16 april 2010 - Kalabalik i Nordstan!!
Johnny, Julia och jag var inne i stan och träffade pappa en sväng idag på eftermiddagen. Pappa skulle till systemet och vi skulle äta lite. Vi hamnade på NFC (Nordstans svar på Kentucky Fried Chicken, KFC). Vi hade knappt börjat äta när Julia vaknade från sin lugna sömn och började gnälla. Jag bad pappa plocka upp henne, han hade redan ätit så han drack bara lite ramlösa. Efter några minuter hände något och Julia blev som förbytt, eller möjligen besatt!? Hon började gråta som hon gör när hon blir rädd och orolig, och nu har hon kommit i den ålden att hon blir lite nervös när andra människor håller i henne. Det spelar ingen roll vem. Till och med när Johnny har henne ibland blir hon missnöjd. Hon är väldigt mammig! Det brukar lugna sig när jag håller i henne en stund så hon får lära känna personen i fråga på avstånd, så jag tog henne. Men hon vägrade lugna ner sig. Hon skrek så hela resturangen vände sig och gav mig elaka blickar, så jag gick och ställde mig på utsidan för att ge dem matro. Jag vaggade henne och nynnade för henne, men ingenting hjälpte. Efter ca 10 minuter med gallskrik började jag undra vad som var fel, då hon aldrig beter sig såhär annars. Vi la henne i vagnen och gick runt med henne, för hon kanske var trött, men det hjälpte inte.
Pappa föreslog att hon kanske var hungrig, och vi våra smartarslen hade glömt väskan med maten precis innanför dörren, så Johnny fick springa iväg och köpa en nappflaska och färdig mat som bara är att värma upp. Men det föll henne inte i smaken, det heller. Jag började bli nervös men försökte hålla mig lugn. Människor som gick förbi blängde på mig, vissa frågande och andra sympatiskt, vilket gjorde mig grymt irriterad och sa till dem att det är fan ingen cirkus. Jag ville komma till ett lugn ställe med bara mig och Julia då hon verkade bli mer och mer upprörd för varje person hon såg. Jag ställde mig i en hiss och åkte upp och ner, och det lugnade henne för stunden, men så fort vi stannade fortsatte hon gapa.
En annan mamma kom fram och började förklara att hon nog hade gaser och undrade om hon fick droppar. Jag sa att hon naturligtvis får det och att det här inte är alls något magknipsbeteende Har hon magknip kniper hon ihop hela kroppen och kramar med händerna, vilket hon inte gjorde nu. Då tog kvinnan Julia ur mina armar och började massera hennes fötter och prata med henne. Jag blev helt förbannad och ville bara ha mitt ledsna barn tillbaka. Kvinnan säger då åt oss att åka till akuten med henne. Detta skrämde upp mig rejält och ett tag trodde jag nästan att min lilla flicka var riktigt sjuk och att jag skulle åka hem med en tom barnvagn...
Jag sa till pappa efteråt hur irriterad jag blev över att hon kom och låtsades känna mitt barn bättre än jag själv. Han försvarade henne och sa att hon säkert gjorde det av all välmening. Ja, det är ju så han ser det. För en mamma är det hon gjorde bara fördömande och förolämpande. Jag tar ju för givet att hon tänker vilket skitmorsa jag är.
Till slut la jag henne i vagnen och gick ut och körde henne över en låg trottoarkant så att hon skumpade en del. Det funkade för en liten stund, men sen var vi tillbaka där vi började; Tjutande! Vid det här laget var jag själv påväg att börja gråta. Dels för att jag var orolig och dels för att jag kände mig otillräcklig. Vad är man för mamma som inte kan lugna ner sitt upprörda barn, liksom? Det kom till det stadiet att jag faktiskt trodde det var pga mig hon grät, för när jag försökte prata eller sjunga för henne verkade hon bara bli mer förbannad. Pappa och Johnny kom ut med alla sakerna och pappa sa åt oss att gå runt med henne så skulle han handla hem lite mat till oss så vi har till imorgon i alla fall, och när vi gick med henne lugnade hon äntligen ner sig. Hon somnade och sov hela vägen hem och när hon vaknade till hemma var hon precis som vanligt. Log och tyckte det mesta var roligt, precis som om ingenting hade hänt. Det tog längre tid för mig att lugna ner mig...
Det här var nog den värsta upplevelsen jag har fått erfara sen den dagen jag blev mamma. Julia har aldrig förut varit så otröstlig och ledsen utan att jag kunnat förstå vad det är som är fel. Aldrig förut har jag kännt mig så otillräcklig, värdelös och misslyckad i min roll som mamma och har aldrig förut varit så nära till tårar för att jag kännt mig så vilsen. Jag antar att detta är något jag måste vänja mig vid, för det är förmodligen känslor som kommer komma otaliga gånger. Börjar redan fasa inför tvåårstrotsen. Julia kommer säkert bli ett mycket bestämt och envist barn, och jag har en känsla av att om hon inte får som hon vill kommer det bli sånt liv att jag kommer tänka tillbaka på kaoset idag och tycka att det var ingenting! Men som tur var kommer jag ha Jossan som då kommer vara nyutbildad förskolelärare att vända mig till om jag håller på att bli galen! ;)
Pappa föreslog att hon kanske var hungrig, och vi våra smartarslen hade glömt väskan med maten precis innanför dörren, så Johnny fick springa iväg och köpa en nappflaska och färdig mat som bara är att värma upp. Men det föll henne inte i smaken, det heller. Jag började bli nervös men försökte hålla mig lugn. Människor som gick förbi blängde på mig, vissa frågande och andra sympatiskt, vilket gjorde mig grymt irriterad och sa till dem att det är fan ingen cirkus. Jag ville komma till ett lugn ställe med bara mig och Julia då hon verkade bli mer och mer upprörd för varje person hon såg. Jag ställde mig i en hiss och åkte upp och ner, och det lugnade henne för stunden, men så fort vi stannade fortsatte hon gapa.
En annan mamma kom fram och började förklara att hon nog hade gaser och undrade om hon fick droppar. Jag sa att hon naturligtvis får det och att det här inte är alls något magknipsbeteende Har hon magknip kniper hon ihop hela kroppen och kramar med händerna, vilket hon inte gjorde nu. Då tog kvinnan Julia ur mina armar och började massera hennes fötter och prata med henne. Jag blev helt förbannad och ville bara ha mitt ledsna barn tillbaka. Kvinnan säger då åt oss att åka till akuten med henne. Detta skrämde upp mig rejält och ett tag trodde jag nästan att min lilla flicka var riktigt sjuk och att jag skulle åka hem med en tom barnvagn...
Jag sa till pappa efteråt hur irriterad jag blev över att hon kom och låtsades känna mitt barn bättre än jag själv. Han försvarade henne och sa att hon säkert gjorde det av all välmening. Ja, det är ju så han ser det. För en mamma är det hon gjorde bara fördömande och förolämpande. Jag tar ju för givet att hon tänker vilket skitmorsa jag är.
Till slut la jag henne i vagnen och gick ut och körde henne över en låg trottoarkant så att hon skumpade en del. Det funkade för en liten stund, men sen var vi tillbaka där vi började; Tjutande! Vid det här laget var jag själv påväg att börja gråta. Dels för att jag var orolig och dels för att jag kände mig otillräcklig. Vad är man för mamma som inte kan lugna ner sitt upprörda barn, liksom? Det kom till det stadiet att jag faktiskt trodde det var pga mig hon grät, för när jag försökte prata eller sjunga för henne verkade hon bara bli mer förbannad. Pappa och Johnny kom ut med alla sakerna och pappa sa åt oss att gå runt med henne så skulle han handla hem lite mat till oss så vi har till imorgon i alla fall, och när vi gick med henne lugnade hon äntligen ner sig. Hon somnade och sov hela vägen hem och när hon vaknade till hemma var hon precis som vanligt. Log och tyckte det mesta var roligt, precis som om ingenting hade hänt. Det tog längre tid för mig att lugna ner mig...
Det här var nog den värsta upplevelsen jag har fått erfara sen den dagen jag blev mamma. Julia har aldrig förut varit så otröstlig och ledsen utan att jag kunnat förstå vad det är som är fel. Aldrig förut har jag kännt mig så otillräcklig, värdelös och misslyckad i min roll som mamma och har aldrig förut varit så nära till tårar för att jag kännt mig så vilsen. Jag antar att detta är något jag måste vänja mig vid, för det är förmodligen känslor som kommer komma otaliga gånger. Börjar redan fasa inför tvåårstrotsen. Julia kommer säkert bli ett mycket bestämt och envist barn, och jag har en känsla av att om hon inte får som hon vill kommer det bli sånt liv att jag kommer tänka tillbaka på kaoset idag och tycka att det var ingenting! Men som tur var kommer jag ha Jossan som då kommer vara nyutbildad förskolelärare att vända mig till om jag håller på att bli galen! ;)
Det är ju det här jag är van vid! Go och glad :D
Hej.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Stackars lilla flicka. Du är inte alls otillräcklig, det händer alla föräldrar och betyder inte alls att du eller Johnny är otillräckliga föräldrar. Ni är så duktiga med henne :) Undrar varför hon var så ledsen.. :O
Trackback
