14 mars 2010 - Söndag.
10 veckor och 2 dagar. Det är åldersskillnaden mellan min lilla Julia och Mickans lilla Mira. Känner på mig redan nu att de kommer bli superbra kompisar och ställa till det för oss föräldrar precis som jag och Mickan gjorde när vi var små. Typ, kasta ägg på grannarnas fönster. Eller knacka på oss grannarna och springe därifrån, men först efter vi fint placerat ett skört ägg på handtaget. Eller sno med oss ägg hemifrån för att kasta gris med det (Synd att man aldrig kom längre än till G) och sedan fick hitta på någon bra förklarning till varför kläderna var alldeles (g)äggiga när man kom hem. (Vet, det stavas med E, men det blir roligare så här). Får väl vara glad att det inte blev en pojke. Tänk vad de kunnat ställa till med då...! ;)
Ja, vi hade bra fantasi när vi var små, Mickan och jag. I alla fall när det kom till att hitta på djävelskap! Men vi hade (nästan) alltid roligt. Vi har alltid haft samma humor. Väldigt låg sådan. När vi var på Lalandia med Mickans familj höll vi dem vakna halva natten genom att ligga och tävla om vem som kunde göra roligast pruttljud med munnen. Om vi skulle in till stan plockade vi med oss en pruttkudde att roa oss med på bussen. Vi höll den väl gömd när vi diskret tryckte ut luften och när det fisliknande ljuden kom sneglade hela bussen på oss, som om de försökte låtsas som de inte hört, men ändå inte kunde låta bli att ta reda på vem i himelens namn som satt och släppte sig så offentligt. Blev stadsbesöket trist fortsatte vi med vår roliga hobby. Då stoppade Mickan den uppblåsta kudden under jackan och tömde den samtidigt som hon låtsades gå in i någon. Blickarna var otaliga och hysteriskt roliga. Inga hämningar alls!
Och nu, nästan 14 år efter vi funnit våran vänskap, står vi varandra fortfarande väldigt nära. Och till råga på allt har vi fått varsin dotter med inte ens 3 månaders mellanrum. Det kommer bli så roligt att ha någon man känner så väl att prata med om allt, och utbyta erfarenheter och påhitt för att göra vardagarna enklare. Önskar nu att jag bodde kvar i Åsa så vi kunde träffas oftare, men jag får ser till att köpa mig ett månadskort som räcker hela vägen ner till Halland och hälsa på henne så mycket hon orkar och vill.
Tillbaka till mig! Tog min dagliga promenad med Julia till Kortedala torg idag. Rundan har varit daglig i tre dagar nu och jag hoppas att jag har tillräckligt med självdisciplin att fortsätta med den, både för min och Julias skull. Jag gick inte upp mycket under graviditeten. La bara på mig 2 extra kg, men om jag fortsätter med min stillasittande vardag så kommer jag snart gå upp mer och det är inget jag har lust med. Har inte pengar att börja träna på något fancy ställe (inget o-fancy heller för den delen) så det får bli den gamla hedeliga motionsgivaren promenad som får se till att min kropp inte sväller upp. Men det räcker för nu. Efter graviditeten är jag superotränad så jag får upp flåset rätt ordentligt. Särskilt på hemvägen då det går mycket uppåt. Men det känns bra! Sen är det ju även bra för Julia att få lite frisk luft varje dag. Dessutom sover hon så gott i sin vagn när den guppar.
Förutom det har det inte hänt så mycket idag. Jag tog mig en välbehövlig dusch, och Julia har fått sig ett minst lika välbehövligt bad. Jag brukade bada henne i handfatet i badrummet innan, eftersom det var lagom arbetshöjd för mig. Det var lättare än att sitta på golvet och luta mig över balja. Men nu så har Skruttan växt ur handfatet, så det får bli baljan. Jag brukar ställa ut den i vardagsrummet så tittar hon på TV samtidigt som jag städar rent alla hennes små valkar och veck och det funkar jättebra. Nu är hon ju såpass stabil att det inte är lika skrämmande som när hon var mindre. Då kändes hon så himla skör så jag vågade inte riktigt hålla i henne ordentligt. Särskilt eftersom jag inte litade på min kropp med det låga blodvärdet osv. Blev rätt ofta snurrig, och var rädd att jag skulle tappa greppet om henne, eller ramla när jag skulle plocka upp henne. Men hela föräldraskapet är ju ett ämne man aldrig kommer bli fullärd i. Just när man lärt sig sitt spädbarn, blir det ett litet barn. Sedan ett större barn och efter det tonåring (gud bevare mig väl!) Men jag känner mig mer säker nu och vet att hon tåls att ta ett ordentligt grepp i utan att hon går sönder!
Känns som om jag bara sitter här och ordbajsar! Ska genast sluta och lägga min fria tid (Julia sover och Johnny är ute och ränner med vänner) åt att inte göra någonting alls!
Ses.
