5 maj 2010 - Gnällbettan
Julia har fått ett nytt smeknamn i dagarna; Gnällbettan! Jag antar att jag inte behöver förklara orsaken till att detta namnet uppkommit?
Jag förstår verkligen inte vad som har hänt med henne. Hon är som förbytt! Efter helgen har hon varit hur grinig och gnällig som helst på kvällarna, och ingenting, absolut ingenting hjälper. Jag vet ju att spädbarn brukar vara mest oroliga under kvällarna, men Julia har aldrig varit på det här viset innan. Jag får liksom välja vilken del av kroppen jag vill ska vara mest "frisk", kroppen eller skallen. För antingen måste jag gå runt och vagga henne eller så får jag lyssna på gnället. Började kolla på en film vid 18 tiden, och jag har inte ens kommiy halvvägs ännu. Jag hoppas att detta är någon sorts fas hon går igenom, typ som en trotsålder eller något liknande.
Det är ju inte så att hon aldrig är glad längre, verkligen inte. På dagarna är allt frid och fröjd, precis som vanligt. Hon var hur duktig som helst idag när vi var och fotade oss. Gnällde ingenting utan satt bara och tittade på allt nytt. Kanske är det så att det händer lite för mycket i hennes närhet just nu, och hon inte riktigt pallar att ta in alla nya intryck och därför blir så trött och gnällig på kvällarna. Visst finns det saker jag kan avstå från att göra, men sen finns det sånt som jag inte bestämmer över. Det finns möten etc som jag tvunget måste gå på, oavsett hur trött det gör min lilla flicka.
Nu tror jag hon somnade i alla fall. Jag la henne i sin säng medan jag gick på toaletten. Det brukar vara det bästa när vi båda behöver lugna ner oss, för hur lite jag än vill erkänna det så gör det mig oerhört stressad när hon gnäller. Jag måste få en minut eller två för att ta några djupa andetag och samla lite nya krafter. Jag gör ju verkligen ingen nytta om jag är stessad för det känner ju hon av direkt och det smittar av sig på henne.
Jag vet ju också att man inte ska komma springande vid minsta gnäll, och det gör jag inte heller. Men när det förvandlas till riktigt gråt så kan jag ju inte bara låta henne ligga. Förr, när jag var liten t.ex, kanske det rekomenderades att låta barnen ligga och skrika sig blå, men nuför tiden är det inget man vill göra. Särskilt inte när det är ett ledset gråt. En sak är väl om barnet bara är förbannat över att ligga ner, man man kan faktiskt inte dela på sig och ibland måste man äta, gå på toa, duscha osv och då kan man inte ha bebisen på ena armen. Då får hon helt enkelt finna sig i att vara ensam en liten stund. Men om hon är ledsen och gråter riktiga tårar har har mungiporna under hakan, då vill man ju naturligtvis trösta. Om man låter barnet ligga kvar i sängen när det har den sinnesstämningen kan detta förknippas med sängen som då blir något som barnet skräms över. Jag vill ju inte att Julia ska känna sig otrygg i sin säng. Usch, det är en jäkla balansgång det här, men det är väl det som är att vara förälder!
Jag förstår verkligen inte vad som har hänt med henne. Hon är som förbytt! Efter helgen har hon varit hur grinig och gnällig som helst på kvällarna, och ingenting, absolut ingenting hjälper. Jag vet ju att spädbarn brukar vara mest oroliga under kvällarna, men Julia har aldrig varit på det här viset innan. Jag får liksom välja vilken del av kroppen jag vill ska vara mest "frisk", kroppen eller skallen. För antingen måste jag gå runt och vagga henne eller så får jag lyssna på gnället. Började kolla på en film vid 18 tiden, och jag har inte ens kommiy halvvägs ännu. Jag hoppas att detta är någon sorts fas hon går igenom, typ som en trotsålder eller något liknande.
Det är ju inte så att hon aldrig är glad längre, verkligen inte. På dagarna är allt frid och fröjd, precis som vanligt. Hon var hur duktig som helst idag när vi var och fotade oss. Gnällde ingenting utan satt bara och tittade på allt nytt. Kanske är det så att det händer lite för mycket i hennes närhet just nu, och hon inte riktigt pallar att ta in alla nya intryck och därför blir så trött och gnällig på kvällarna. Visst finns det saker jag kan avstå från att göra, men sen finns det sånt som jag inte bestämmer över. Det finns möten etc som jag tvunget måste gå på, oavsett hur trött det gör min lilla flicka.
Nu tror jag hon somnade i alla fall. Jag la henne i sin säng medan jag gick på toaletten. Det brukar vara det bästa när vi båda behöver lugna ner oss, för hur lite jag än vill erkänna det så gör det mig oerhört stressad när hon gnäller. Jag måste få en minut eller två för att ta några djupa andetag och samla lite nya krafter. Jag gör ju verkligen ingen nytta om jag är stessad för det känner ju hon av direkt och det smittar av sig på henne.
Jag vet ju också att man inte ska komma springande vid minsta gnäll, och det gör jag inte heller. Men när det förvandlas till riktigt gråt så kan jag ju inte bara låta henne ligga. Förr, när jag var liten t.ex, kanske det rekomenderades att låta barnen ligga och skrika sig blå, men nuför tiden är det inget man vill göra. Särskilt inte när det är ett ledset gråt. En sak är väl om barnet bara är förbannat över att ligga ner, man man kan faktiskt inte dela på sig och ibland måste man äta, gå på toa, duscha osv och då kan man inte ha bebisen på ena armen. Då får hon helt enkelt finna sig i att vara ensam en liten stund. Men om hon är ledsen och gråter riktiga tårar har har mungiporna under hakan, då vill man ju naturligtvis trösta. Om man låter barnet ligga kvar i sängen när det har den sinnesstämningen kan detta förknippas med sängen som då blir något som barnet skräms över. Jag vill ju inte att Julia ska känna sig otrygg i sin säng. Usch, det är en jäkla balansgång det här, men det är väl det som är att vara förälder!
Önskar att hon alltid var på det här humöret. Älskade flickan min!
Nu måste jag gå och ge henne en puss bara för det!
Kommentarer
Postat av: Kajsa
Vilken underbar bild!! Era leenden smittar verkligen :)
Trackback
