Inte utan min Dotter

    Jag tycker inte riktigt att helgen räknas till veckan. I alla fall inte om man gör något på veckodagarna, som jag har gjort nu. Känner ju att det faktiskt att det ska bli skönt med helg, vilket är något det var längesedan jag kände. Hade ju nästan tappat all räkning på dagarna och visste knappt när det var helg. Förvirrad som få!

   Idag går jag in i vecka 30, vilket innebär att jag har gått 29 fulla veckor. 29+0 idag, i 30:onde veckan. En fullgången graviditet är 40 veckor så det är bara 10 (11) veckor kvar nu. Har gått så jäkla fort verkligen. Har knappt hunnit med, känns det som.
   När jag cyklade hem förut kom jag att tänka på att jag väntat och längtat efter den här dagen så länge jag kan minnas! Inte just den 9 oktober 2009, men den dagen min mage var tillräckligt gravid för att folk skulle reagera utan att behöva fråga. Var inne i Thairesturangen och köpte med mig lite mat efter jobbet, och kvinnan som jobbar där påpekade det. Hon frågade hur långt det gått och tyckte att jag ändå var pigg, som orkade cykla och allt. Sa inte till henne att jag flåsar som Vargen i "De 3 små grisarna" så fort det blir lite motstånd och att jag hellre hade åkt bil om jag hade valet. Jag stod helt enkelt och låtsades som jag var precis så hyrtig som hon trodde. Skadar väl ingen :p
    
    Innan jag gick undrade hon var "min bästis" hade tagit vägen. Först förstod jag inte vem hon pratade om, men det tog inte jättemånga sekunder innan jag insåg att det var Jossan. Jag berättade att hon numer bor i Göteborg och att hon studerar där. Hon bad mig hälsa att hon saknar henne. :) 

   Orkade verkligen inte gå upp i morse när alarmet ringde. Jag ville bara vända på mig och sova mer, vilket jag också gjorde. Men 30 min innan jag började slet jag upp mig själv och tvingade på mig kläder. Kom ändå fram i tid, vilket jag är helfascinerad av.
    När jag kom fram gick jag för att tända alla lampor. När jag skulle tända inne på kontoret så gick det inte. Jag stod där och blängde på taklampan medan jag tryckte på och av strömbrytaren. Ibland snabbt, ibland långsamt, men naturligtvis hjälpte det inte. Gick och kollade datorn och skrivbordslamporna och de var också utrotade, verkade det som, och det förblev mörkt. Precis när jag drog upp rullgardinen såg jag Theres komma, så jag berättade för henne och vi sprang runt och letade efter ett proppskåp. Till slut hittade vi det men ingen av oss visste ju man skulle byta de gamla propparna. Det visste dock nästa förälder som kom, så det löste sig och vi fick ljus på dagis igen!

Ses sen!