Inte utan min Dotter

Tänkte försöka mig på en förlossningsberättelse medan den inte är allför avlägsen så jag glömmer av allt! Man har ju en tendens att göra det, har jag märkt ^^

 

Allt började den 13/11. Julia hade fotografering på dagis och detta är något som är mycket viktigt för mig. Så för att J skulle slippa gå runt och vänta ut tiden för att kunna hämta henne igen så bestämde jag mig för att följa med in till kungsbacka och spendera dagen där med honom. Vi gjorde några ärenden, åt lunch och inhandlade de första julklapparna till Jullan. Hela dagen hade jag sammandragningar. De var inte direkt smärtsamma, men tillräckligt obehagliga för att jag var tvungen att stanna när de kom. Det tryckte på så mycket neråt att jag trodde att hela härligheten skulle explodera vissa stunder. Troligen var det Linnsan som fixerade sig.

 

Efter mellanmålet hämtade vi upp Jullan och åkte hem. Kvällen fortsatte som alla kvällar; middag, dusch, nerkoppling och godnattsaga för Julia. När jag låg och läste saga för henne började jag känna att det gjorde ont i ryggen och magen. Men jag var inte säker på om det var förvärkar eller på rikigt, så jag låtsades inte riktigt om det. När jag gick och la mig kom de mer regelbundet, ungefär var 10:de minut. Jag sa det till Jonny och han sa åt mig att försöka sova lite, för det säkert var på gång. Jag trodde inte det var på gång, för jag hade ju intalat mig själv att jag skulle vara gravid resten av mitt liv! Men jag kunde ju inte neka till att de gjorde ont, värkarna. Även om de inte kom så tätt så kändes det och snart fick jag börja koncentrera mig på andningen för att ta mig igenom dem. Jag försökte sova, men det var ju rätt lönlöst. Vid 22.30 skickade jag ett sms till Tessie och uppdaterade henne. Fick dock ångest av tanken på att behöva åka in mitt i natten! Ville inte väcka Julia och dra ut henne i kylan. Så jag bestämde mig för att inte åka in förrän på morgonen!

 

Så jag låg hela natten i sängen och klockade flåsande värkarna. Försökte hitta bekväma liggställningar/sittställningar/ståställningar, men vem försökte jag lura? Man kan inte vara bekväm under värkarbetet. Då hade det ju inte varit på riktigt! När klockan var runt 05 kom Julia in och la sig bredvid oss, och ca. 1 timma senare gick jag upp efter att ha väckt henne ett flertal gånger. Jag gick ner och satte på tv:n och hämtade en banan - vilket tog typ 15 minuter!

07:30 vaknade Julia och då kom Jonny upp också. Jag ringde till förlossningen och barnmorskan tyckte vi skulle komma in. Så jag ringde till Tessie och förberedde henne, och när Jonny gick över med Julia ringde jag taxin. Och pappa som i ca. 1 vecka ringt i tid och otid och frågat om ungen skulle komma nångång. Han var rädd att jag skulle glömma att meddela honom.^^

 

Taxin var snabbt här och när jag hoppade in fick jag förmaningen att inte föda i bilen utav taxichauffören - på skämt, såklart! Vi var framme på förlossningen vid 08:30 och blev inskrivna. Fick en barnmorskestudent som hade 2 förlossningar kvar för att få till legitimation. Hon frågade mig om jag ville bli hennes nummer 49, och sa att jag hellre vill bli 50, så om hon kunde springa och förlösa någon snabbt, då jag ville ha ut den här ungen innan lunch, så vore det bra. ^^

När hon skulle undersöka mig blev jag nervös att det inte skulle vara aktivt värkarbete än, och att jag bara skulle vara öppen 2-3 cm. Hade känts som ett jäkla bakslag! Men jag blev glatt överraskad när hon konstaterade 5 cm. Halvvägs!

 

*Amningspaus*

 

Sådär!

Efter ca. 45 min hade jag öppnat mig ännu en centimeter, så det verkade som det skulle gå fort det här, skönt! Bm var dock inte helt nöjd med bebis - Linns - hjärtkurva. Den var okej, men inte perfekt. De ville få dit en skallelektrod för att kunna hålla bättre koll på henne. Så de fick göra hål på hinnorna så att vattnet gick, och sedan satte de dit den. Nu fick de ju full kontakt men de var fortfarande inte helt nöjda med resultatet och mina värkar var effektiva, men lite för glesa. Jag hade liksom stannat på 6-7cm. Jag frågade om det inte var dags att sätta in värkstimulerande dropp, men det brukar man ju göra först efter 3 timmar utan framsteg. Bm frågade mig om jag ville ha lavemang, då att tömma tarmen kan resultera i att värkarna kommer tätare. Jag var lite tveksam i början, men bestämde mig snart för att ta det. Vad som helst för att få ut bebisen innan lunch! ^^

Efter lavemanget blev tryckkänslan helt olidlig och jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Det enda som kändes okej var att sitta på en pilatesboll och ha J trycka med full styrka på var sidan av min höft. Dock fick jag inte sitta så alltför länge eftersom de ville undersöka mig igen. Upp och lägga mig på sängen igen, alltså, vilket var ungefär det allra värsta jag kunde tänka mig. Jag ville inte ligga på rygg! Men till slut fick de upp mig på sängen i alla fall, och fick undersökt mig. Ingenting hade hänt! Jag började känna mig rätt hjälplös och ynklig. De frågade om jag inte ville sätta en spinal i alla fall, för att försöka ta toppen av den här tryckkänslan som jag hade så ont av. Det krävdes lite övertalning (gillade inte EDAn under min första förlossning så ville inte ha något den här gången), men då de nästan kunde lova att det skulle bli bättre så gick jag med på det.

 

Narkosläkaren kom in och presenterade sig, samt frågade hur jag mådde. Minns att jag svarade "Jag vill dö". Haha...^^

Hon började förbereda spinalen och jag började känna hur det tryckte på - ännu mer - och jag ville krysta! Så jag krystade, trots att jag egentligen vet att man inte ska göra det om man inte öppnat sig fullt. Bm var dock snabb och tittade efter, och då visade det sig att jag faktiskt hade öppnat mig fullt ut! Från 6-10cm tog det bara några minuter. Så de hann inte med någon spinal! Jag trodde först att de skulle förlösa mig på 6-7cm och tänkte att jag ju kommer gå sönder på alla håll och kanter i så fall! Men min kropp ville krysta, så jag krystade!

Dock blev mina krystvärkar glesa igen så lillan satt fast i ett obehagligt läga lite för länge - vet inte hur länge eftersom själva krystningsarbetet tog 12 min - men BM förvanade mig och sa att hon kommer ta med henne ut direkt när hon är ute.

Så när Linn kom blev hon snabbt avnavlad och sedan rusade de iväg med henne. Jag skickade Jonny att följa med och låg sedan med hjärtat i halsgropen och tårfyllda ögon och väntade på det där skriket som man så gärna vill höra. Jonny kom snart tillbaka med en bild på sin telefon för att jag skulle få se hur hon såg ut! Han sa att allt var bra, hon behövde bara lite "starthjälp". Sköterskan som var kvar med mig i rummet öppnade dörren till rummet och lät det ljuvligaste skriket flöda in. Att ett bebisskrik kan vara så lättande! Snart kom de in med henne och hon såg så fin och frisk ut! 13:07 kom hon, så innan lunch blev det kanske inte. Men inte långt därifrån!