Inte utan min Dotter

...gör man det kommer tankarna. Huvudvärken. Magsmärtorna. Stressen, oron, ångesten...ja ni vet. Allt det där som man gärna vill undvika för att må bra. Men de finns alltid där. Ligger och gror under allt. Även när det känns som man mår bra och är lycklig, ligger det något och kryper och bara väntar på att få komma fram och förstöra det tillfälliga välmåendet.

Det är egentligen få gånger nuför tiden som jag mår bra och är glad på riktigt. Det är få personer som får mig att känna mig bättre och värdefull.

Som igår, hemma hos Sara och hennes familj. Det känns alltid som jag är en del av familjen, och trots att jag egentligen är den enda där som inte har några biologiska band till någon i familjen blir jag alltid välkomnad med öppna armar. Jag får vara en del av något som jag saknar, en familj. De tycker om mig för den jag är och jag kan alltid vara mig själv. Sara, speciellt, är en av de personerna som får mig att känna mig viktig. Betydelsefull. Får mig att för en stund släppa tankarna på all skit som är omkring och bara får vara en liten stund.

Den andra är Mickan. När jag sitter hemma hos Mickan och pratar skit och minnen med henne, samtidigt som finaste Julia och Mira leker på golvet. Det är lycka! Det är så lättsamt, men ändå så stort för mig.
Hennes familj är, och har alltid varit lika öppen och mottagande mot mig som Saras familj. Jag blev ofta inkluderad i resor, högtider osv. Bodde där praktiskt taget under en tid.

Det är som små oaser i mitt annars så torra liv. Jag har Julia, och naturligtvis är hon det största glädjeämnet på jorden. Men varje dag påminns jag om allt jag inte kan ge henne. Som något så självklart som ett stabilt hem. För 3 årsen var "bostadslös" något som andra var. Men helt plötsligt är jag inte så långt ifrån det själv. Jag vet inte var jag ska vända mig längre. Har bett om hjälp på alla ställen jag kan komma på, men allt man får till svar är "Det finns inget vi kan göra...". Nehe. Synd.

Jag vill, och försöker verkligen vara glad för mina vänners lycka och framgång, men det kan vara så svårt när, för varje steg framåt man ser dem ta, så inser man hur man själv står och trampar på samma ställe, och om en sak skulle lösa sig så uppstår alltid andra problem. Det tar liksom aldrig slut.

Jag saknar min mamma. Så j**la mycket! Inte för att jag tror att hon haft något bättre att säga eller göra i den här situationen. Men det hjälper att låtsas...


WE