11 oktober 2011 - Under vädret
Har varken orkat eller velat blogga på ett bra tag nu. Har haft fullt upp med förkylning och tandvärk. Men nu är jag äntligen på bättringsvägen, så nu är jag igång igen. Mår dock hemskt på morgonen fortfarande, kan inte prata knappt. Inte för att jag är hes, det är bara så torrt och brännande i halsen. En kopp te och sen är jag mitt vanliga jag igen! ^^
Idag är Julia på dagis. Hon sprang nästan dit, slängde av sig kläderna, gav mig en snabb puss och kram, sa "Heddå" och försvann sedan in i vimlet. Och där stod jag som ett fån, ryckte på axlarna och gick sedan hem. Kommer nog aldrig vänja mig vid det där!
Nu har vi också börjat med att lägga Julia i sitt eget rum på natten. Hon har ju sovit inne hos oss under hela sjukdomstiden, och jag ska inte ljuga, det har varit väldigt bekvämt. Hon sover hela natten och jag älskar att ligga och gosa med henne på natten. Men hon måste ju faktiskt vänja sig förr eller senare.
Igår fick hon gå upp tidigt på morgonen, sova kortare vid lunchen och sen vara vaken längre på kvällen. För att trötta ut henne lite. Klockan 19 tog jag en kort promenad med henne, och hon fick gå nästan hela vägen själv. Det var mörkt och blåsigt. Riktigt höstväder! Mysigt, fast ändå lite jobbigt. Känns alltid lika jobbigt att ta farväl av sommaren, som den aldrig kommer tillbaka igen. Fast just nu är jag glad att det inte är så varmt pga Julia är så ljus/ljud/värme-känslig. En mardröm att få henne att sova på sommaren!
Jag gick in på ST1 och köpte en risi-frutti till henne eftersom hon ätit jättedåligt till middagen. Hon vräkte i sig den och en frukt på två röda. Sedan bäddade jag ordning hennes säng så den var mjuk, mysig och trång med massa filtar och gosedjur. Hon somnade som en stock efter en saga!
Efter ca. 2 timmar vaknade hon och grät hysteriskt. Jag satte mig bredvid henne, fast besluten att inte ta henne ur sängen. Hon slängde sig runt min hals och grät samtidigt som hon pekade mot vårat rum och skrek "SOVA! SOVA!". Sedan lugnade hon sig la sig ner, somnade om. Men sen vaknade hon igen på samma sätt. Det var hemskt, fruktansvärt jobbigt och jag började till och med gråta! Men jag ville inte ge mig. Efter kanske 20-30 min somnade hon om och jag smet (kröp) ut alldeles skärrad. Hon sov i två timmar till och vi hade hunnit gå och lägga oss innan hon kom upp nästa gång. Då kom hon in och la sig bredvid oss och vi lät henne ligga där. Haha, veka vi är ^^ Nej, men så länge hon sover några timmar i sin egen säng är det okej. Om hon sen kommer in till oss när vi redan gått och lagt oss är en annan sak. Det gör ju barn! Jag höll på med det tills min mamma dog, och då var ag 12(!) år. Men sen var - och är - jag sjukligt mörkrädd. Förr eller senare kommer hon sova hela nätterna i sitt rum. Det är bara att ha tålamod!
Nu ska jag snart åka och handla lite mat till lunch och middag. Har lovat Julia pannkakor till middag, så behöver lite mjölk och ägg. Och mjöl. Kanske?! Får kolla det ^^ 
