Inte utan min Dotter

    Är fortfarande kvar i Åsa. Gamla, trogna Åsa, som alltd står kvar och finns att vända sig till när stan blir för mycket för en ingrodd lantis som mig själv. När jag öppnar dörren och stiger ut ur husets trygga väggar registrerar min näsa samma bakanta doft som den registrerade när jag var åtta år gammal och skulle ut och leka kurragömma med alla andra barnen som bodde här. Det finns inget hem som detta...
    Fast, jag tror inte att jag skulle vilja vara här längre än max ett par veckor. Är det inte fint väder så är det ju inte direkt stället där något händer. Det är mysigt att ligga på stranden, eller sitta ute på trädgården med vänner och diskutera diverse saker. Dagar som den här; blåsiga och regniga, är det rätt trist!

    Känns ju onekligen som om hösten närmar sig med sjumilarkliv. Vägen ner till Åsa från Göteborg var idag full med gula löv som redan fallit ner från träden. Det går inte en dag utan att det regnar och det blåser så mycket att människor troligen skulle kunna skona miljön en del genom att hissa segel på sina bilar. Det är då inte sensommar väder!
    Men det här året känns det bra och jag tycker ju inte alls att det är speciellt märkvärdigt. Vanligtvis brukar hösten vara den årstid jag går ner mig alldra mest. Tror inte att jag är ensam om detta, dock. Att sitta inne i stickade tröjor ner till knäna och bara glo. Som om man tror att man aldrig kommer få se ljus igen. Man önskar att man bara kunde få ligga i sin säng med täcket upp till näsan och inte röra på sig. Många känner kanske igen sig...
    Men det här året är det helt annorlunda! Jag kan inte lägga mig ner och deppa, även om jag hade velat. Jag har det viktigaste någonsin att stå i detta året. Jag måste förbereda mig på att bli mamma. Att ge största delen av min vardag till någon annan och sluta sätta mig själv först. Det kommer bli en enorm utmaning, men jag ser verkligen fram emot att ta mig an den. Idag är det bara 15v kvar tills den lille är beräknad. Föds förhoppningsvis om närmare 17.
    Sen så måste jag väl erkänna att höstens ankomst för oss närmare vintern, och ju närmare vintern jag tar mig desto närmare kommer jag Johnny. Det är bara 89 dagar kvar nu! För en vecka sedan låg vi tillsammans i sängen i lägenheten och kramade om varandra. Det har redan gått en vecka. =D

    Idag köpte Andreas och pappa en dator till mig. Har ju haft Andreas den här veckan och den är ju bra, men det känns riktigt skönt att ha en egen igen. Var lite oförberedd på det så jag blev självklart mycket glad. Nu är det ju inga speciella finesser alls på datorn. Ingen jätte HD och inte skitmkt minne, men jag kan gå ut på internet och skriva på den, och det är ju det jag använder den till för det mesta.

    Sara och jag tröttnade lite på alla våra kortspel och yatzy igår, så jag kom med den strålande, helt grymma idéen att leka gömma nyckel. Vi plockade fram en gammal, ensam nyckel som hängt på Andreas anslagstavla sen urminnes tider och gömde den inne i hans gamla rum. Efter en liten stund upptäckte vi dock att rummet var alldeles för litet, så vi flyttade ut oss i vardagsrummet istället. Fast vi tröttnade rätt snabbt. Eller rättare sagt, Sara tröttnade rätt snabbt, så vi gick tillbaka in i sovrummet och plockade fram kortleken och yatzytärningarna igen. Tror det är det vi är menade att göra!

So long,