Inte utan min Dotter

    Det är helt oförklarigt skönt att igår nu tillhör det förflutna! Jag lovar, det var den mest värdelösa dagen i världshistorien av dagar.
    Fick panik igårkväll, då mitt internet vägrade starta. Blev så fruktansvärt irriterad då jag hade bestämt med Johnny att vi skulle "träffas" på msn. Jag ringde upp honom en snabbis och sa att det inte gick. Han sa till mig att ta det lugnt, stänga ner allt och försöka fixa det imorgon, så ses vi då istället.

    Men det var en timme av ren och skör panikångest. Det har gjort såhär innan, men då löste det ju sig. Jag har ofta funderat över om jag kanske är typ statisk eller vad man ska kalla det. Alltså att all teknik förlorar sin funktion då det kommer i närheten av mig. Allting som verkar vara jättebra hemma hos alla andra, krånglar alltid hemma hos mig. Min mobil är ju sjukt irriterande också och bara lägger av då och då. Ibland bara en gång, men ibland startar den inte igen och det fungerar inte att stänga av den så man måste plocka ur batteriet. Det är ju lockande att slänga sakerna i väggen, men det har ju jag tydligen slutat med eftersom det är så dumt!

    Jag försökte i alla fall lugna ner mig, men jag kunde fortafarnde inte andas. Klockan var nästan 01 då jag ringde och väckte pappa. Jag hade i stort sätt slutat gråta, men eftersom andningen var så ansträngd så blev min talröst ganska mycket högre än normalt. Pappa hörde inte ett skvatt av vad jag sa, vilket gjorde mig ännu mer upprörd. Till slut fick jag fram att jag inte kunde andas och han sa åt mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Men dit har jag ju inga nummer och som känt är, så fungerade inte internet. Men vi fick pratat en liten stund och under tiden kunde jag komma till sans.

    Kom på att detta låter jättefånigt. Att jag beter mig på det viset bara för att internet vägrar att fungera. Men nu är det så, att fungerar inte internet har jag absolut ingenting att göra här. Det finns ingen TV, det bor inga vänner här då Mickan har flyttat och jag har inte pengar att ta mig längre än till centrum. Och där händer det inte mycket mer än i huset. Vissa dagar känner jag bara att allting är emot mig, och igår var en sådan. Har ju inte pratat med Johnny på flera dagar då han inte har haft pengar att komma till internet, och nu när han äntligen kunde så ska det hända. Känns som om jag blir testad hela tiden..
    Det är jättesvårt att förklara hur jag menar, men det är oerhört jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller vem jag ska ringa. Igår fick jag dock sms av Mickan mitt i alltihopa där hon skrev att hon låg i sängen och hade panik och bara grät. Det hjälpte att få prata med henne, även om det bara var över sms. Ingen av oss kände att vi ville prata i telefon.

    Hon är verkligen värd sin vikt i guld just nu, Mickan. När hon berättade för mig att hon också väntade blev jag verkligen endast glad. Hon var rädd att jag skulle känna att hon tog uppmärksamhet från mig, men det brydde jag mig verkligen inte om. Det var bara så skönt att ha någon när mig som vet ungefär vad som händer i mig. Hade känt mig så himla ensam innan dess. Känns som om det är en väldigt ensam tid, graviditeten. Särskilt när man inte har någon som gått igenom det innan. Jag hade ju ingen att prata med om det, ingen att fråga om vissa saker var normala. Har nog aldrig saknat min mamma så mycket som jag gjorde då i början. 
    Nu har jag ju Mickan. Om det är något nytt som händer vet jag att jag kan berätta det för henne utan att behöva känna mig jobbig. Utan att behöva känna mig som "jag-är-så-speciell-nu-och-mitt-liv-kretsar-runt-min-graviditet." Jag vet att hon tycker att det är roligt att höra. Det kommer ju hända henne om ca.13v.


Jösses, vilket konstigt inlägg det här blev. Veligt och stört...men nu ska jag göra något annat!

Hejsvej