10 september 2009 - Nu är jag en sån som jag själv skulle vilja kväva riktigt långsamt...
Innan jag träffade Johnny hade jag aldrig varit riktigt kär innan. Jag trodde att jag hade varit det, men det var aldrig riktig kärlek. Tror inte ens att jag trodde på att det fanns. Jag kunde störa mig fruktansvärt mycket på folk som skulle sitta och pussas hela tiden. Eller hålla i handen. Eller kompisar som pratade nonstop om sina killar som var så otroligt söta. Det var som värsta dieten för mig, jag kände för att kräkas hela tiden. (Gjorde jag såklart inte) Jag kunde verkligen driva med mina vänner och tycka att de var urlöjliga som inte kunde släppa killen för fem minuter. Att man inte kunde umgås med dem en rast utan att tvingas lyssna på hur de i detalj skulle berätta allt gulligt han sagt och gjort i helgen när de var tillsammans. Jag stod och log och sa saker som "Oooh va sött" och "Han är verkligen sååå gullig..", fast vad egentligen ville göra var att klubba ner människan för att få tyst på det.
Men jag är faktiskt inte sämre än att jag kan erkänna mina brister. Jag vet att jag har blivit precis likadan som de jag ville slita naglarna av förr. Jag vet att jag kan vara hur löjlig som helst. Det är läskigt hur en kille har kunnat förändra mig, men det är sant. Den delen av mig har han förändrat. Jag tycker väl att jag fortfarande är rätt "jagig" för det mesta, kanske lugnare och inte lika skrikig och gapig. Men det ser jag som något possitivt. Jag behöver inte föra oväsen för att bekräfta mig själv. Jag kan vra nöjd med att sitta på sidan och titta på andra också. Men jag är så kär. Jag blir så himla lycklig när han säger att han tycker jag är vacker att jag strålar i hela ansiktet. Blir nästan lite blyg. Att han inte säger det nonstop gör det så mycket mer betydelsefullt också. Och han kan säga det de stunder jag själv tycker det minst och det får mig att känna mig så himla mycket mer säker på mig själv.
Så nu är jag medlem i "Offer-för-kärleken"-klubben. Jag är en av dem som vill sitta och hålla handen hela tiden. En av dem som ler med hela kroppen när sms-signalen på mobilen klingar. En av dem som har svårt att hålla en liten konversation med någon utan att på något sätt få in honom i den. Ja, ni fattar. En av dem jag ville slita i stycken förr...
Men, men..jag är ju hopplöst förälskad...
Nu är det John Blund och jag!
God Natt
