Inte utan min Dotter

Igår pratade vi med Julias farmor, Selma, i Brasilien. Johnny hade inte pratat med henne sedan månaden innan han åkte därifrån då han inte hade hennes mobilnummer. Så fort hon hörde vem det var i luren började hon gråta av lycka. Vi fick veta att det hänt en plycka med Julias lille kusin (som förövrigt föddes den 12 januari och är döpt efter Julia; Julio). De har inte haft råd att betala varken elen eller gas till spisen så de har lagat mat på öppen brasa utanför huset. Lille Julio hade råkat få kokade olja på bröstet och de har legat inne på sjukhuset med honom i flera dagar, Selma och lillens mamma Kathielli. Detta innebar att Johnnys yngsta syster Bruna har fått stanna hemma från skolan med de tre andra barnen, Nicole, Nicholas och Fabiano. Hon är bara tretton år gammal, och älskar skolan. När vi var där och hälsade på grät hon floder i panik när inte skolbussen kom och hämtade upp henne. Hon var helt otröstlig. Dock kom den efter ett tag så hon kom iväg till skolan i alla fall.
Johnny var i alla fall alldeles knäckt när han hörde detta och ville helst sätta sig på första bästa plan hem för at hjälpa dem. Han sa till sin mamma att han skulle åka hem den 1 mars, men hon ville inte det. Hon ville att han skulle stanna så länge som han kan här med mig och Julia. Att det är vi som är hans ansvar nu. Jag känner verkligen med honom. Han känner så stort ansvar gentemot sin mamma och lillasyster. Jag fattar inte varför inte någon av hans andra syskon kan räcka ut en hand då båda bor i Brasilien och har jobb. De bryr sig lite för mycket om sig själva. Men det är ju inte heller rätt att Johnny, som till skillnad från dem, faktiskt har en egen familj nu, ska behöva ta hand om alla andra också. Jag bestämde i alla fall att vi får skicka ner lite pengar till dem så de kan betala elen och laga ordentlig mat så det inte behöver hända något med lillkillen, eller någon av de andra barnen för den delen. Julio var hemma nu i alla fall och mådde bra med tanle på omständigheterna. Johnny sa att han var väldigt hes när han grät.

Johnny skulle ringa upp några timmar senare då Selma slutat jobbet, och vid det laget hade jag gått och lagt mig men inte somnat. Jag lyssnade på vad Johnny sa och hörde att han pratade om mig hela tiden. Nyfiken som jag är kunde jag inte somna, så när han var färdig ropade jag in honom för att få veta vad som hade sagts. Han berättade att han hade talat om för sin mamma vilken bra mamma jag är. Och att jag hela tiden går och kollar mig i spegeln för att beundra min smala kropp samt hur sjuk jag blev utav mina såriga bröstvårtor. Hon sa då att det inte alls är ovanligt när det är första barnet, och hon borde ju veta. Hon har trots allt ammat 7 barn! Hon sa också att hon saknar mig. Och lilla Nicole frågar efter mig; "Cade e tia Maria?" (-"Var är moster Maria?"). Tro det eller ej så saknar jag dem också. Kommer bli så annorlunda nästa gång jag träffar dem. Sist var jag grinig och sur hela tiden. Grät för ingenting, men sen var jag ju faktiskt gravid också, och Selma förstår ju graviditetshormoner! Ser jättemycket fram att få träffa dem, att se hur mycket barnen har växt och träffa det nyaste tillskottet Julio. Fast när jag kommer ner kommer inte han vara det nyaste då Johnnys andra syster Anny också väntar smått. Också det en pojke som borde komma till våren någon gång. Men mest av allt ser jag fram emot att få visa upp mitt egna lilla mirakel, Julia!
 

Nicole och Nicholas




Fabiano (han älskade mig)



Hej.