11 april 2011 - Henom
Det är ju ett himla prat nuförtiden om vad färgerna gör mot barnen. Att blått är betraktat som en "pojkfärg", stark och busig, medan rosa, som då "bara" är för flickor, mjuk och lugn. På vissa förskolor uppfostrar de barnen olika beroende på vilket kön de har. Helt omedvetet, såklart, men när man ser det utifrån är det så uppenbart. Jag har dock aldrig sett detta, så på förskolorna jag har varit och jobbat på har det väl antingen inte exisiterat eller bara inte så markant. Pojkarna sprang omkring med naglack, iklädda prinsessklänningar och ritade blommor lika bra som flickorna gjorde, och flickorna i sin tur hade skitränder under naglarna och bar poliströjor samt målade teckningar med bilar osv.
När Julia skulle få ny blöja igår inne på Åhléns, upptäckte jag att hon hade hällt ur typ en halv flaska äpplejuice över sig och jag bytte kläder på henne. De enda ombyteskläderna jag hade med mig var en gräddvit klänning med rosa blommor runt ärmar, hals och kjol. Jag hade lagt de i väskan i lördags när vi åkte till dopet för att ha med något fint ifall det hände en olycka kläderna hon redan hade på sig. Så jag tog på henne detta, och hon blev, självklart, urfin. Jag råkar tycka det är väldigt sött med puttinuttkläder. Men jag tycker det är lika sött med ett par jeans och en t-shirt! Hur som! När Julia gick runt i dessa "jätteflickiga" kläder, utförde jag och Sara ett litet experiment med det beundrade folket. När Julia stannade för att hälsa på någon och vi skulle ropa på henne kallade vi henne "gubben". - Kom nu, gubben! - Nu ska vi gå, gubben! Osv. Fick väldigt många roliga reaktioner. Det var ingen som sa något, men det behövdes inte. Man såg lång väg vad de tänkte!
Jag ska ju dock inte säga att jag inte hade reagerat, för det hade jag! Jag har inga som helst problem att klä Julia i alla sortes kläder i alla olika färger, men hade jag haft en pojke så skulle jag aldrig klätt honom i en klänning. Oavsett färg! Dock hade jag kunna ta på honom en ljusrosa skjorta utan problem. Det är konstigt att det "bara är så", på ett visst sätt. Och att vi accepterar att det "bara är så", utan att egentligen ifråga sätta varför. För vi vet varför. "Det bara är så"...
Min puttinuttigulligull flicka
När Julia skulle få ny blöja igår inne på Åhléns, upptäckte jag att hon hade hällt ur typ en halv flaska äpplejuice över sig och jag bytte kläder på henne. De enda ombyteskläderna jag hade med mig var en gräddvit klänning med rosa blommor runt ärmar, hals och kjol. Jag hade lagt de i väskan i lördags när vi åkte till dopet för att ha med något fint ifall det hände en olycka kläderna hon redan hade på sig. Så jag tog på henne detta, och hon blev, självklart, urfin. Jag råkar tycka det är väldigt sött med puttinuttkläder. Men jag tycker det är lika sött med ett par jeans och en t-shirt! Hur som! När Julia gick runt i dessa "jätteflickiga" kläder, utförde jag och Sara ett litet experiment med det beundrade folket. När Julia stannade för att hälsa på någon och vi skulle ropa på henne kallade vi henne "gubben". - Kom nu, gubben! - Nu ska vi gå, gubben! Osv. Fick väldigt många roliga reaktioner. Det var ingen som sa något, men det behövdes inte. Man såg lång väg vad de tänkte!
Jag ska ju dock inte säga att jag inte hade reagerat, för det hade jag! Jag har inga som helst problem att klä Julia i alla sortes kläder i alla olika färger, men hade jag haft en pojke så skulle jag aldrig klätt honom i en klänning. Oavsett färg! Dock hade jag kunna ta på honom en ljusrosa skjorta utan problem. Det är konstigt att det "bara är så", på ett visst sätt. Och att vi accepterar att det "bara är så", utan att egentligen ifråga sätta varför. För vi vet varför. "Det bara är så"...
Min puttinuttigulligull flicka
Kommentarer
Trackback
