Inte utan min Dotter

    Jag är faktiskt trött nu så jag tänkte utnyttja det genom att krypa ner under täcket och redan försöka komma till ro och somna. Tveksamt hur det kommer gå, men det går troligen jättemycket bättre om jag inte sitter framför datorn. Den hjälper ju varken kropp eller hjärna att slappna av direkt. 

    Johnny berättade idag att de varit och festat igår. När klockan var runt 7 på morgonen hade de gått hem från stranden där efterfesten hade hållits. Dessutom fyller Elise år den 8 okt och då blir det strandfest. Jag verkligen saknar att vara i Brasilien och festa långt in på morgonen som man oftast gör där. Andra gången jag var där var det få gånger jag orkade vara ute så länge. Första månaden pga tidsskillnaden, sen blev jag ju på smällen och då skulle jag ju inte festa i alla fall. Johnny sa åt mig att bara ha tålamod och vänta, för snart skulle vi vara där alla tre, och då kunde Farmor sitta barnvakt så vi kunde festa. Tanken är ju fin, men det kommer ju aldrig bli som det var. Även om jag kan lita på "Svärmor" till 100% så kommer jag ju hela tiden tänka på barnet. Jag är ju inte mer än människa liksom. 
    Friheten att kunna vara spontan och inte tänka så mycket på vad jag gör är nog det jag kommer saknaallra mest efter att bebisen kommit. Tänker ju inte alltid på att graviditeten bara är början på ett livslångt åttagande av ansvar och osjälvständighet. Det kommer ju alltid vara något nytt som händer. Troligen är väl det en stor del av charmen med att ha barn, att aldrig veta vad som finns runt nästa sväng. Att allt är så oförutsägbart. Men samtidigt skrämmer det mig. 
    De första månaderna ska man försöka anpassa sig efter det här nya livet som inte klarar sig utan ens uppmärksamhet och omsorg. När detta har slagit sig till ro i huvudet, börjar det där lilla livet röra på sig och försvinna ur ens synomkrets snabbare än blixten. Vänjer man sig någonsin? Jag tror nästan inte det!

    Tecknade Barnmammaförsäkring idag på tryggohansa. Gratis var det, vilket alltid är trevligt! Gäller från vecka 26 i graviditeten tom att barnet är 6mån. Känns ju bra att vara lite försäkrad inför förlossning etc. 
    På tal om förlossning satt jag och Mickan och pratade lite om det idag. Hon frågade om jag var orolig inför den, och jag svarade ärligt; Nej, inte ett dugg! Har aldrig oroat mig ett dugg inför förlossningen. Många är rädda för smärtan, men jag är inte det. Jag är inte rädd för fysisk smärta, även om jag kanske skriker som en stucken gris om jag tvingas stå ut med det. Men det finns så mycket värre! Jag är endast nyfiken på hur det kommer att bli och å¨hur Johnny kommer reagera. Jag är rädd att han kommer tappa all fattning och bli apatisk mitt under alltihop, men han har överraskat förr. 
    Min största rädsla just nu är att jag ska föda alldeles för tidigt, typ november någon gång. Dels för att det kan bli komplicationer för barnet, givetvis, men också för att Johnny ska missa allt. Jag vill verkligen ha honom vid min sida. Jag vill att han är den jag delar ljudet av vårt barns första skrik med. Kan inte se någon annan på den platsen, ärligt talat! 

Men nu rusar ju tiden iväg!! Skulle sova juuu....

GODNATT!!!