Inte utan min Dotter

Innan jag åkte in till stan idag låg Julia i Johnnys knä och på åt. För första gången idag höll hon i sin flaska alldeles själv samtidigt som hon klunkade i sig maten. Så himla sött! När jag väl satt på vagnen sedan satt jag och tänkte på hur mycket jag längtar till att få se henne växa upp. Jag längtar efter att få se henne sitta helt själv för första gången, stå, gå, springa osv. Då slog det mig att jag alltid verkar leva fler månader i framtiden. Jag håller alltid på och längta och längta i stället för att bara låta det vara som det är och sluta tänka så mycket.
När jag var gravid längtade jag så kollosalt mycket tills "bebisen" skulle födas. Jag gick hela tiden och fantiserade om hur "han/hon" skulle se ut, om det var en pojke eller en flicka, vems gener som skulle vara dominanta osv. Men jag stannade aldrig riktigt upp och njöt ordentligt av att vara gravid. Av att känna de livfulla sparkarna inuti mig, eller hur "bebisen" reagerade på min röst eller andra ljud runtomkring. Jag var bara så uppslukad av tanken att jag snart skulle bli mamma. Det gör väl alla gravida kvinnor, kan jag tro. Det är ju trots allt det som är målet och höjdpunkten med det hela. Men nu saknar jag att vara gravid, vilket jag tycker är konstigt. Jag mådde fruktansvärt illa de ca. 4 första månaderna och när det försvann började krämpor och andningssvårigheter.

Sen när Julia äntligen föddes efter så lång längtan (-och 4 nätters värkar) blev jag så klart överlycklig. Men det tog inte många dagar innan jag började längta tills hon blev större och mer medveten av vad som sker runt omkring henne. Veckorna kom och gick, och nu är min lilla Skrutta snart 3 månader gammal. Hon håller upp huvudet alldeles själv (nästan), hon följer oss med ögonen och vrider huvud dit hon hör ljud. Hon ler de finaste, tandlösa leenderna jag någonsin sätt och gurglar på ett sätt så det verkligen låter som om hon försöker berätta något för oss. Så nu längtar jag, på ett sätt, tillbaka till de allra första veckorna när hon var sådär himla liten och vi precis hade påbörjat en hel ny fas i våra liv som vi inte visste något om. Fast samtidigt är jag väldigt glad att den första tiden är förbi. Den var underbar, trots alla sjukdomar och sjukhusvistelser, men vi har hittat en fin harmoni och en rutin som passar oss. Jag sover mer och bättre om nätterna och Julia gör detsamma. De första veckorna, särskilt när jag ammade och mina bröst var så fasanfullt ömma, var jag jättestressad mest hela tiden. Särskilt när hon vaknade och ville äta! Så fort hon började visa tecken på att vakna började mitt hjärta slå, svetten rann och vissa gånger satt jag, redan innan hon vaknat, och grät för jag visste att jag snart skulle behöva amma.

Så fantastiskt skönt det var när jag fick åka tillbaka in till sjukhuset och de verkligen såg hur jobbigt jag hade haft det. När vi kom hem började Julia gnälla och ville ha mat. Jag frågade om de inte kunde ge henne lite Semp, men det insisterade på att jag skulle försöka mig på att amma. Jag började gråta, känsligt som jag var. Inte jättekaxig när man ligger med infekterade bröst och 40.5 graders feber. De lade Julia till bröstet och när hon stängde munnen ryckte jag ut bröstet automatiskt, bara för att jag visste hur ont det skulle göra. Barnmorskan jag hade då så att hon förstod mig. När hon sa detta var det som när solen skiner igenom efter veckor av regniga dagar. Hon sa också att det inte är för alla, och att jag skulle försöka så gott jag kunde och fungerade det inte så finns ersättningen. Många barn har blivit uppfödda på detta och det blir inte sämre ungar för det. Jag blev så lycklig av hennes ord då jag känt mig som en usel mamma för att det inte gick som jag ville. Jag ville ju amma. Jag hade planerat att göra det, men av många orsaker så gick det inte. Och Julia mår hur bra som helst, och jag mår också bra. Fast när jag kollar på korten från den korta tiden jag helammade henne, så saknar jag det också...