1 januari 2010 - Min stackars blåsa
Sådär då var det klart! Ett år gått ett nytt börjat. Nu är det fritt fram för Bebisen att komma ut, vilken dag som helst. Får jag bestämma så hellre förr än senare! Det är sinnesjukt hur min kropp har förändras den senaste veckan. Till det negativa, får jag väl tillägga. Förutom att jag får kraftiga förvärkar så är det mina ben. Får så ont i låren att jag knappt kan stå upp. Här om kvällen när jag skulle ställa mig upp ramlade jag ihop i en hög på golvet. Tur att Johnny fanns nära till hands, han fick komma och dra upp mig. Detta beror på nerver som kommer i kläm mellan bebisen och...något annat? Sen har vi min stackars rygg och magmuskulatur som inte längre existerar. Orkar knappt hålla upp min egen kropp längre. Är en jäkla pers att sätta mig upp, eller lägga mig ner, då det inte finns något som håller mig stabil i magen längre. Vill ju inte bara slänge mig hejdlöst bakåt heller. Än en gång får Johnny agera service och hålla emot, antingen med två händer på ryggen eller i mina händer när jag behöver ta mig någonstans. Men det värsta måste jag nog säga, är min stackars urinblåsa. Bebisen märker ju att det är något på gång, han/hon är ju påväg att bli utstött från sin trygghet. Detta har fått honom/henne att börja åla sig mer och mer där inne. Genom att göra det kommer en jäkla press på blåsan och det känns som om någon klippte i den ungefär. Vet inte hur det känns, men som en riktigt smärtsam, stickande känsla liksom. Det ger mig en extrem känsla av att nehöva kissa, samtidigt som det gör så ont att jag inte kan röra på mig. Sen när jag väl kunnat ta mig till toaletten gör det ont bara att sitta på toaletten och att släppa på trycker ska vi inte tala om. Känns som jag kissar blod, och ytterst sällan kan jag slappna av tillräckligt för att verkligen tömma blåsan. Kommer några droppar bara. Är verkligen redo att få detta överstökat nu!
Har också fått reda på idag att bästa sättet att få igång det riktiga förlossningsarbetet är att ta det lugnt. Inte gå ut och promenera eller springa i trappor osv som många, inkl. jag själv, tror. Detta är ju verkligen tur för jag skulle knappt orka ta några längre promenader, än mindre springa upp och ner i trappor. Ta det lugnt är typ det enda jag orkar, så det var ju goda nyheter.
Börjar längta tills jag ligger på förlossningen och får beskedet att jag är tillräckligt långt gången för att ta bedövning. Jag längtar nu efter den där EDAn att jag är påväg att spricka (bokstavligt talat). Ska bli så skönt att inte känna värkarna och kunna vila ordentligt. Dröjer ju förhoppningsvis inte så många dagar. Hoppas verkligen det är klart innan måndag, annars ska jag till barnmorskan och jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka ta mig dit. Är ju en bit att åka, fullt med folk som inte tänker efter utan bara ramar magen. Så ont gör det! Är ju öm utan att någon rör vid den, så att ha någon springa in i den är nära döden upplevelse. Så nära att ge de som gör det en snyting!
Nu ska jag snart försöka sova. Få se hur det går!
