Inte utan min Dotter

Idag har Julia varit på bra humör, nästan hela dagen. Till skillnad från igår alltså, då det bara var gnäll och grin typ. Hon var duktig imorse när kläderna skulle på, lyssnade på mig hela vägen till BM och hela vägen hem. Vi samarbetade bra, vilket uppenbarligen är en förutsättning för att undvika dessa uttröttande bråk som annars kan bli. Men jag tror att Julia, förutom trotsåldern, går igenom något av en identitetskris just nu. Det händer mycket runt omkring henne och hon förväntas vara stor tjej. Och det är hon ju, till viss del! Jag vet ju, likaväl som så många andra, att Julia kan. Hon är väldigt duktig på väldigt mycket, men hon är faktiskt bara dryga 2,5. Hon måste få lov att vara liten också.

Och jag måste försöka lära mig att ha mer tålamod. Vissa dagar är det typ otroligt vilket tålamod jag har, och då spelar det i stort sätt ingen roll vad hon gör, hon kan inte rubba mig. Det blir liksom som att jag ju mer oväsen hon för, desto mindre hör jag. Det är först när hon är tyst som jag faktiskt "hör" henne. Men sen finns ju de där andra dagarna. De dagar då måttet på ens tålamod inte räcker ens för att täcka botten på ett kryddmått. Då är det illa, och man känner sig bara som värsta tråkiga gnäll och klagmorsan. Det känns som jag försökt på alla möjliga sätt för att nå fram till henne när hon får en sån där..."episode" och bara skriker och gråter. Och 9/10 gånger så ligger det ju något mer i grund för det; hon är trött, hungrig etc. Det är egentligen inte så ofta hon tjuter och lever rövare bara för att jäklas.

 

Men sen är det ju det där med att ignorera. Hon totalstänger öronen när jag säger åt henne att inte göra/göra något. Jag menar, vill hon hälla mjölken över mackan så gör hon det. Och det spelar ingen roll om jag kommer flygande, skrikande och ilsen som en papegoja som någon dragit ur skärtfjädrarna på. Det är helt i sin ordning att barn i den här åldern "måste" följa sina impulser. De kan praktiskt taget inte hindra det. Testa gränser och se hur långt man kan gå innan morsan får ett nervöst sammanbrott, de är ju näst intill obligatoriskt i utvecklingen.

Men även om jag vet detta så är det en rätt klen tröst när det väl kommer till kritan och Julia ligger där och skriker. Nä, jag får se till att sova så kanske jag orkar med barnet imorgon ^^