31 december 2009 - Hemsk natt! Fruktansvärd jättehemsk, verkligen!
Igår hade jag bara värkar nån gång i timmen, max. Helt okej att ha det så. Har ju lång tid på mig att hämta mig igen efter. Trodde natten skulle bli lugn eftersom dagen varit det, och såg fram emot att få sova ut. Men tji fick jag. Efter några timmars sömn vaknade jag av att den bekanta känslan av att någon håller på att ha sönder dig. Började skrika och råkade klappa till Johnny så stackarn nästan började gråta. Dels för att det gjorde ont, men också för att han inte vet vad han ska göra när jag får så här ont.
Vid 04:30 ringde jag in till förlossningen för tips osv. Fanns dock inte så mycket att göra, bara rida ut det så att säga. Det är vanligt att man som förstföderska har en väldigt lång lantalfas. Kan ju dock betyda att det går fort när det är dags! Vi får se!!
Gott Nytt År! :D
30 december 2009 - Tuffare natt får man leta efter
Nu har det dock varit rätt lugnt, vilket jag både gillar och inte gillar. Väldigt skönt att slippa det onda i några timmar men samtiigt vill jag få det överstökat med. Kanske bebisen siktar in sig på att bli ett 2010 barn i alla fall. Är ju bara två dagar kvar, så det är ju inte helt hopplöst.
Skulle till barnmorskan i förmiddags, men försov oss. Ringde och berättade allt som hade skett sedan sista mötet och hon trodde verkligen att det var på gång nu. Efter helgslutet trodde hon att det skulle vara avklarat, och om inte fick jag tid på måndag klockan 12:00. Hoppas att det ska vara klart tills dess dock!
Nu ska vi titta på film. Inte så ovanligt kanske, men finns inte så mycket annat nöje jag orkar med just nu.
Tjo
29 december 2009 - Värkar
När vi kom fram blev jag uppkopplad på en monitor som visade bebisens hjärtslag och värkarnas kurvor. Allting såg bra ut och värkarna var verkligen starka. Johnny satt mycket fascinerat och höll koll på mina värkar och meddelade när det kom en. Inte för att det behövdes, kände det ju ganska tydligt själv, men det känns bra att han är insatt i vad som händer.
Efter att ha legat med den här monitorn i ca. 30 min skulle barnmorskan undersöka min livmodertapp och hur långt jag hade kommit. Till min besvikelse var jag bara öppen 1cm. Efter all den smärtan, tänkte jag. Hur mycket värre skulle det då bli?
Vi bestämde i alla fall att jag skulle stanna kvar ett par timmar och se hur det utvecklas. Runt 07 upptäckte jag en del blod efter jag hade varit på toaletten, och ringde på barnmorskan. Hon tog en titt och konstaterade att det var helt normalt. Blir så när livmodern vidgar sig. Vi bestämde då att de skulle göra en gynundersökning för att kolla om det rann något vatten. Det var fruktansvärt smärtsamt, då en skulle in och lyfta på tappen där inne medan den andra flyttade runt bebisens huvud då det ofta kan ligga i vägen för fostervattnet. Men ingenting kom det. Då bestämde vi att det nog är lika bra för mig att åka hem igen. Jag fick ett par starka värktabletter med mig för att jag skulle kunna sova, och med hjälp av dem avtog nästan allt värkarbete. Först nu på eftermiddagen har de börjat ge sig till känna igen, men inte lika starkt som igår. Får se hur det blir inatt...!
- Så du tror att Johnny har mer förtroende för sina vänner i Majorna som han känt sedan i Juni än de vänner han har i Brasilien som han känt hela sitt liv och hans familj? Vill att du ska veta att jag står väldigt nära dem alla, vännerna och familjen. Tro mig, han har åkt på stryk från både vänner och föräldrar om de tyckt han är arrogant och uppkäftig mot mig. Tror inte att du känner Johnny särskilt väl alls om du inte vet att hans största nöje är att chockera och driva med folk. Du ska nog lära dig att ta det han säger lite med en nypa salt. -
10 oktober 2009 - v.17+5 var jag då!
Bilden från ultraljudet kom jag på att jag inte hade visat än. Är väl inget måste heller, men det är trots allt den enda bilden jag har på min bebis än så länge, och något vill jag ju flasha lite med! =) Som ni noh har förstått har jag en riktig mamma-dag då jag bara går och tänker på den lille krabaten som ligger där inne och gör sig påmind på rätt så smärtsamma sätt. Tror att min hjärna kanske försöker förstå vad det är som håller på att hända. Sätter sig i handlingsberedskap, liksom.
Bilden togs för 11+3 veckorsen. Då var han/hon runt 15 cm och vägde typ 250g. Men det såg ju redan ut som en bebis. Man kunde till och med se näsan, redan då. Nu har den växt till mer än det dubbla och är ca. 38 cm lång och väger dryga 1,6 kg. Jag minns dagen som om det var igår, tiden har gått skitsnabbt. Och om samma lika lång tid kanske jag har honom/henne på utsidan istället! Nu längtar jag massa, massa!
Det ser ju ut som en grabb, tycker ni inte? :)
Tjo.
4 september 2009 - ps. Jag börjar få bristningar!!!
Ser ni? Skrämmande iakttagelse!
26 juli 2009 - Suck.stön.pust.flämt
Typ så har jag låtit idag. Har börjat få så himla svårt att andas. Känns så himla tungt att dra ner luften, jag orkar liksom inte. Lägger mig på rygg i sängen med armar och ben utsträckta och försöker koncentrera mig på att dra ner luft i lungorna, men blir inte tillfredsställd med det jag lyckas åstadkomma. Vet inte om detta är normalt men ska ju till barnmorskan i morgon så jag får väl se till att fråga henne.
Min lille blodpump (-hjärtat, för er som inte pratar kanalnorska) =p slår skithårt också. Det är nästan så det gör ont. Är skitobehagligt i alla fall. Ligger jag på rygg och håller andan studsar magen upp vid varje slag, och det syns verkligen. Detta är normalt. Hjärtat måste ju pumpa mer blod nu eftersom det inte är bara till mig, men ska prata med BM imon ändå. Men det känns ju som jag är skitandfådd hela tiden. Ska även ta upp de konstiga kramperna jag får ibland. Läste dock så sent som idag att det inte är konstigt att det gör ont när man gör vissa rörelser då ligamentet runt livmodern tänjs ut. Det är väl antaglien normalt att ha lite ont häroch var under graviditeten. Ingenting jag förväntat mig bara. Men, men...vem sa att det skulle vara enkelt? Ne, precis..ingen sa det!
Har börjat bli obekväm i kroppen också. Kan inte ligga som jag vill, och inte i samma ställning en längre tid. Ligger jag på rygg med benen rakt ner sträcker huden nedanför magen, så jag måste böja. På magen kan jag ju inte ligga av förklariga skäl. Ligger jag på vänster sida för länge tryckt typ hjärtat ihop och får det ännu mer ansträngt, så det lämnar bara höger sida, men blir ju alldeles utsliten på den sidan och det är det enda som funkar. Funkar dock bättre om jag använder Johnny som benpall, underlättar trycket litegran.
Sen är det ju det konstanta pissandet! Det börjar gå mig på nerverna alltså. Och nattätandet. Vaknar ibland klockan 4-5 på morgonen och är svinhungrig. Jag brukar inte gilla att äta på morgonen men då kan jag inte somna igen om jag inte får stoppa i mig nåt.
Jag ska egentligen inte klaga, för egentligen älskar jag allt det här. Eller inte det, men varför jag har det! =D
Hejsvej
23 juli 2009 - Första ultraljud
Fick ett nytt datum också. När vi var hos barnmorskan fick vi preliminärt den 22 dec, så vi hoppades på ett bättre. Typ efter nyår någongång. Tji fick vi! På julafton är det beräknat! Jodå, tackar för den!!
V.17
Tchau
27 juni 2009 - On/Off
Nu börjar vi om! Tänk vad skönt det är att kunna göra det ibland. T.ex som när datorn segar eller hänger upp sig, SKITSKÖNT att bara kunna starta om den och sen är problemet löst! (Oftast i alla fall). Önskar ibland att jag kunde göra det med mig själv när jag inte fungerar som jag vill. Tänk om man hade haft en on/off knapp. Jag tror min skulle ha varit utsliten innan min första födelsedag. Tror en del andra skulle uppskatta en sådan knapp också, framför allt på mig.
Har haft en riktigt seg och passiv dag idag. Har inte orkat ta mig för någonting alls. Knappt haft ork att lyfta fingret för att byta kanal pa TV:n. Hatar att ha sådana dagar när det är så mycket som behövs göras; Disken ska diskas, golven ska damsugas (och moppas), sängkläderna borde skakas osv. Men det får bli en annan dag. Idag har jag skapat ihåligheter i form av min kropp på divanen i soffan, där jag planterade mig själv typ en timme efter att jag vaknade i morse och lämnade (de otaliga toabesöken borträknade) först för en timmesen när jag träffade Sara i typ två sekunder i bussdörren då hon gav mig datorn, och jag gav henne en påse med lite vindruvor och en nektarin i. Är väl någon som varit och lekt med den satans Offknappen igen....okej, Leave IT!
Men varför starta en ny blogg nu då? När jag hade en alldeles fungerande och bra blogg med fin design och allt. Tjaa, det är som att skaffa en ny frisyr, eller köpa nya kläder, man förnyar sig. Ibland hjälper det inte bara med att byta teckenstil eller färg på bakrunden. Ibland måste man bara Börja om! Och jag kände väl att jag är inne i en helt ny fas i mitt liv, och ville ha en blogg som handlar om det.
Första mötet: Jag började plugga till massageterapeut i Linköping i aug. I september åkte jag med hela klassen och en lärare till Brasilien för att fortsätta med studierna där. Underbart ställe, och så fort vi hade tid över (vi tog oss mycket tid att ha "över") låg vi och stekte på Praian och njöt av alla som passade upp på oss. Just den här dagen, då jag träffade den ansra huvudpersonen i min historia, blev jag och två kompisar himla sugna på frukt. Det fanns små vagnar som vandrande omkring i sanden och sålde fruktallrikar, bestående av meloner, äpple, kiwi, jordgubbar, mango etc, etc, men just då var inte en enda vagn synlig. Vi bestämde oss för att ta en promenix och leta redan på en. SÅ sugna var vi!
Så vi gick. Och gick. Och gick. Stranden är lång och vi gick nästan halva innan vi hittade en fruktvagn. Vi gick fram och beställde vad vi ville ha hos en liten lustig pojke. Han var lika kort som jag (typ lite kortare) med massa svart hår och han läspade lite när han pratade. Översocial var han, började prata på om allt och skulle promp hämta stolar åt oss att sitta på medan vi väntade. Jag visste inte var det var, men någonting med honom fick mig att inte kunna sluta glo. Jag ville titta på honom hela tiden. När frukttallriken var färdig insisterade han på att bära den tillbaka för oss. Vi försökte berätta för honom att det var en bra bit därifrån, men han vägrade lyssna. Han lyfte enkelt upp den fulla tallriken och bar den,som vilken välutbildade servitör som helst, på fem fingrar hela vägen till våra solstolar. Och hela vägen gick jag och tittade på hans rumpa, eftersom de gula badshortsen han bar gled ner hela tiden.
Två månader senare satt jag (efter två veckor längre än planerat i Brasilien) satt jag och min kompis Lou gråtande på planet hem. Jag förstod inte att det var sant. Jag kunde inte fatta att jag skulle behöva somna, och vakna, ensam. Så länge hade jag sovit med honom vid min sida. Jag hade hört hans andetag och känt hans kropp emot min, och nu vardet helt plötsligt slut. Så länge jag hade trott att det bara var en semesterflört. Någon att ha lite roligt med. Men det visade sig att det inte alls var så. Så många nätter jag vaknade och kramade om min kudde efter att ha drömt om honom.
Lite mer än tre månader var jag tillbaka. För hans skull, jag erkänner. Söndagen, morgonen efter jag landat, vaknade jag av att personalen på Pousadan (pensionatet) bankade på min dörr och sa att jag hade besök. Jag öppnade dörrarna just i tid att se honom komma in. Han sa ingenting. Inte jag heller. Han kom emot mig och jag bara öppnade mina armar och han lät sig omfamnas. Sedan lämnade vi inte varandras sida på tre månader (på gott och ont).
Vad man inte ska göra när man är kär i Brasilien: Jo, det vi gjorde var, vi drog till Pipa. Jag, Johnny, Kajsa från skolan och två tjejer från Norge. Man SKA inte åka till Pipa och festa och sen gå hem med sin pojkvän OM man inte har massa kondomer i närheten. Det gjorde jag. Fyra veckor senare fick jag två rosa streck på ett mycket underligt Gravtest. Så var det med det.
Reaktioner:
Johnny: (pappan) "You are? You are?" (Tittar länge på testet) "You are!!"
Pappa: *skratt* "Vad roligt. Det har jag väntat på läänge!"
Johnnys mamma: "Maria, bebe, bebe, bebe??" *jubel*
Tilda: "Va? Jaha. Oj. Grattis?"
Jossan: "Oj. Inte helt oväntat dock"
Sara: "VAA? Neeeeej" (Hon har hämtat sig)
Andreas: (bror) "Ja, jag var rädd för det. Men det löser sig" (Är nu gladast av alla och ser fram emot att bli morbror och gudfar)
Yessica: "MAAAMMMAAA MIIIA!!! ÅHHHH VA ROLIGT! Känns som jag ska bli moster!!!"
Farbror Olle: Sa inget. Himlade med ögonen.
Faster Britt: "Är hon med barn? Okej..."
Saras mamma: "Tänkte väl det..."
Ingen var särskilt förvånad alltså. Vet inte hur jag ska det, fast jag tycker det är rätt bra. Slipper jag vänta på att chocken ska gå över liksom. Trodde dock min bror skulle behöva typ 3 månder innan han kunde nämna det, men han pratar om ungen non-stop.
