Inte utan min Dotter

Imorse ringde klockan 07:00. Ställde den såpass tidigt för att det var meningen att Jonny och Julia skulle med bussen 08:15, men eftersom Julia hade känts så varm under natten + att det var typ världens höststorm, så beslöt vi tillsammans att han skulle vara hemma med henne idag. Jag själv hade ju ännu ett akutenbesök inplanerat!

Julia sov fortfarande, J vände sig och somnade om han med, men jag gick upp och klädde på mig och åt frukost i lugnan ro. Runt 08 hörde jag hur Julia började ropa efter mamma där uppe, van som hon är vid att jag ligger bredvid henne när hon vaknar, och snart plingade det i telefonen. Det var J som skickade ett sms och frågade om jag gått än, och jag svarade såklart som det var, att jag fortfarande satt nere i soffan. Han bad mig gå så han kunde gå upp med henne och äta frukost, så jag slängde på mig de sista kläderna och skickade ett sms till Tessie och frågade om jag kunde komma lite tidigare - och det gick ju bra. Så jag slet mig ut i stormen samtidigt som jag hörde sovrumsdörren öppnas på övervåningen.

 

Vi kom fram till akuten prick 10:00. Det var lugnt och jag stod först i kön när jag tog min nummerlapp. Kände mig ganska hoppfull att det skulle gå snabbt, alltihop, när jag satte mig ner och väntade. Snart blev jag inkallad till en sjuksköterska där jag om igen fick berätta orsaken till mitt besök. Sedan fick jag lov att sitta ner igen. Vid 11 blev jag inkallad i ett rum med löftet "...så kommer doktorn snart". "Snart" på ett sjukhus har en helt annan betydelse än vad det har i min värld har jag kommit på, men efter någon timme till kom han äntligen in i rummet. För kanske 539 gången den här veckan fick jag informera om mitt förlamade ansiktet och han förstod att det var ett ryggmärgsprov de ville ha. Då han preppade, och 2 sjuksköterskor till kom in. Mitt hjärta började banka på hårdare och hårdare, och det kändes som jag fick feber. Trots att det inte behövdes tog jag av mig och satt i BH för att inte svimma av värmeslag. En av sköterskorna fick jag hålla i händerna medan läkaren påbörjade processen. Jag började med "in genom näsan, ut genom munnen" - andning, men när han stack första gången blev jag så rädd att jag hoppade till. Vet inte om det var därför, men det kom fel så han fick sticka igen. Och även en tredje gång innan det hamnade rätt och vätskan droppade ut.

Det kändes inte helt olikt värkar faktiskt och ett tag trodde jag (lyckligt) att han kanske råkat sparka igång något, men insåg snart att det bara kändes så när han "grävde" i ryggen. Det var högst obehagligt och jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver göra om det!

 

Av de snabba testresultaten att döma kan vi i alla fall utesluta borrelia. Så vi får troligen aldrig veta vad det är som orsakat det, men jag fick en kortisonkur utskriven. Läkaren bedömde, med råd från ögon/näsa/hals, barnläkare och gynekolog, att detta kunde mildra förlamningen samt att det inte var någon fara för barnet då det är medicinerat i så små doser och att barnet nu är fullgånget. Dessutom fick jag panokod utskrivet, en värktablett med lite morfin i, som jag kan ta de kvällar/nätter då smärtan är olidlig. Så blir en promenad till apoteket imorgon - så länge det inte pissregnar och blåser storm!