21 september 2009 - Möte på AFM och spontan "dinnerdate" med Micklus
Jag gick av bussen på Kungsbacka station och sedan raka vägen till Nordea för att ta ett kontoutdrag från mitt kapitalkonto. Det skulle de tydligen ha på socialkontoret också så jag dumpade det i deras brevlåda och påbörjade den evigt långtråkiga vandringen mot AFM. Tar "bara" ca 30 min att går dit, men det är en sån där typisk väg som det känns om man tar ett steg fram - tre tillbaka på. Varla är verkligen inget ställe jag trivs speciellt bra på.
Efter att ha försökt förklara för de som jobbar där vad jag var där för, visste ju knappt själv, kom vi fram till att jag skulle träffa en handläggare. De bad mig sitta ner eftersom det var "lite väntetid". Jag gjorde som de bad mig och började bläddra i en tidning. Och en till. Och en till. Och en till. Städerskan kom och försökte muntra upp mig och de andra väntande genom att påminna oss att det fanns tidiningar att läsa, men vid det laget hade jag ju läst varenda tidskrift på bordet. Dessutom var de inte särskilt intressanta. Efter mer än en timme fick jag komma in och då pratades det en massa som jag knappt fattade ett smack av. Vad jag minns är att hon sa att det inte är någon idé att jag söker A-Kassa för det kommer jag ändå inte få, och att jag ska komma in dit igen inom en vecka med mina betyg osv. Låter askul!! (läs: -Döda mig?)
Så vad de alla säger är ring hit, ring dit, åk hit och åk dit. Jag ringer med kontantkort och det är svindyrt. Åker buss vilket kostar 21kr/resa om man betalar med 100kort. Skulle jag betala kontant skulle det bli ännu mer. Jag har nu att leva på ca. 200kr tills, jag vet inte när. Hur fan hade de tänkt då? Jag förstår inte logiken i det här ödmjuka, ybermoderna landet där alla ska kunna känna sig så trygga och ha rätt att göra fel. Jaja, jag får väl sälja min själ till djävulen helt enkelt...
Till råga på allt har jag fått nageltrång! Satans ont i hela höger stortå och inga pengar att gå till läkaren för att få det fixat.
- Men vem har sagt att livet ska vara enkel?
Fick mejl av en gammal skolkompis idag, Cecilia. Hon håller tydligen till i Göteborg och frågade om vi inte skulle ta och träffas. Det tyckte jag absolut att vi skulle göra! Alltid kul att träffa gamla kompisar och efter att Johnny var här insåg jag att jag fan har det minsta umgänget av någon jag känner. Känns ju sådär kul att vara ute på stan med någon som inte ens varit i landet 2mån, och höra människor ropa efter honom och vinka till honom var vi en gick. "My friend..." hela tiden. Själv träffade jag inte en kotte känner! Jo, en kompis moster! Halleluja...
Bestämde i alla fall att vi skulle ses i nästa vecka, troligen i Kungsbacka eftersom det blir billigare för mig att ta mig dit än till Göteborg. Ska faktiskt bli roligt :D
Är sjukt sugen på salt hockeypulver alltså...
