Inte utan min Dotter

    Nu börjar vi om! Tänk vad skönt det är att kunna göra det ibland. T.ex som när datorn segar eller hänger upp sig, SKITSKÖNT att bara kunna starta om den och sen är problemet löst! (Oftast i alla fall). Önskar ibland att jag kunde göra det med mig själv när jag inte fungerar som jag vill. Tänk om man hade haft en on/off knapp. Jag tror min skulle ha varit utsliten innan min första födelsedag. Tror en del andra skulle uppskatta en sådan knapp också, framför allt på mig.

    Har haft en riktigt seg och passiv dag idag. Har inte orkat ta mig för någonting alls. Knappt haft ork att lyfta fingret för att byta kanal pa TV:n. Hatar att ha sådana dagar när det är så mycket som behövs göras; Disken ska diskas, golven ska damsugas (och moppas), sängkläderna borde skakas osv. Men det får bli en annan dag. Idag har jag skapat ihåligheter i form av min kropp på divanen i soffan, där jag planterade mig själv typ en timme efter att jag vaknade i morse och lämnade (de otaliga toabesöken borträknade) först för en timmesen när jag träffade Sara i typ två sekunder i bussdörren då hon gav mig datorn, och jag gav henne en påse med lite vindruvor och en nektarin i. Är väl någon som varit och lekt med den satans Offknappen igen....okej, Leave IT!

    Men varför starta en ny blogg nu då? När jag hade en alldeles fungerande och bra blogg med fin design och allt. Tjaa, det är som att skaffa en ny frisyr, eller köpa nya kläder, man förnyar sig. Ibland hjälper det inte bara med att byta teckenstil eller färg på bakrunden. Ibland måste man bara Börja om! Och jag kände väl att jag är inne i en helt ny fas i mitt liv, och ville ha en blogg som handlar om det. 

   

Första mötet: Jag började plugga till massageterapeut i Linköping i aug. I september åkte jag med hela klassen och en lärare till Brasilien för att fortsätta med studierna där. Underbart ställe, och så fort vi hade tid över (vi tog oss mycket tid att ha "över") låg vi och stekte på Praian och njöt av alla som passade upp på oss. Just den här dagen, då jag träffade den ansra huvudpersonen i min historia, blev jag och två kompisar himla sugna på frukt. Det fanns små vagnar som vandrande omkring i sanden och sålde fruktallrikar, bestående av meloner, äpple, kiwi, jordgubbar, mango etc, etc, men just då var inte en enda vagn synlig. Vi bestämde oss för att ta en promenix och leta redan på en. SÅ sugna var vi! 
    Så vi gick. Och gick. Och gick. Stranden är lång och vi gick nästan halva innan vi hittade en fruktvagn. Vi gick fram och beställde vad vi ville ha hos en liten lustig pojke. Han var lika kort som jag (typ lite kortare) med massa svart hår och han läspade lite när han pratade. Översocial var han, började prata på om allt och skulle promp hämta stolar åt oss att sitta på medan vi väntade. Jag visste inte var det var, men någonting med honom fick mig att inte kunna sluta glo. Jag ville titta på honom hela tiden. När frukttallriken var färdig insisterade han på att bära den tillbaka för oss. Vi försökte berätta för honom att det var en bra bit därifrån, men han vägrade lyssna. Han lyfte enkelt upp den fulla tallriken och bar den,som vilken välutbildade servitör som helst, på fem fingrar hela vägen till våra solstolar. Och hela vägen gick jag och tittade på hans rumpa, eftersom de gula badshortsen han bar gled ner hela tiden. 

    Två månader senare satt jag (efter två veckor längre än planerat i Brasilien) satt jag och min kompis Lou gråtande på planet hem. Jag förstod inte att det var sant. Jag kunde inte fatta att jag skulle behöva somna, och vakna, ensam. Så länge hade jag sovit med honom vid min sida. Jag hade hört hans andetag och känt hans kropp emot min, och nu vardet helt plötsligt slut. Så länge jag hade trott att det bara var en semesterflört. Någon att ha lite roligt med. Men det visade sig att det inte alls var så. Så många nätter jag vaknade och kramade om min kudde efter att ha drömt om honom.
    Lite mer än tre månader var jag tillbaka. För hans skull, jag erkänner. Söndagen, morgonen efter jag landat, vaknade jag av att personalen på Pousadan (pensionatet) bankade på min dörr och sa att jag hade besök. Jag öppnade dörrarna just i tid att se honom komma in. Han sa ingenting. Inte jag heller. Han kom emot mig och jag bara öppnade mina armar och han lät sig omfamnas. Sedan lämnade vi inte varandras sida på tre månader (på gott och ont).

Vad man inte ska göra när man är kär i Brasilien: Jo, det vi gjorde var, vi drog till Pipa. Jag, Johnny, Kajsa från skolan och två tjejer från Norge. Man SKA inte åka till Pipa och festa och sen gå hem med sin pojkvän OM man inte har massa kondomer i närheten. Det gjorde jag. Fyra veckor senare fick jag två rosa streck på ett mycket underligt Gravtest. Så var det med det. 

Reaktioner: 

Johnny: (pappan) "You are? You are?" (Tittar länge på testet) "You are!!"

Pappa: *skratt* "Vad roligt. Det har jag väntat på läänge!"
Johnnys mamma: "Maria, bebe, bebe, bebe??" *jubel*

Tilda: "Va? Jaha. Oj. Grattis?"

Jossan: "Oj. Inte helt oväntat dock"

Sara: "VAA? Neeeeej" (Hon har hämtat sig)

Andreas: (bror) "Ja, jag var rädd för det. Men det löser sig" (Är nu gladast av alla och ser fram emot att bli morbror och gudfar)
Yessica: "MAAAMMMAAA MIIIA!!! ÅHHHH VA ROLIGT! Känns som jag ska bli moster!!!"

Farbror Olle: Sa inget. Himlade med ögonen.

Faster Britt: "Är hon med barn? Okej..."        
Saras mamma: "Tänkte väl det..."

   Ingen var särskilt förvånad alltså. Vet inte hur jag ska det, fast jag tycker det är rätt bra. Slipper jag vänta på att chocken ska gå över liksom. Trodde dock min bror skulle behöva typ 3 månder innan han kunde nämna det, men han pratar om ungen non-stop.