Inte utan min Dotter

    Typ så har jag låtit idag. Har börjat få så himla svårt att andas. Känns så himla tungt att dra ner luften, jag orkar liksom inte. Lägger mig på rygg i sängen med armar och ben utsträckta och försöker koncentrera mig på att dra ner luft i lungorna, men blir inte tillfredsställd med det jag lyckas åstadkomma. Vet inte om detta är normalt men ska ju till barnmorskan i morgon så jag får väl se till att fråga henne.
    Min lille blodpump (-hjärtat, för er som inte pratar kanalnorska) =p slår skithårt också. Det är nästan så det gör ont. Är skitobehagligt i alla fall. Ligger jag på rygg och håller andan studsar magen upp vid varje slag, och det syns verkligen. Detta är normalt. Hjärtat måste ju pumpa mer blod nu eftersom det inte är bara till mig, men ska prata med BM imon ändå. Men det känns ju som jag är skitandfådd hela tiden. Ska även ta upp de konstiga kramperna jag får ibland. Läste dock så sent som idag att det inte är konstigt att det gör ont när man gör vissa rörelser då ligamentet runt livmodern tänjs ut. Det är väl antaglien normalt att ha lite ont häroch var under graviditeten. Ingenting jag förväntat mig bara. Men, men...vem sa att det skulle vara enkelt? Ne, precis..ingen sa det!
    Har börjat bli obekväm i kroppen också. Kan inte ligga som jag vill, och inte i samma ställning en längre tid. Ligger jag på rygg med benen rakt ner sträcker huden nedanför magen, så jag måste böja. På magen kan jag ju inte ligga av förklariga skäl. Ligger jag på vänster sida för länge tryckt typ hjärtat ihop och får det ännu mer ansträngt, så det lämnar bara höger sida, men blir ju alldeles utsliten på den sidan och det är det enda som funkar. Funkar dock bättre om jag använder Johnny som benpall, underlättar trycket litegran.
    Sen är det ju det konstanta pissandet! Det börjar gå mig på nerverna alltså. Och nattätandet. Vaknar ibland klockan 4-5 på morgonen och är svinhungrig. Jag brukar inte gilla att äta på morgonen men då kan jag inte somna igen om jag inte får stoppa i mig nåt.

    Jag ska egentligen inte klaga, för egentligen älskar jag allt det här. Eller inte det, men varför jag har det! =D

Hejsvej

    Eftersom jag är arbetslös och därför inte har någon fast inkomst behöver jag nu söka socialbidrag, eller som det numer kallas; Försörjningsstöd! Detta är ju inte det lättaste, men är det någonting man lär sig medan man lever är det att livet aldrig ska vara lätt. Ingenting ska ju bara flyta på som man vill, måste alltid vara konstiga hinder och saker som sätter sig emot det man försöker åstadkomma. 
    Jag ärvde, tillsammans med min bror, mitt barnsdomshus efter att min mamma gick bort i cancer för över 9 årsen, och i början av året beslutade jag att jag ville bli utköpt. Sagt och gjort, efter mycket om och men blev det klart. Nu är det ju så att jag kommer behöva betala ränta på arvet och det kommer ske i februari nästa år, alltså ett år efter jag fått pengarna. Denna ränta kommer vara på närmare 80.000;-, inga småpotatis som man har liggande, men jag har sparat så gott jag har kunnat för att kunna betala detta och hade lite mer än hälften.
    När jag ringde socialsekreteraren gjorde jag det i all ärlighet och lade alla korten på bordet för man har ju alltid hört att ärligheten varar längst. Får då beskedet av henne att man då inte är berättigad stöd. Då ringer jag min hjälte. Min riddare i skinande rustning! Alltså min pappa! Han blir oerhört irriterad och rent ut sagt förbannad och ringer försäkringskassan som kommer med förslaget att jag kan sätta in mina pengar på ett konto hos dem, och på så sätt är pengarna inte längre mina, utan deras egendom. Pappa ringer soctanten och lägger fram detta och hon ska höra av sig. Hon ringer mig fram åt eftermiddagen och säger att inte detta är en möjlighet. Jag måste alltså leva slut på pengarna jag försökt spara så att jag betala min skuld nästa år. Hur i helvete ska jag göra det nu då?

    Pappa har blivit peppad att gå vidare med det så långt som till en domstol om det skulle behövas, för alla andra tycker det verkar helt galet att det ska vara så. Jag kommer ju troligen få en betalningsanmärkan som egentligen inte hade behövts. Så nu är han på krigsstigen, far min!

    Så jag undrar om det verkligen är bra att lägga fram hela sanningen när det kommer till att söka hjälp i det är ybermoderna landet!