Inte utan min Dotter

    Tror jag har sågspån i huvudet. Känns som om jag vävar runt i en liten bubbla. Helt passiv och avtrubbad inför allt. Är inte glad, men inte ledsen. Som om jag inte ens känner just nu. Kanske känslorna har intagit försvarsposition och gömt sig bara för jag ska slippa känna något när det ändå inte känns bra. Jag vet inte om det är möjligt, men lite så känns det.
    Försöker låta bli att tänka över huvudtaget. Jag blir så rädd för vad jag kommer att tänka på. Blir alltid så rädd för att känna innan jag känner. Alltid så. Som innan Johnny åkte, grät regelbundet i flera veckor innan bara för att jag visste hur tomt det skulle bli och hur ensam jag skulle känna mig och hur ont det skulle göra. Jag stressar alltid upp mig innan sakerna händer. Var jättevirrig och tankespridd innan mamma dog också. Visste liksom varken ut eller in. Samma var på begravningen. Jag vet att det kommer att bli skitjobbigt, men det finns inget jag kan göra åt saken och det är det värsta. När man vet att hemska saker ska hända så kan man ju förebygga det, eller  åtminstone, förbereda sig. Men jag kan inte det. Det är bara att låta smärtan komma och tårarna rinna.

    Försöker hålla god min. Vet att det blir lättare när man har en optimistisk inställning. Men ibland sviker det och självömkan kommer fram, då jag kryper ihop i fosterställning i sängen...men det går över. Det blir bättre imorgon ska ni se!