Inte utan min Dotter

    Det blev en jobbig kväll igår. Jag la mig ner och skickade ett godnattsms till Johnny, vilket jag alltid gör. Han brukar skicka ett tillbaka när han går och lägger sig men då sover jag redan gott. Sedan trodde jag att det bara var att lägga ner huvudet på kudden och vänta in John Blund snart. Men icke. Vet inte vad som hände, men jag fick bara en sån olustig känsla i kroppen och började storlipa. Mycket hörde väl till att jag var trött och utmattad i kroppen. Att jag hade så ont var troligen också en bidragande faktor, men just då kändes allt så hopplöst. Jag orkade verkligen inte vara positiv. Allting kändes bara så orättvist! Orättvist att jag inte kan få vara med den jag vill vara med hela tiden. Trött på att inte kunna prata med honom varje dag för att det ska kosta skjortan. Det var ju inte det här jag hade planerat. Jag har alltid trott att tiden när man väntar sitt första barn ska vara något blommigt med rosa moln typ. När man, tillsammans, ligger och skrattar åt första gången barnet sparkar. Och första gången man ser det. Jag var ensam då. Låg i ett litet trasigt rum i ett hus som saknar kök. Där den enda chansen att laga mat ligger i en frysbox och en micro. Trodde inte att pappan skulle behöva se magen växa genom en webcam när han är på andra sidan jorden. Sen mindes jag, jag kom på att jag har ju fan ingen annan att skylla än mig själv. Jag har satt mig i den här situationen alldeles själv, vilket gjorde mig arg. Varför gjorde jag det? Hade jag bara sagt hejdå när jag åkte därifrån första gången, så hade jag varit någon helt annanstans idag. Men bara att tänka så får det att göra ont i mig. Jag ångrar egentligen ingenting. Jag är så glad att jag har Johnny, visserligan 20 timmars resväg härifrån, men jag har honom! Och aldrig att jag skulle välja bort det lilla, sparkande livet inuti mig heller. Det är ju en del av mig. Men ibland önskar jag att livet var som en lek man lekte på dagis. Orkade man inte mer var det bara att säga; Jag är inte med.