Inte utan min Dotter

Igår var det inte rolig, varken för mig eller min lilla Skrutta. Jag har ju fått antibiotika genom en kanyl i handen 3ggr/dygn sen i fredags kväll. Detta är ju aningen starkt för hennes lilla ovana mage. Dessutom har vi gett henne babysemp vilket är lite förstoppande, så hon har haft magknip. Hela kvällen och natten knep det och hon blev ledsen, fast hon var så trött att hon knappt kunde hålla ögonen öppna. Jag var lika trött jag, men jag hade ju inte ont i magen. Har börjat amma igen också, så sedan igår eftermiddag har hon bara fått min mjölk, vilken har matsatt effekt från sempen och jag hoppas nu på att det ska släppa för henne så vi får sova inatt. Troligen inte, då hon har tagit igen sömnen och sovit hela dagen i stort sätt! Vid 02:30 fick nattpersonalen ta med henne i vagnen och köra henne nån timme så jag kunde få lite sömn. Johnny åkte hem igår eftersom han var lite dålig. Men det var inget värre än att han städade hela lägenheten när han vaknade och nu är påväg hit igen. Han kunde i alla fall inte ta henne därför, så det fick de snälla barnmorskorna göra. Men efter att blivit runtkörd någon timme sov hon gott och vaknade ungefär samtidigt som jag runt 09:30 imorse. Och då var det på med amningen igen, som då inte gick lika bra. Jag var inte alls i form, trött och hungrig och känslig. Började gråta innan hon ens nuddat bröstet och den stackars BM som skulle hjälpa mig kände sig hemsk. Hon har aldrig träffat mig innan så hon kände mig ju inte.
Min andra BM, som har haft hand om  mig dagstid, kom in och vi diskuterade hur vi skulle göra. Är ju inte meningen att jag ska sitta och gråta heller, varken av rädsla av smärtan eller smärtan själv. Hon ordnade en tid åt mig på amningsmottagningen 2 våningar ner. Där är dem experter på detta, så strax efter 14:00 tågade jag med Julia i famnen ner dit för att få hjälp. Fick träffa Katarina. Hon lyssnade på mina problem och förstod precis hur jag hade haft det. Hon visade mig ett sätt att lägga till henne vid bröstet på och hur jag ska kunna få upp bröstet lite. Är ju ingen hemlighet att mina behag inte är några direkta myggstick, och med mjölk i dem liknar de mer två enorma skinnpåsar än ett par kvinnobröst. Jag ser inte ens mina bröstvårtor för de har hamnat så långt ner nu. Därför är det jättesvårt att veta hur Julia tar tag. Fick tipset att rulla upp en filt och lägga inunder för att skjuta upp det lite mer. Det funkade betydligt mycker bättre! Sedan gäller det att föra barnet till bröstet och inte tvärtom. Det är tusen saker att tänka på, samtidigt som barnet (i alla fall mitt) är väldigt otåligt när det är matdags. Det får inte ta två sekunder för då vrålar hon och armar och ben sprattlar överallt vilket gör det mer eller mindre omöjligt att få till ett bra grepp. Hon måste få in mycket bröst i munnen och det är där knaset har varit med oss. Hon är en fuskare, och jag har ju inte vetat att det varit fel. Men nu lär vi oss, eller ja, jag lär mig. Att vara bestämd och tvinga henne ta ordentligt. Tar hon fel tar jag bort henne och gör om det igen. Kommer gå lättare ju mindre ont jag har i mina bröstvårtor, men sist gjorde jag det nästan helt själv och det var inte alls olidligt. Smärtsamt, jajjamen, men inte tårfyllt! Och så värt henne ♥