Inte utan min Dotter

    Johnny är sjuk, stackarn. Har överansträngt ryggen av att dra den där stora vagnen med surfingbrädorna varje dag fram och tillbaka till stranden. Marco var och fixade värktabletter åt honom nu eftersom han själv inte kan röra sig. Önskar jag var där och kunde pyssla om honom lite! Han fick massage på stranden idag från en av dem som går den massageutbildningen jag gick, men han tycker såklart att jag masserar bättre! =)

    Ibland när jag tittar på bilderna från första gången i Brasilien, med alla i klassen, så längtar jag tillbaka till den tiden. Det var verkligen något speciellt. Har aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Det var verkligen den bästa tiden av mitt liv, uppenbarligen. Så mycket hände med mig under den tiden. Jag blev mycket modigare och mer självständig. Var inte lika beroende av folk efter resan, inte på samma sätt som innan. Det sorgliga är att man aldrig kommer få återleva de två månaderna som var. Det blir ju aldrig samma sak längre. Jag trivdes i Brasilien även andra gången, men första gången var mycket roligare. När jag och Johnny pratade om det här sa han att det inte är så konstigt att jag känner så. Första gången var jag ju där med massa kompisar, jag var inte gravid och mådde därför (oftast) bra. Jag kunde festa och dricka som jag ville. Och det är ju sant. Kunde inte det på samma sätt andra gången. 
    Fast samtidigt är det ju synd att säga att jag längtar tillbaka. Längtar ju mer framåt nu. Jag vill ju att det ska bli december. Jag vill ha min kärlek här och jag vill ha vårat barn. Jag längtar så tills den dagen vi sitter tillsammans på sjukhuset med den lille parveln i famnen och tänker tillbaka på allt. Längtar tills allt är löst med ekonomin, bostad, uppehållstillstånd osv. Först då kommer det vara riktigt lugnt i mig. När jag vet att nu är framtiden vår! Inget mer kan stoppa oss..
    
    Har inga planer inför morgondagen alls, men har bestämt mig för att ta det lite lugnt nu så jag inte sliter ut mig själv som jag gjort den här veckan. Inte för att jag ansträngt mig jättemycket, men mer än vad min kropp är van vid. Långa promenader varje dag och cykelturer ner till centrum.
    Försöker hålla mig sysselsatt hela tiden för att få timmarna och dagarna att gå fortare, men jag måste ju acceptera att jag inte kan hålla samma tempå som förr, innan jag blev gravid. Jag måste vila mer nu, måste försöka slappna av ordentligt. Försöka komma upp i god tid, och ta en nap mitt på dagen. Men jag är ju nattmänniska, har alltid varit det och dessvärre verkar ju Tjockismagen ha ärvt detta. Antingen det, eller så är han/hon bara inställd på Brasiliansk tidszoon. 
   
Det som ska göras i veckan är dock;

- Fylla i och skicka in mina praktikpapper - äntligen!!
- Plocka ihop alla papper de vill att jag ska ha med på mötet hos socialen.
- Hoppas på att jag får mina intyg från Bergqvist så jag kan ta det med mig till AF.
- Skaffa kontoutdrag
- Gå på möte!
- Eventuellt ha spelkväll i Kungsbacka.

    Det var väl det, antar jag. Nu är det dags att sussa sött och hoppas denna natten blir mindre smärtsam än föregående. Verkar hoppfullt!

"Med glimten i ögat"

Boa noite, caraio!!