13 september 2011 - Dagis
Jag har verkligen inte skrivit här på länge, länge nu, men idag vill jag skriva ner eftersom jag är rädd att jag kommer glömma av idag annars. Vill kunna svara Julia när/om hon om ett flertal år frågar mig om hur hennes första dag på dagis var.
Det började med att vi försov oss. Lyckat! Inte så farligt länge visserligen! Js väckarklocka ringde kl.07, vilket är smärtsamt. Inte för att det är tidigt, men för att hans melodi låter som en full tupp med halsbränna. Man vaknar och ser sig om för att lokalisera oväsendet liksom. Jag och J vaknade av det, men Julia, som låg mellan oss, sov gott fortfarande så vi stressade inte upp. Skulle ju inte vara där förrän 09:30, så det var ju ingen brådska. Och Julia skulla ju vakna långt innan dess! Eller hur...? Det gjorde hon inte, såklart. Jag däremot, vaknade med ett sånt där obehagligt ryck och med en känsla att det är senare än vad det borde vara. Jag flög upp ur sängen och skrek rakt ut: "Vad är klockan!?!??!?!". J tittade upp och svarade "Snart 09". Jag blev panikslagen och ryckte upp min telefon som visade 8:40. Inte så farligt alltså. Men upp kom vi snabbare än vanligt!
Jag slängde mig in i duchen medan J gav Julia frukost. Sedan klädde vi oss alla och rusade ut. Var framme på dagis ca. 09:15. Vi var alltså tidiga! Att vi lyckades!
Mottagandet var i alla fall enbart positivt, och Julia sken upp med hela ansiktet när vi klev innanför dörren och hon fick syn på alla barnen. Hon ville absolut inte följa med mamma och pappa på guidad tur runt i byggnaden - hon skulle in och leka. J följde med henne i alla fall, och jag följde efter "Fröken R" när hon visade mig runt. Det var jättemysigt! Julia såg jag inte till, och snart anslöt sig J också, då Julia inte brydde sig ett skvatt om han var där eller inte. Hon satt vid bordet och pysslade med sin nya kompis!
När dagen var klar och vi skulle hem ställde sig Julia på tvären, vilket inte var ett dugg oväntat! Visste att hon inte skulle vilja gå hem, och jag förstår henne! Men vi hade inte så mycket att välja på, och snart hade hon lugnat ner sig och gick istället runt hela avdelningen för att krama alla till Hejdå. Vissa av barnen såg lite häpna ut när Julia slängde sig runt halsen, andra slängde sig tillbaka och någon sprang ifrån henne. De mest mottagliga fick väl en 2-3 kramar extra innan vi fick med henne. När vi gick ut genom dörren vinkade hon snällt och sa "Saoo" (=Tchau-Hejdå). Tänk vad lycklig hon skulle vara om hon förstod att hon ska tillbaka imorgon! Fast å andra sidan kanske hon gör det, för hon var ovanligt lätt att natta inatt.
Imorgon ska hon vara där själv mellan 09:30 och 12:00. Alltså blir det lunch där för henne. Jag har svårt att tro att det kommer bli några problem, men om det skulle bli gnälligt (av någon konstig anledning) så finns vi ju 2 min därifrån. :)
