara pratat med henne en gång efter att hon fick reda på att jag var gravid och det var ett par, tre veckor innan Julia föddes. Efter har jag inte hört något alls. Inte ett besök, inte ett telefonsamtal. Inte ens ett litet "Grattis"-sms. Nästan varje dag tänker jag på hur tråkigt jag tycker att det är. Har inte velat skriva om det här innan, rädd för vem som läser det. Men nu är det officiellt;
Jag är besviken på att du inte hört av dig. Du kanske inte tycker att det var rätt val jag gjorde, och till viss del kan jag hålla med. Jag satte mig i en kanske inte så bra situation, men jag tog hand om det. Jag gjorde allt i min makt och löste det. Jag har inte direkt legat på latsidan och låtit folk göra det för mig. Jag har suttit i telefonköer, varit på otaliga möten, legat på folk för att få snabbare resultat och stått på mig. Jag har varit orädd för konflikterna som jag stött på under tiden och tagit disskusionerna som dykt upp. Precis som du lärt mig att göra. Det är ingen hemlighet att jag får mycket hjälp av pappa och Andreas, men jag ber inte dem ifall det verkligen inte kniper. Jag försöker klara mig själv så mycket jag kan. Jag slösar inte bort mina pengar på onödigheter, jag prioriterar det viktigaste; Julias och mitt välmående, räkningar och hyra. Skulle det bli några slantar över (vilket det närmast aldrig gör) låter jag de sitta på kontot ifall det skulle dyka upp någon nödsituation där de behövs. Jag har lärt mig...!
Hon var som en av min närmaste vänner och hon var där för mig när jag höll på att falla totalt. Hon sträckte ut sin arm och drog upp mig, långsamt men säkert, och vad som hände var hon bara ett telefonsamtal iväg. Hon fick upp mig på benen och gav mig kraft och självförtroende att se framåt. Hon gjorde mig mer självständig och modig än vad jag någonsin har varit och fick mig att öppna mitt hjärta, och berätta för folk vad jag egentligen kände och tänkte, istället för att stå tyst och bara låta saker ske. Hon har redan gjort så mycket för mig, så hon är inte skyldig mig skvatt, men jag saknar att ha henne i mitt liv. Att kunna ringa bara för att prata lite. Att åka hem till henne över en helg och inte göra särskilt mycket alls.
Jag har bara pratat med henne en gång efter att hon fick reda på att jag var gravid och det var ett par, tre veckor innan Julia föddes. Efter har jag inte hört något alls. Inte ett besök, inte ett telefonsamtal. Inte ens ett litet "Grattis"-sms. Nästan varje dag tänker jag på hur tråkigt jag tycker att det är. Har inte velat skriva om det här innan, rädd för vem som läser det. Men nu är det officiellt;
Jag är besviken på att du inte hört av dig. Du kanske inte tycker att det var rätt val jag gjorde, och till viss del kan jag hålla med. Jag satte mig i en kanske inte så bra situation, men jag tog hand om det. Jag gjorde allt i min makt och löste det. Jag har inte direkt legat på latsidan och låtit folk göra det för mig. Jag har suttit i telefonköer, varit på otaliga möten, legat på folk för att få snabbare resultat och stått på mig. Jag har varit orädd för konflikterna som jag stött på under tiden och tagit disskusionerna som dykt upp. Precis som du lärt mig att göra. Det är ingen hemlighet att jag får mycket hjälp av pappa och Andreas, men jag ber inte dem ifall det verkligen inte kniper. Jag försöker klara mig själv så mycket jag kan. Jag slösar inte bort mina pengar på onödigheter, jag prioriterar det viktigaste; Julias och mitt välmående, räkningar och hyra. Skulle det bli några slantar över (vilket det närmast aldrig gör) låter jag de sitta på kontot ifall det skulle dyka upp någon nödsituation där de behövs. Jag har lärt mig...!
Kommentarer
Trackback
