Inte utan min Dotter

Igår ringde R, min nya socialsekreterare, och frågade om jag kunde komma på möte idag, bara för att vi skulle få chans att träffas innan han gick på semester. Inga problem, klockan 09 skulle jag vara där. Det var jag också, trots att jag inte riktigt kom överens med hissen och hamnade i fel väntrum. När jag väl kom rätt visade det sig att I, min "gamla" sekreterare skulle vara med också, vilket jag inte tyckte var konstigt alls. Men när jag sitter ner släpper de bomben: De hade ringt skatteverket för att kolla om min skatteåterbäring var på gång och då svarar kvinnan i luren att jag står som ägare för en fastighet, ett hus, i Åsa. Jag förnekade det såklart, då jag inte längre är ägare till huset. Jag berättade att jag sålde ut min andel till min bror i februari -09. De undrade hur det då kommer sig att jag fortfarande står som ägare, och till detta hade jag ju, såklart, inget konkret svar. Jag trodde ju att allt det här var löst. Jag svarade att det väl har blivit något jäkla fel i kommunicationen som vanligt, men det köpte de inte riktigt.
De satt och babblade på om hur allvarligt detta var, och att de kunde tvingas till att göra en polisanmälan om jag inte kunde hitta bevis som styrkte det jag påstod. Det är ju bedrägeri! Jag satt som ett fån och försökte försvara min heder. Det finns säkert folk som är så korkade att de riskerar sin frihet och sina barn för att få mer pengar, men jag är då rakt INTE en av dem! Jag skulle alltså tvnget behöva ringa skattekontoret.

Den första jag ringde var Andreas. Det är ju han som har koll på sånt här, men han svarade inte. Då ringde jag pappa istället och berättade var som hade sagt och han börja hånskratta i luren. Hur kommer det sig att detta inte har kommit upp innan? Han sa att låt dem göra en polisanmälan om de vill, för det är ju vi som har rätt. Huset är sålt, och jag är inte längre ägare till det. Men han tyckte att jag skulle prata med Andreas.
När jag kommer innanför dörren sätter jag Julia på sitt nya golvtrymme, och ska till att leta fram telefonnumret till Skatteverket för att kolla vad det är som försiggår. Just som jag skulle ringa dem, ringde min telefon. Jag trodde att det var Andreas, men det visade sig att det var I från Socialen. Hon sa att hon nu ringt och dubbelkollat med Skatteverkat och det visade sig att det jag sagt var sant, men att de bara inte hunnit registrera det än.
Det var ju skönt, men kunde de inte ha kollat det från början? Stressa upp folk på det där viset och var nära att släppa lös den Hanssonska vreden x3, och det hade inte varit roligt....

Jag har alltid trott att de som jobbar med att hjälpa människor ska vara på deras sida. Jag kände mig inte ett dugg stöttad av dem när jag satt där. Tvärtom kände jag mig ytterst hotat och utdömd. Även om man har nyheter och information som dessa att meddela, så kan man göra det på ett trevligt sätt. Man behöver inte gå fram så hårt och burdust. Deras jobb är att hjälpa mig inte få mig att må dåligt! Undrar om man måste vara sån för att få jobb som Socialsekreterare eller om man blir sån med tiden? Jag har i alla fall inte träffat någon som jag känner mig trygg hos eller stöttad utav!