Inte utan min Dotter

Det här är ju inte nådigt! Snart kommer vi väl inte kunna titta ut genom fönstret här hemma, och då bor vi ändå på andra våningen. Hade ju hoppats på att det inte skulle komma mer snö, men det blir ju aldrig som man hoppas. Önskar just nu att någon bestämde över vädret så jag hade någon att beskylla. Och hade denne någon funnits hade han fått med mig att göra kan jag meddela!
Ja, det är ju tur att det är helg i alla fall så vi inte behöver ta oss ut. På veckorna har jag saker att göra och ställen att besöka så jag skulle ju uppskatta om det kunde avta tom måndag. En dag som denna är det bara att dra för gardinerna så man slipper se det, och drömma sig bort till varma, soliga ställen där det enda vita så långt ögat kan nå är sockret i Caiprinhaserna!

Jag börjar längta innerligt tills vi kan flytta härifrån nu. Inte så att jag direkt vantrivs, är bara så extremt trött på människorna som åker vagnarna. Tanterna som kryper fram med sina dramaten och aldrig låter en passera. När vi var påväg till spårvagnen efter att ha varit och handlat igår hamnade vi bakom en tant med en stor, överfylld dramaten. Inte nog med att hon gick som om hon blandat kaffet med bromsolja på morgonen, hon gick inte rakt så det var omöjligt att försöka komma förbi henne. När vi kommer fram till stationen vill jag köra in Julia i kuren för att det ska läa runt henne, men det kunde jag ju glömma! Folk stod i kuren med en dryg meter mellan varandra så det gick verkligen inte att köra in barnvagnen, och inte ett ar*el flyttade på sig. Jag och Johnny fick därför stå på varsinn sida vagnen och luta oss lite över den samt lägga filten, som hon egentligen skulle ha på sig, över vagnen.
När vi kommer på vagnen sedan ställer sig någon kille med sin armbåge en halv cm från mitt huvud så jag får stå hukad hela vägen och så fort vagnen guppade till slog jag i mig på honom. Men han reagerade inte ens. Kände för att tåa honom på smalbenet med ett par stålhetteskor, men jag hade inga. Dessutom parkerar tanten med dramaten sig själv och väskan mitt vid dörren, tillsammans med en annan tant med en lika stor och otymplig väska så när vi skulle av med vagnen gick det inte att komma förbi. När tanterna inte gjorde något åt saken blev jag förbannad och pressade på vagnen ordentligt så den ställde sig på deras väskor, och vägrade flytta på mig. De stod där och drog i sina väskor och jag tittade på. Till slut kom vi ut och jag började svära över dumma människor för Johnny, samtidigt som jag med bestämda ben ledde vägen till pizzerian!

Hejdå.