Inte utan min Dotter

    Ju längre dagen går desto bättre tror jag att jag känner mig. Jag piggnar till, får i mig lite mat och ser hur färgen kommer tillbaka till mitt ansikte. Sen kommer kvällen och mörkret lägger sig. Tröttheten tar över och det är som om jag blivit förgiftad. Alla tankar på hur fel allting är kommer framkrypande och går till attack. De ger sig inte förrän jag ligger i helt försvarslös i fosterställning och inte vet hur jag ska ta mig där ifrån. Vid den tiden är klockan såpass mycket att alla sover, jag kan inte ringa någon. Min kropp blir till min värsta fiende och jag önskar jag kunde ta mig ur den.

Jag hoppas så innerligt mycket att det löser sig imorgon...