Inte utan min Dotter

    Pratade just precis med Johnny. Han skulle gå ut ikväll med Birgitte och Elise, och jag känner hur jag blir alldeles ledsen i kroppen. Jag vill också gå ut och festa på Salsa Street nu! Känns så konstigt nu, som om ingenting någonsin kommer bli detsamma. Och det kommer det ju inte heller. Visst kommer jag kunna gå ut då och då nästa gång vi åker dit. Johnnys mamma blir säkert bara glad om hon får sitta barnvakt, men det kommer inte vara samma grej ändå. Det är ett avsked av en del av mitt liv och en påbörjan till en helt ny. Men det är så mycket svårare att lämna det som var, det man vet, och med öppen famn ta emot vad det nu är man blir tilldelad i sin nästa fas. Jag ska inte neka till att jag är rädd. För framtiden.


Lite ångest infinner sig i min redan överansträngda kropp...