16 maj 2010 - Tankar om livet
Den senaste tiden, eller ja, de senaste månaderna, har jag funderat rätt mycket på hur mitt liv ser ut och hur annorlunda det kunde sett ut. Jag älskar mitt liv, och hur det har utartat sig även om det är och har varit tufft då och då.
Jag brukar fundera över hur mitt liv skulle se om min mamma fortfarande levt. Dumt att sitta och spekulera eftersom jag aldrig kommer få veta, men jag kan inte låta bli. Allt hade varit så mycket annorlunda då, och jag hade med all säkerhet varit en hel annan person, nödvändigtvis inte bättre. Jag hade varit mycket mer tillbakadragen och rädd för att göra fel. Hade antagligen inte trott ett dugg på min egen kapabilitet. Precis som mamma inte trodde på sin!
Jag hade brytt mig så oerhört mycket om hur jag såg ut och hur människor såg mig. Skulle aldrig våga gå till affären i mjukisbyxor och fett hår t.ex. Hade varit finkläder och uppiffning till 100%. Det känns hemskt att säga att jag tror att jag bara hade varit en osäker, utseendefixerad person om min mamma inte att gott bort, men det är lite den uppfattningen jag har. Min mamma var sådan, och hon var den som hade störst inflytande på mig under de nästan 13 åren vi fick tillsammans. Jag var fortfarande såpass påverkbar efter att hon gått bort så intrycken från resterande familj (mest pappa) fick mig att öppna upp mig och utvecklas till den jag är, och som jag mår bra av att vara.
En säkerhet är i alla fall att om mamma hade varit i livet, hade Julia inte varit det. Dels så hade jag inte haft pengarna till att betala kursavgiften och resan med, eftersom jag använde mitt arv. Dessutom har jag en känsla som säger att, även om jag ens kommit på det då, hade hon inte låtit mig göra det. Hon hade nog tyckt det var för otäckt och otryggt. Och jag hade säkert gjort som hon velat, för Gud nåde den som satte sig på tvären med min morsa! Så jag hade inte åkt till Brasilien och på så sätt aldrig träffat Johnny, och då hade ju Julia aldrig blivit till. Så, hur hemskt det än låter, så är det ju tack vare min mammas död jag nu har världens underbaraste, snällaste flicka som gör mitt liv så härligt och fulländat.
Nu menar jag inte att framställa min mamma som någon hemsk människa, för det var hon inte. Hon hade bara sina egenskaper som kanske inte alltid passade omgivningen. Men det går tillbaka till hennes uppväxt. Hon var lillan i familjen, med 2 äldre bröder och hade ett sjuhelsikes temperament. Detta bårdar aldrig gott för uppfostran, särskilt inte med en mamma som inte orkade ta tag i det ordentligt. Min mormor arbetade både i och utanför hemmet och orkade inte ta sig an mammas vredesutbrott, och därför fick mamma alltid som hon ville. För att undvika ett WW3 i hemmet.
Men hon var min mamma och hon gjorde allt för mig och min bror. Lite för mycket! Det kända uttrycket "curlingförälder", hon skapade det! Varje morgonen kom hon och väckte mig och min bror när frukosten var framdukad framför TV:n. Kläderna för dagen låg prydligt ihopvikta bredvid sängen, nytvättade och nystrukna, bara för oss att hoppa i! Medan jag åt frukost borstade hon genom mitt långa, tjocka, toviga hår eftersom jag pga detta hade svårt att göra det själv. Trots elakheter och skrik (jag var otroligt håröm) gjorde hon det varje morgon tills hon blev sjuk. Så hon försökte verkligen vara den perfekta mamman och människan, men som alla vet så är det ingen som är det. Perfekt. Men jag tror ju mindre man försöker desto närmare kommer man!
Jag brukar fundera över hur mitt liv skulle se om min mamma fortfarande levt. Dumt att sitta och spekulera eftersom jag aldrig kommer få veta, men jag kan inte låta bli. Allt hade varit så mycket annorlunda då, och jag hade med all säkerhet varit en hel annan person, nödvändigtvis inte bättre. Jag hade varit mycket mer tillbakadragen och rädd för att göra fel. Hade antagligen inte trott ett dugg på min egen kapabilitet. Precis som mamma inte trodde på sin!
Jag hade brytt mig så oerhört mycket om hur jag såg ut och hur människor såg mig. Skulle aldrig våga gå till affären i mjukisbyxor och fett hår t.ex. Hade varit finkläder och uppiffning till 100%. Det känns hemskt att säga att jag tror att jag bara hade varit en osäker, utseendefixerad person om min mamma inte att gott bort, men det är lite den uppfattningen jag har. Min mamma var sådan, och hon var den som hade störst inflytande på mig under de nästan 13 åren vi fick tillsammans. Jag var fortfarande såpass påverkbar efter att hon gått bort så intrycken från resterande familj (mest pappa) fick mig att öppna upp mig och utvecklas till den jag är, och som jag mår bra av att vara.
En säkerhet är i alla fall att om mamma hade varit i livet, hade Julia inte varit det. Dels så hade jag inte haft pengarna till att betala kursavgiften och resan med, eftersom jag använde mitt arv. Dessutom har jag en känsla som säger att, även om jag ens kommit på det då, hade hon inte låtit mig göra det. Hon hade nog tyckt det var för otäckt och otryggt. Och jag hade säkert gjort som hon velat, för Gud nåde den som satte sig på tvären med min morsa! Så jag hade inte åkt till Brasilien och på så sätt aldrig träffat Johnny, och då hade ju Julia aldrig blivit till. Så, hur hemskt det än låter, så är det ju tack vare min mammas död jag nu har världens underbaraste, snällaste flicka som gör mitt liv så härligt och fulländat.
Nu menar jag inte att framställa min mamma som någon hemsk människa, för det var hon inte. Hon hade bara sina egenskaper som kanske inte alltid passade omgivningen. Men det går tillbaka till hennes uppväxt. Hon var lillan i familjen, med 2 äldre bröder och hade ett sjuhelsikes temperament. Detta bårdar aldrig gott för uppfostran, särskilt inte med en mamma som inte orkade ta tag i det ordentligt. Min mormor arbetade både i och utanför hemmet och orkade inte ta sig an mammas vredesutbrott, och därför fick mamma alltid som hon ville. För att undvika ett WW3 i hemmet.
Men hon var min mamma och hon gjorde allt för mig och min bror. Lite för mycket! Det kända uttrycket "curlingförälder", hon skapade det! Varje morgonen kom hon och väckte mig och min bror när frukosten var framdukad framför TV:n. Kläderna för dagen låg prydligt ihopvikta bredvid sängen, nytvättade och nystrukna, bara för oss att hoppa i! Medan jag åt frukost borstade hon genom mitt långa, tjocka, toviga hår eftersom jag pga detta hade svårt att göra det själv. Trots elakheter och skrik (jag var otroligt håröm) gjorde hon det varje morgon tills hon blev sjuk. Så hon försökte verkligen vara den perfekta mamman och människan, men som alla vet så är det ingen som är det. Perfekt. Men jag tror ju mindre man försöker desto närmare kommer man!
Älskade lilla flicka!
Du vet inte hur lycklig du gör mig
och hur mycket du betyder för mig.
Allt jag gör är för dig!
Kommentarer
Trackback
