Inte utan min Dotter

Usch, vad sliten och risig jag känner mig! Det är verkligen ett tecken på att man är ostimulerad när två timmar på stan kräver ett dygns återhämtning! Har verkligen försökt leka med Julia, men jag kommer på mig själv med att försvinna in i min egna lilla värld. När jag egentligen ska spela musik på hennes piano, eller läsa en bok sitter jag och blänger in i väggen och tänker på att ligga i en hängmatta och långsamt vaggas till sömns, skuddad av ett par träd i något varmt land, låt oss säng: Brasilien!
Jag satt på golvet bredvid Julia, men till slut blev jag för trött så jag halvla mig över divanen i soffan. Benen var fortfarande kvar på golvet, men kroppen låg i soffan. Jag lutade huvudet i händerna och försökte (ganska våldsamt) gnugga liv i mig. Då kommer min älskade lilla flicka framspringande och lägger armarna om mig! Hon lägger ner sitt huvud bredvid mig och står där och kramas. Finns det något finare? Det är verkligen det bästa jag vet, när hon kommer fram och ger mig en kram.

Nu har hon ätit lunch i alla fall, och ligger i sin säng och sover. Jag ska lägga mig ner på soffan en stund och "vila ögonen" som man säger. Det är ju trots allt söndag, och då är det en synd att göra något produktivt! ;)