17 juli 2010 - Matglad
I förrgår ringde jag BVC för att jag var orolig över Julias matvanor. Jag var rädd att hon äter för mycket. Utan problem får hon i sig en stor barnmatsburk ala 200g. Jag har sett 1åringar nöja sig med det, och blev därför lite fundersam. Har hon mask i magen eller är hon bara onaturligt hungrig? Jag var uppriktigt sagt rädd att hon skulle bli tjock! Det kan ju verka aningens överdrivet utseendefixerat att börja oroa sig för sitt barns vikt när det inte är mer än 6 månader gamla, men det är inte alls för den sakens skull. Inte för mig, för hon kommer alltid vara den vackraste i världen för mig oavsett om hon väger 50kg eller 150kg. Och jag kommer alltid att älska henne. Men det är inte accepterat av omvärlden att vara stor, och det är inte roligt. Jag har själv alltid varit "Den tjocka" och det var ett rent helvete!
Jag har aldrig varit jättemager men upp till 11-12 år så var jag normal. Men i samband med min mammas sjukdom och bortgång tappade jag kontrollen totalt. Detta har min pappa berättat för mig i efterhand. Jag hade helt förträngt det! Han berättade hur jag kunde komma hem och låsa in mig på mitt rum med en stor cola och en påse chips och trycka i mig detta. Varje dag! Det spelade ingen roll vad han gjorde eller sa, försökte han stoppa mig skrek jag bara fula ord år honom och bad honom praktiskt taget att dra åt h*lvete. Så han gav upp! Han visste inte vad han skulle ta sig till. I alla år hade han bara varit förälder på halvtid då hans jobb tvingade honom att vara borta sön-fre och helt plötsligt blev han helt ensam på två tonåringar som hela tiden var på gränsen till explotion.
Högstadiet var värst! Den tiden man är som mest osäker på sig själv och alltid tvivlar på att man duger, och jag kände att jag gång på gång fick det bekräftat att jag inte gjorde det. Godis var det bästa jag visste och jag gick för det mesta och tuggade på något, vilket var väldigt uppskattat att skoja om. Och jag låtsades som om det inte rörde mig ryggen, och gav på så sätt alla tillåtelse att fortsätta driva med mig. Men inombords grät jag. Och på kvällarna, när jag låg ensam i min säng, grät jag även på utsidan. Jag hade nyligen förlorat min mamma helt oförberett, och ingen kunde ge mig en paus. Jag hade hellre velat att de bara låtit mig vara helt och ge mig chansen att komma tillbaka till vardagen som den var innan. Men hela tiden blev jag påmind om att jag var tjock och därmed ful! Min mamma hade inte ens svalnat än, innan det första kom. Såklart antog klassen att jag skulle vara borta från skolan ett bra tag, och då sa en av tjejerna i klassen "Ja, då blir det i alla fall mer plats i kapprummet...". Hur kan man säga något sånt? Visst, hon kanske tyckte det var jobbigt och hade svårt att veta hur hon skulle bete sig. Men då är det väl bättre att bara vara tyst!
Till slut skickade min lärare mig till skolsystern för hon var orolig över mitt godisätande som mer och mer hade utvecklats till ett beroende. Hon hade väl också lagt märke till min viktuppgång, och säkerligen hade hon pratat med min pappa om det innan. Jag fick gå dit en dag och prata om det och hon försökte hjälpa mig att bygga upp ett matschema, där jag slutade ersätta lunchen med en chokladboll och istället gick till Bamba och åt det som serverades där. Detta var urjobbigt för mig. Jag åt mig sällan mätt eftersom jag inte ville verka glupsk, men sen när jag kom hem tryckte jag i mig allt jag kunde komma åt.
Två händelser blev som en räddning för mig. Det första var när jag började gymnasiet (andra gången). Mer exakt en viss Josefin. Det var någon dag den första veckan i skolan och vi satt på sista lektionen innan lunchen och jag hörde Jossan (+ett gäng andra tjejer) börja gorma om att de ville gå och äta för de var hungriga. Jag blev alldeles ställd och min spontana reaktion var att säga åt dem att sluta säga så. Det är fult! Det är fult att vara hungrig! De senaste 4 åren var "Jag är hungrig", något jag inte kunnat säga annat än hemma utan att folk gjorde sig lustiga över det. Alltid när jag var bortbjuden och alla hade ätit sig mätta och det låg lite kvar på faten var det alltid någon som sa "Men Maria, ska du inte ta det sista?". Och det var ju inget menat, men jag kände mig lite som en slaskhink...
Hur som haver, ju bättre jag lärde känna Jossan, desto bättre började jag tycka om mig själv. Hon fick mig att inse, bättre än någon annan, att mat var något som det är meningen man ska njuta av och man måste faktiskt äta för att må bra. Så sakta men säkert kunde jag börja äta offentligt igen utan att räkna minsta lilla tugga, och planera ut när jag skulle säga att det var äckligt eller när jag skulle låtsas vara mätt. Jag lärde mig till och med gå och hämta mer och säga saker som "Fan vad gott det var!". - Tack Joss!
Den andra händelsen kom så sent som 2008, fyra år efter jag lärt känna Jossan. Det var när jag var i Brasilien. Gud ska veta vilken ångest jag hade innan vi åkte dit. I två månader skulle jag nästan vara tvungen att visa mig i bikini för människor som var nästan som främlingar för mig. Det tog emot, kan jag säga. Jag trodde att det skulle gå tillbaka till gamla vanor där jag blev driven med för mina valkar och bilringar. Men det kom aldrig. Ingen i klassen sa något, och inte heller någon av alla de vältränade killarna (Bland dem, Jonny) som alltid kom till oss där vi låg på stranden, eller när vi skulle festa. Helt plötsligt var jag inte alls "den tjocka". Jag var den som de ville umgås med, nästan "populär", vilket var helt nytt för mig. Det var mig killarna kom och delade solstol med på stranden. Det var mig de saknade när jag låg hemma sjuk och inte kunde komma med ut. Det var mig...
Under de två månader fick jag så mycket mer uppriktig uppskattning än vad jag fått under hela mitt tonårsliv. Inte bara fysiskt sett, utan även för mitt sätt att vara på; Glad, sprallig och full med energi. Ofta har detta varit en charad. En akt för att dölja vad som försiggår på insidan och inte alltid var det särskilt uppskattat heller. Men det visade sig att det var det de brydde sig allra mest om! Och sen att jag var lite fofa (-mjuk) det var bara positiv...
Så, det är pga detta som jag vill göra allt för att undvika att Julia blir överviktig. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom detta! Men BVC sköterskan lugnade mig genom att säga att hon äter helt normalt och alldeles perfekt mycket för en bebis i hennes ålder. Och att jag ska vara glad för att det gått så enkelt med matbytet, från ersättning till välling och riktig mat, då det finns bebisar som är riktigt kräsna och vägrar att äta! Så jag är tacksam!
Jag har aldrig varit jättemager men upp till 11-12 år så var jag normal. Men i samband med min mammas sjukdom och bortgång tappade jag kontrollen totalt. Detta har min pappa berättat för mig i efterhand. Jag hade helt förträngt det! Han berättade hur jag kunde komma hem och låsa in mig på mitt rum med en stor cola och en påse chips och trycka i mig detta. Varje dag! Det spelade ingen roll vad han gjorde eller sa, försökte han stoppa mig skrek jag bara fula ord år honom och bad honom praktiskt taget att dra åt h*lvete. Så han gav upp! Han visste inte vad han skulle ta sig till. I alla år hade han bara varit förälder på halvtid då hans jobb tvingade honom att vara borta sön-fre och helt plötsligt blev han helt ensam på två tonåringar som hela tiden var på gränsen till explotion.
Högstadiet var värst! Den tiden man är som mest osäker på sig själv och alltid tvivlar på att man duger, och jag kände att jag gång på gång fick det bekräftat att jag inte gjorde det. Godis var det bästa jag visste och jag gick för det mesta och tuggade på något, vilket var väldigt uppskattat att skoja om. Och jag låtsades som om det inte rörde mig ryggen, och gav på så sätt alla tillåtelse att fortsätta driva med mig. Men inombords grät jag. Och på kvällarna, när jag låg ensam i min säng, grät jag även på utsidan. Jag hade nyligen förlorat min mamma helt oförberett, och ingen kunde ge mig en paus. Jag hade hellre velat att de bara låtit mig vara helt och ge mig chansen att komma tillbaka till vardagen som den var innan. Men hela tiden blev jag påmind om att jag var tjock och därmed ful! Min mamma hade inte ens svalnat än, innan det första kom. Såklart antog klassen att jag skulle vara borta från skolan ett bra tag, och då sa en av tjejerna i klassen "Ja, då blir det i alla fall mer plats i kapprummet...". Hur kan man säga något sånt? Visst, hon kanske tyckte det var jobbigt och hade svårt att veta hur hon skulle bete sig. Men då är det väl bättre att bara vara tyst!
Till slut skickade min lärare mig till skolsystern för hon var orolig över mitt godisätande som mer och mer hade utvecklats till ett beroende. Hon hade väl också lagt märke till min viktuppgång, och säkerligen hade hon pratat med min pappa om det innan. Jag fick gå dit en dag och prata om det och hon försökte hjälpa mig att bygga upp ett matschema, där jag slutade ersätta lunchen med en chokladboll och istället gick till Bamba och åt det som serverades där. Detta var urjobbigt för mig. Jag åt mig sällan mätt eftersom jag inte ville verka glupsk, men sen när jag kom hem tryckte jag i mig allt jag kunde komma åt.
Två händelser blev som en räddning för mig. Det första var när jag började gymnasiet (andra gången). Mer exakt en viss Josefin. Det var någon dag den första veckan i skolan och vi satt på sista lektionen innan lunchen och jag hörde Jossan (+ett gäng andra tjejer) börja gorma om att de ville gå och äta för de var hungriga. Jag blev alldeles ställd och min spontana reaktion var att säga åt dem att sluta säga så. Det är fult! Det är fult att vara hungrig! De senaste 4 åren var "Jag är hungrig", något jag inte kunnat säga annat än hemma utan att folk gjorde sig lustiga över det. Alltid när jag var bortbjuden och alla hade ätit sig mätta och det låg lite kvar på faten var det alltid någon som sa "Men Maria, ska du inte ta det sista?". Och det var ju inget menat, men jag kände mig lite som en slaskhink...
Hur som haver, ju bättre jag lärde känna Jossan, desto bättre började jag tycka om mig själv. Hon fick mig att inse, bättre än någon annan, att mat var något som det är meningen man ska njuta av och man måste faktiskt äta för att må bra. Så sakta men säkert kunde jag börja äta offentligt igen utan att räkna minsta lilla tugga, och planera ut när jag skulle säga att det var äckligt eller när jag skulle låtsas vara mätt. Jag lärde mig till och med gå och hämta mer och säga saker som "Fan vad gott det var!". - Tack Joss!
Den andra händelsen kom så sent som 2008, fyra år efter jag lärt känna Jossan. Det var när jag var i Brasilien. Gud ska veta vilken ångest jag hade innan vi åkte dit. I två månader skulle jag nästan vara tvungen att visa mig i bikini för människor som var nästan som främlingar för mig. Det tog emot, kan jag säga. Jag trodde att det skulle gå tillbaka till gamla vanor där jag blev driven med för mina valkar och bilringar. Men det kom aldrig. Ingen i klassen sa något, och inte heller någon av alla de vältränade killarna (Bland dem, Jonny) som alltid kom till oss där vi låg på stranden, eller när vi skulle festa. Helt plötsligt var jag inte alls "den tjocka". Jag var den som de ville umgås med, nästan "populär", vilket var helt nytt för mig. Det var mig killarna kom och delade solstol med på stranden. Det var mig de saknade när jag låg hemma sjuk och inte kunde komma med ut. Det var mig...
Under de två månader fick jag så mycket mer uppriktig uppskattning än vad jag fått under hela mitt tonårsliv. Inte bara fysiskt sett, utan även för mitt sätt att vara på; Glad, sprallig och full med energi. Ofta har detta varit en charad. En akt för att dölja vad som försiggår på insidan och inte alltid var det särskilt uppskattat heller. Men det visade sig att det var det de brydde sig allra mest om! Och sen att jag var lite fofa (-mjuk) det var bara positiv...
Så, det är pga detta som jag vill göra allt för att undvika att Julia blir överviktig. Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom detta! Men BVC sköterskan lugnade mig genom att säga att hon äter helt normalt och alldeles perfekt mycket för en bebis i hennes ålder. Och att jag ska vara glad för att det gått så enkelt med matbytet, från ersättning till välling och riktig mat, då det finns bebisar som är riktigt kräsna och vägrar att äta! Så jag är tacksam!
Kommentarer
Trackback
