Inte utan min Dotter

Jag är så trött idag. Det är som om hjärnan förvandlas till ett seggående, surrande kylskåp och kroppen känns som en näve nykokad spaghetti, med bara lite tuggmotstånd. Jaa, precis så känner jag mig! Och Julia känner sig säker ännu värre efter allt nytt hon har varit med om idag, och stängde ögonen så fort jag lade henne i sängen och gav henne nappen.

Vi åkte hemifrån runt 13:30 då vi hade bestämt möte med pappa i Brunnsparken vid 14:00. Han stod där som en lydig hund när vi kom gående från Centralstationen, då jag gärna hoppar av så fort det blir gångsavstånd. Vagnarna här utifrån är ju alltid översvämmade av folk, och idag stod det dessutom en barnvagn i mittgången. Det bor så hysteriskt mycket folk här ute, och sjukt många barnfamiljer. Spårvagnarna borde dels gå oftare och ha flera vagnar som tar barnvagnar. Sen tycker jag dock inte att man ska ställa sin barnvagn i mittgången även om det inte finns någon plats. Jag skulle vänta till nästa vagn, för man har aldrig så bråttom att det är värt att riskera sitt barns säkerhet för att komma i tid.
Tillbaka till saken; Pappa, Johnny, jag och, såklart, Julia gick sedan och tog 6:ans vagn till Sahlgrenska där farmor nu ligger inlagd. När vi kom fram satt hon på sängen och såg inte alls pigg ut. Hon är så fullproppad av morfin att hon bara satt och blundade med huvudet nerböjt mot marken. Dock så sken hon upp när vi kom in, och självklart var hon speciellt glad att träffa Julia igen. Susan och Annelie kom också och hälsade på, vilket var jättekul. Har inte träffat dem på ett bra tag. Farmor hade dock lite svårt att hålla isär vem som var vem av oss flickor och kallade Julia för Annelie och Annelie för Maria. Det tog ett tag innan jag förstod detta och undrade varför hon sa till mig att man måste hålla sig lugn så man inte bryter benen. Jag satt ju bara på stolen bredvid henne och rörde knappt en fena. 

Det är konstigt hur jag blir en helt annan person nu när farmor är slut. Jag försöker ju att vara som vanligt när vi sitter ner och pratar för att inte göra saker och ting mer uppenbara än vad de redan är. Men när det är något so händer, t.ex om farmor ska flyttas från säng till rullstol, eller om hon behöver hjälp med något etc så förvandlas jag i från barnbarnet Maria till Vikarierande Vårdbiträde Maria och blir den jag var de åren jag jobbade i hemtjänsten. På något sätt tror jag dock att farmor tycker det är skönt att jag vet vad jag gör. Hon känner sig nog säker på att det blir bra. 
Det kändes i alla fall okej att vara där. Jag var nervös när vi var påväg in att jag skulle bryta ihop när jag fick träffa henne, men eftersom hon blev så glad av att se oss så jag förmådde mig inte att förstöra stämningen. Jag kände dock att det stang till i hjärtat när jag och Julia satt bredvid henne och farmor tog Julias ansikte i sina händer. Hon pratade med Julia och berättade för henne hur fin hon är, och Julia besvarade henne med ett av hennes enorma, tandlösa leenden. Fast mest blv jag glad att farmor fick se ett sånt leende. Man såg på henne att allt jobbigt och smärtsamt försvann för en stund.
Det är fantastiskt hur en sån liten människa kan ge en annan person lika mycket smärtstillande och ångestdämpande som en morfintablett. Det var inte heller bara farmor som fick ta del av Julias glädjespridande leende. Hon delade rum med en man och två andra kvinnor och hela rummet sken som en av de soligaste dagarna i paradiset när jag plockade upp Julia ur vagnen. Alla satt och tittade på henne med stora leenden så vi fick vända henne åt allas håll så de fick lite uppmärksamhet var. Känns bra att kunna göra något gott i all elände.

Jag och Johnny stannade sedan till vid Järntorget för att äta sen lunch på Burger King. Han skulle vidare till Majorna sen så jag hoppade på 6:an själv med vagnen. Julia var dock vaken och började bli lite gnällig redan, så jag valde att ta henne i knäet redan från början, innan hon började illtjuta. Men när vi var vid Redbergsplatsen började hon åla sig och vid Gamlestadstorget var kaoset en faktor. Hon satte igång att gallskrika! Släng dig i väggen, Baloo, här är det någon som tar i från tårna! Det är så hjärtskärande när hon gråter på det viset och jag kände nästan själv för att börja gråta ett tag. Inte för att jag var speciellt orolig för vad som var fel, jag visste att hon var trött men för varm för att sova. Inte heller för att jag tyckte det var pinsamt. För att inte stressa upp mig satt jag och tänkte att vi satt hemma i soffan, och det funkade så bra att jag ibland tittade upp för att titta på TV:n. Orsaken till att jag ville lipa var mest för att jag tyckte synd om henne för att det var så jobbigt och jag inte kunde göra något speciellt. Man har inte så många möjligheter när man sitter på det viset. Hemma kan jag ju bara ta upp henne och gå runt. Något som inte ens finns med på listan på en rullande spårvagn. Kan ju inte heller börja klä av henne kläderna. Några hållplatser innan vi var framme började jag sjunga "Den blomstertid nu kommer" och den funkar alltid. Julia lugnade snart ner sig och låg lugnt och tittade ut genom fönstret resten av vägen. När vi var hemma somnade hon näst intill direkt efter att hon fått en torr blöja. 

Jäklar vad mycket det blev!!

 

Jag och min lycka <3