Inte utan min Dotter

15 juli 2010 - Nu lyser himlen där jag går

I samma sekund man får upp sitt nyfödda barn på bröstet får man en sån stark känsla i hela kroppen. I den stund man äntligen får träffa sin efterlängtade bebis är det den man älskar mest av alla man känner och bryr sig om. Jag tänkte ofta när Julia var riktigt liten, och även nu ibland, hur underligt det egentligen är att man älskar någon man bara känt i en hundradels sekund så mycket mer än något som stått vid ens sida hela sitt liv. Men det är ju precis så det ska vara. Om man inte har den kravlösa kärleken för sitt barn, hur ska man orka med all skrik och sömnlösa nätter. Det är ju kärleken som driver en och motiverar en till att fortsätta även om man har en bebis som bara skriker hela tiden om man inte vankar av och an med henne/honom i famnen och man inte fått sova mer än 2-3 timmar i sträck under fler veckor.

Jag är så fäst vid henne, och det bästa som finns är när jag får det bekräftat att hon är lika fäst vid mig. När hela hon lyser upp bara jag kommer in i rummet där hon är. Att hon börjar le bara jag tittar på henne och slutar gråta när hon hör min röst. Att när hon säckar ihop i soffan och hamnar med huvudet på mitt lår inte försöker kravla sig upp igen, utan ligger kvar och gosar. Det finns inget som får mig att må bättre eller känna mig mer behövd och älskad. Så när någonting tynger mig. När jag har ångest över något som är jobbigt så är det enda jag behöver göra se på Julia och då inser jag att det inte är så jobbigt. För jag har det allra finaste någon kan ha.


 

                                        Mitt underbara flicka♥♥

vad fint skrivet!