Inte utan min Dotter

Ja, nu jäklaranamma...

Julia sover. Så skönt! Hon har blivit riktigt anti-tandborstning och det blir ett himla liv när den kommer fram. Hon börjar skrika bara av åsynen! Men jag är lika envis som hon är, och jag ger mig inte förrän jag är nöjd. Antar att ju mer hon protesterar desto viktigare är det att fullfölja det. Annars lär hon äl sig bara att det är en jättebra ide att få ett litet(!) utbrott så fort det är något jag är missnöjd med eller inte vill. Och det går ju inte för sig! Så jag kämpar på, även fast det många kvällar inte alls känns som något jag ser fram emot. Inte roligt att bråka med sin unge liksom. Men å andra sidan så är det ju faktiskt hon som bråkar med mig! Så det så!
Dessa utbrotten har faktiskt populära, och Julia, som alltid varit så vänligt ställd, har verkat komma i en något för tidig tvåårstrots. Förutom vid tandborstningen blir hon flyförbannad och skriker så jag tror mina öron ska explodera när:

- ...påklädning sker, och det håller på från blöjan till jackan (om vi ska ut). Först får jag jaga henne i lägenheten och när jag till slut fått henne "cornered" sätter hon igång. Hon blir hal som en ål, stark som en björn och arg som ett bi. På en och samma gång! Hon skriker, slingrar och slår runt omkring sig. När hon dock erkänt sig besegrad kommer hon, mild som ett lamm, med armarna uppsträckta och vill inget annat än att gå ut. Och då kommer nästa utbrott...

- ...hon ska sitta i vagnen. Detta sker, tack och lov, inte varje gång. Men några gånger är tillräckligt för att jag ska bli svettig och trött i skallen. Här kommer tjuten så fort jag närmat mig vagnen, och sen börjar benen gå i 100km/h. Jag lovar, man skulle kunna vispa grädde med hennes fötter när hon håller på. Hon trasslar in sig i åkpåse och remmar så det blir helt omöjligt för mig att få henne till rätta. Men jag lyckas ändå!

- ...det är något hon vill ha men inte får t.ex. Tv-kontrollen. När jag försöker ta det ifrån henne håller hon emot och då är det minsann svårt att "vinna". Hon är riktigt stark, samtidigt som jag inte vill rycka det ur händerna på henne och riskera att hon får ont. Får liksom peta loss finger per finger och lirka ut sakerna ur hennes små, fruktansvärt starka, nypor. Ilsketjutet kommer först när jag tagit prylen hon inte får ha, och jag försöker inte på något sätt få henne att lugna ner sig! Det blir bara värre av att stå där och prata med henne. Hon blir bara mer arg, så jag lämnar bara rummet. Det dröjer sällan länge innan hon kommer inspatserande med ett leende på läpparna som om ingenting har hänt.

Så hon ställer till ett jäkla liv, men det håller inte i sig särskilt länge. Hon är inte direkt långsint, och det är ju väldans skönt! Hon vill väl bara att jag ska vara medveten om att hon inte tycker det är okej! Sen ger hon med sig. Min lilla skruttunge!