Inte utan min Dotter

Hur kan man säga detta utan att låta helt iskall? "Jag vill inte bli som min mamma..". Speciellt när ens mamma är död. Jag menar inget illa, och det gör mig ont att tänka så, men jag kan inte förhindra det. Jag vet hur det hade smärtat mig om jag hörde Julia säga att hon inte ville bli som jag. Eller att hon inte ville bli en sån mamma som jag var. Vad hemskt..! Jag ser framför mig min mammas ledsna ansikte, trots att jag inte sett det på 10 år och 11 månader, så ser jag det framför mig. Som om det vore igår. Men det är sant. Jag vill inte bli en sån mamma som min var...

Och nu är det inte så att min mamma var en hemsk mamma, absolut inte. Men hon hade sina idéer. Och mycket var enligt henne "jobbigt". Som att ha mina kompisar hemma och leka. Eller att köra hem mig till mina kompisar så att vi kunde leka där. Som tur var hade jag de flesta av mina vänner inom gång/cykelavstånd, så jag kunde träffa dem ändå, men det var skitjobbigt att aldrig få ha kompisar hemma. Och om jag någongång fick, så kunde jag aldrig slappna av. Jag vet inte riktigt varför, men det var väl lite för att inte väcka den björn som sover, som man säger. Jag ville inte sätta igång något, göra mamma arg.

Tydligen hade mamma och pappa riktigt hetsiga disskutioner om det här när vi barn inte var i närheten. Pappa, som var uppväxt i ett hem med konstant öppen dörr, tyckte det var befängt! Hemma hos honom hade alla ungarna i kvarteret fått komma hem till dem, äta deras mat, leka med deras saker. Ingen hade sagt något om det. Men mamma hade det kanske annorlunda! Jag vet inte riktigt, men hon ogillade starkt att ha massa ungar i sitt hem. Hon kände sig fastlåst, fången, och eftersom hon var den som var hemma med oss var det hennes regler som gällde. Min bror verkade aldrig ha ont av det, dock. Han trivdes med att sitta och leka med lego, spela tv-spel eller kolla på film själv. Men jag var ett väldigt socialt barn! Trivdes bäst när det var fullt med folk runt omkring mig.

Pappa försökte få fram sin vilja, och ansåg att det är väldigt viktigt för barn, det där med kompisar. De är ju så man lär sig det sociala livet! Så man klarar av det i framtiden. De gånger vi var ensamma hemma, pappa och jag, ordnade han alltid på något sätt att jag kunde ha hem mina kompisar, antingen bara över dagen eller också för övernattning.

Nu är jag rädd att jag också kommer tycka det är "jobbigt" att ha hemma Julias kompisar. Alla säger att det nog inte kommer bli så, eftersom att jag är medveten om det, och för att jag vet hur det är. Men jag vill inte att det ska vara enda orsaken. Jag vill inte tycka att det är jobbigt, men ändå göra det bara för att jag "vet". Jag vill vilja det. Jag vill att det ska komma automatiskt. Jag vill inte tveka, eller tvingas kontrollera mig själv för att inte sucka ljudligt och missnöjt! Det är jobbigt att jag inte kommer veta förrän om flera år hur jag faktiskt kommer reagera...


Jag vet inte varför jag sitter och vräker ur mig sånt här. Jag känner mig bara lite sentimental ikväll och detta är något jag tänker mycket på, och har gjort enda sen Julia föddes. Något av det jobbigaste med att vara mamma tycker jag är att jag alltid känner att jag måste bekräfta mig. Det känns som att folk kritiserar allt jag gör, och jag måste bevisa att jag är perfekt! Just mammarollen är, och har alltid varit, nästan heligt för mig. Jag har längtat så länge efter att få en egen liten bebis, och nu när jag fått det måste jag vara så himla bra. Bara för att jag gav mig in i det. Är rädd för att få höra "Du har själv satt dig i sitsen" eller "Du har bara dig själv att skylla" om jag, till fel person, skulle yttra något negativt. Att jag är trött osv. Jag önskar att jag bara kunde slappna av lite....

Men men...det kommer väl med tiden! :p