19 februari 2011 - Ledsen
Julia vaknade för en stund sen. Jag gick in till henne och försökte få henne att lugna ner sig i sängen, men hon satte sig upp direkt, yrvaken och sömnig. Jag la henne i mitt knä en stund för att hon skulle lugna ner sig. Kan dock inte sitta särskilt länge med henne på det viset, för då vaknar hon till. Hon sover ju, som känt är, inte i mitt knä särskilt ofta längre.
Jag hatar att sitta med henne och veta att jag måste lägga ner henne i sängen, och veta att hon kommer börja gråta. Det är liksom något som tar emot! Jag vet att jag måste, men det gör så ont att höra henne gråta. Jag får sitta och räkna till tio och sen bara göra det, rätt snabbt eftersom hon så fort jag ställer mig upp börjar gråta. Hon vet ju vad jag ska göra! Så jag får ställa mig upp, lägga henne ner och sedan gå ut ur rummet allt i under ett andetag! Först när jag stänger dörren bakom mig kan jag andas ut. Där brukar jag stanna en stund, precis utanför sovrumsdörren. Lutar mig mot den och försöker prata med henne telepatiskt typ! Vanligtvis somnar hon om ganska fort, och jag tror hon kommer göra det ikväll också. Men de minutrarna när hon gråter är förfärliga!
Hon sover inte än, men gråter inte lika intensivt. Det brukar vara ett tecken på att hon är påväg att somna. Jag får vänta och se!
Kommentarer
Trackback
