Inte utan min Dotter

    Jag har alltid blivit anklagad för att vara lite av en besserwisser och jag erkänner, när det kommer till vissa saker är jag verkligen det. Som gramatik och stavning. Tycker det är enormt viktigt, av någon anledning som jag inte ens förstår själv. Jag är inte ens duktig på gramatik, men det gäller de här vanliga sakerna. Som när någon säger "Gedde" istället för "Gav". Jag måste leka rättningssystem och flika in det rätta lite diskret. Försöker att tänka på att inte göra det, men det kommer automatiskt.
    Men efter att ha levt så länge och nära inpå Johnny trodde jag att jag hade blivit botad. I början var det plågsamt vill jag lova. De har ju ingen som helst engelska i skolan där och de tittar alltid på dubbad film och TV, vilket är hemskt! Så deras engelska är ju inget att skryta med. De första månaderna kämpade jag som ett djur för att inte hålla på och rätta hans tal. Det missuppfattas så lätt och jag ville inte att han, eller någon av de andra Brassarna, skulle tro att jag ansåg mig själv smartare än dem. Jag vande mig till slut och behövde inte längre hålla igen.

    Men jag kände av mina besserwissersymtom igen på dagis idag. Råkade bli kvar tillräckligt länge att jag fick delta i deras personalmöte. Satt mest och åt goda mackor eftersom jag inte alls behövde engagera mig i vad som sades. Men när de skulle skriva brev till sitt fadderbarn Moussa från Senegal, kunde jag inte hjälpa att lägga mig i då och då.
    Jag tycker alltid att det här är lika svårt. Vissa vill att man ska rätta dem, medan andra tycker det känns förnedrande. Vissa vill bara man ska göra det, om de ber om det osv. Jag försökte låta bli i alla fall. Jag har ju egentligen inte med det att göra, så varför ska jag sitta där också försöka göra mig duktig? Bara onödigt! Men om någon annan skulle göra det väcktes istället mina Bekräftelsesymtom till liv och jag ville ställa mig upp och skrika att jag visste det! Men även det kunde jag hålla mig ifrån, så jag är nöjd med mig själv!

Har ett samtal att ringa.

Hejj