8 februari 2011 - Funderar sönder...
Ibland när jag tittar på Julia så känns det så konstigt. Konstigt att det faktiskt är mitt barn! Har fortfarande inte vant mig riktigt vid min "nya" titel som Mamma, samtidigt som det känns som det mest naturliga i världen. Tiden har ju gått jättefort sen hon kom, men tänker man på hur länge som är kvar så är detta året bara en bråkdel. Och vilket ansvar det är, egentligen! Det är ju mitt jobb att lära henne vad som är rätt och vad som är fel, och forma henne till en god medmänniska. Vad som kommer i framtiden är ju ingenting jämnfört med det som varit. Och i ärlighetens namn så skrämmer det mig lite när jag tänker på det! Lika vemodigt som det är att tiden går så otroligt fort, lika roligt och spännande är det att se allt nytt hon lär sig och hur hon utvecklas. Vissa dagar känns det jättesorgligt att hon inte är den där lilla bebisen som hon var för ett årsen. Nästan som att jag inte hann lära känna bebisen innan den förvandlades till ett barn! Andra dagar längtar jag så mycket till hon större. Vill veta hurdan hon kommer bli, vad hon kommer tycka är roligt, om hon kommer bli mer matematisk, som sin far, eller mer språklig, som jag. Eller något helt annat! Det är som en oändlig bok som jag inte kan lägga ifrån mig!
Summan av kardemumman blir väl detsamma som jag allting sagt och fortfarande säger åt mig själv: Ta vara på tiden som är. Nuet! Tänk inte så mycket på vad som har varit, för det är redan förbi. Inte heller på det som kommer komma, för det gör just det. Kommer. När det är dags!
Lite tankar så här innan sängdags. :)
Summan av kardemumman blir väl detsamma som jag allting sagt och fortfarande säger åt mig själv: Ta vara på tiden som är. Nuet! Tänk inte så mycket på vad som har varit, för det är redan förbi. Inte heller på det som kommer komma, för det gör just det. Kommer. När det är dags!
Lite tankar så här innan sängdags. :)
Kommentarer
Trackback
