15 september 2009 - Är påväg tillbaka upp till ytan - igen
Precis som alla andra gånger jag går ner mig, tar jag mig alltid upp igen, med eller utan hjälp. Sist jag var nere var två årsen snart och då var faster Britt min räddare i nöden. Den här gången var det ingen. Fick fixa det själv den här gången, och det funkade ju också. Kanske ett fin´t sms från Johnny och lite pojktrubbel från Sara gav mig en liten spark i baken dock. Det har ju faktiskt inte jag. Pojktrubbel, alltså. Är så nöjd med den jag har och det vi har. Varje dag går jag och känner efter vad min magkänsla säger mig, och helt ärligt har den aldrig varit lugnare. Det enda problemet är ju att våra pratstunder just nu är så väldigt begränsade. Önskar jag kunde prata med honom när jag vill och hur länge jag vill, men som det är nu går inte det. Men samtidigt kommer vi ju ha hela framtiden på oss att prata. 77 dagar är ju inte så mycket om man jämför med hela sin framtid (förutsatt att man lever längre än så, och det hade ju jag planerat).
Kanske det kommer mer ikväll, kanske inte. Den som lever får se!
