19 oktober 2009 - Godmorgon! Godmiddag! Godkväll!
Nu har jag inte skrivit på hela långa dagen, så nu blir det ett lååångt inlägg. Eller inte! har inte planerat längden direkt. Har inte planerat innehållet heller, det brukar jag inte göra, så vi får se var vi hamnar! Kan ju börja med att säga att jag är skittrött, då jag sovit praktiskt taget ingenting i natt! Eller ja, lite har jag väl sovit, men typ bara med halva hjärnan liksom. Som när man typ drömmer att man sover, fast man vet inte om man egentligen drömde att man sov. Ja, ni fattar! Låg igårkväll/natt och vred och vände på mig i ångest pga min ekonomiska situation som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa. Kan ju inte lösa den idag, och kunde definitivt inte igårnatt heller, men hjärnan hakar ju gärna upp sig på jobbiga saker. Försökte komma på andra tankar, men det gick inte alls. Det var bara massa tråkigheter och ångestframkallande bilder i min hjärna. Jag var rätt glad när morgonen kom så jag kunde lägga den hemska natten bakom mig!
Sara och jag gick hemifrån henne runt 07:35 och tog bussen till Drottningtorget. Därifrån fortsatte vi med 3:ans spårvagn till Kaptensgatan. Redan när vi klev av bussen var vi mer eller mindre levande döda och visste nog inte riktigt hur vi skulle ta oss igenom de två (som sen visade sig vara tre) timmarna! Men vi kämpade vidare, och kom fram precis innan det skulle börja, som sista "paret". Jag vet inte om de andra trodde att vi var ett lesbiskt par eller om jag efter en lösaktig kväll fått ett plus på graviditetstestet och inte minns varken namn eller färg på killen. Men de behövde inte undra särskilt länge då vi ganska snart fick presentera oss och då passade jag på att berätta om pappans frånvaro (- Lite långt att pendla från Brasilien) och visa mitt vänstra ringfinger lite extra, bara så de skulle fatta. Men det var inte någon som verkade tvivla på min historia!
Barnmorskan "K", som är samma som "K" som var barnmorskestudenten inne i rummet sist jag var hos barnmorskan "A" tillbringade de första 1,5 timmarna med att visa hur barnet skulle komma ut. Hur det vrider sig osv. Hon berättade om hur livmoderhalsen (- Polokragen) ska vidga sig för att barnet ska komma ut och när man vet att vattnet har gått. Detta är tydligen väldigt svårt att veta eftersom det ibland kan komma som lite flytningar, alltså sippra bara. Ibland kan det komma som om någon vände en hink med vatten uppochner; SPLASH! Och är man fortfarande hemma när detta händer är det viktigt att kolla färgen på vattnet. Det ska vara klart, kanske lite rosafärgat och grumligt. Är det rött betyder det att man blöder och har det en grönaktig färg innebär det att barnet har bajsat i fostervattnet och detta kan vara tecken på att han/hon är stressad. Oavsett färg ska man alltid höra av sig till förlossningen!
Sedan fikade vi från 10:00-10:30 då vi fick macka och kaffe, eller vad man nu ville dricka. Efter intagen energi skulle vi titta på förlossningsfilm. "K" frågade om vi vågade titta på det nu och jag nickade frenetiskt. har aldrig tyckt att det är mer intressant och lärorikt än nu! Hon släckte i alla fall ner lyset och tryckte på play. Ju längre filmen gick, desto längre bort från TV:n hamnade alla mammor. Utan jag då, såklart, som praktiskt taget låg över bänken och tittade med stora ögon. Man fick verkligen se allt och det var så mycket verkligare än när man tittar på typ "Förlossningskliniken" och dylikt. Alla ryggade tillbaka och sa "Oooh.." när mamman på filmen klämde ut bebisen. jag sa mer "Åh, vilken lättnad!" Tyckte det verkade ungefär som när man har en stor, hård, öm finne som vägrar att spricka, no matter what liksom. Och man klämmer och trycker och sticker och petar men det verkar aldrig gå. Men efter mycket om och men, smärtor och envishet så ba; PAFF, så töms den och all smärta som man kände är borta med vinden. Visst är man öm, men samtidigt så glad över att det är över. (Även jag fattar att smärtorna inte går att jämföra).
Det var trevligt i alla fall. Nästa vecka ska vi prata om vad våra partners kan göra under förlossningen. Önskar lite att Johnny var här men samtidigt, han skulle inte förstå ett smack av vad hon sa. Men jag skulle ju onekligen känna mig mindre ensam. Nästa vecka ska jag nämligen gå ensam. Vill inte tvinga upp Sara så tidigt varje måndag och hon har ju mycket annat att stå i. Dessutom så klarar jag det! Jag är trots allt aldrig ensam!! ;)
Åkte direkt hem till farmor efteråt och fick ägg och macka med räkor och majonäs på. Ursmaskigt och jag åt mängder! Kusin Annelie dök upp strax efter mig också, med en stor glugg i överkäken där två tänder sken med sin frånvaron. Ungen satte sig med sina läxor (som förövrig inte skulle vara klara förrän på torsdag!) och de var klara innan jag åkte hem 6 timmar senare. Mellan det hann vi; Fika med te och rulltårta, kolla igenom alla farmors 4 fyllda skokartonger med fotografier från åren 1920-2002 typ, fika med mer te och farmors bullar+äpple och äta middag bestående av kyckling, ris och grönsaker. Jag var rätt mätt när jag lämnade guldheden, och alldeles slut i både kropp och skalle. Hann handla hem toapapper och bröd innan pendeln gick och det var inte långt ifrån att jag somnade när den började rulla. Jag var hemma runt 19:30, mör och go. Har precis tagit ett bad och ska nu ta en macka eller två!
Imon bär det av tillbaka till stan för att träffa lägenhetens ägare och skriva sista kontraktet! Sen är det typ klart och jag kan nog flytta in i helgen!! Yiihaaa....
Hejsvej!
Sara och jag gick hemifrån henne runt 07:35 och tog bussen till Drottningtorget. Därifrån fortsatte vi med 3:ans spårvagn till Kaptensgatan. Redan när vi klev av bussen var vi mer eller mindre levande döda och visste nog inte riktigt hur vi skulle ta oss igenom de två (som sen visade sig vara tre) timmarna! Men vi kämpade vidare, och kom fram precis innan det skulle börja, som sista "paret". Jag vet inte om de andra trodde att vi var ett lesbiskt par eller om jag efter en lösaktig kväll fått ett plus på graviditetstestet och inte minns varken namn eller färg på killen. Men de behövde inte undra särskilt länge då vi ganska snart fick presentera oss och då passade jag på att berätta om pappans frånvaro (- Lite långt att pendla från Brasilien) och visa mitt vänstra ringfinger lite extra, bara så de skulle fatta. Men det var inte någon som verkade tvivla på min historia!
Barnmorskan "K", som är samma som "K" som var barnmorskestudenten inne i rummet sist jag var hos barnmorskan "A" tillbringade de första 1,5 timmarna med att visa hur barnet skulle komma ut. Hur det vrider sig osv. Hon berättade om hur livmoderhalsen (- Polokragen) ska vidga sig för att barnet ska komma ut och när man vet att vattnet har gått. Detta är tydligen väldigt svårt att veta eftersom det ibland kan komma som lite flytningar, alltså sippra bara. Ibland kan det komma som om någon vände en hink med vatten uppochner; SPLASH! Och är man fortfarande hemma när detta händer är det viktigt att kolla färgen på vattnet. Det ska vara klart, kanske lite rosafärgat och grumligt. Är det rött betyder det att man blöder och har det en grönaktig färg innebär det att barnet har bajsat i fostervattnet och detta kan vara tecken på att han/hon är stressad. Oavsett färg ska man alltid höra av sig till förlossningen!
Sedan fikade vi från 10:00-10:30 då vi fick macka och kaffe, eller vad man nu ville dricka. Efter intagen energi skulle vi titta på förlossningsfilm. "K" frågade om vi vågade titta på det nu och jag nickade frenetiskt. har aldrig tyckt att det är mer intressant och lärorikt än nu! Hon släckte i alla fall ner lyset och tryckte på play. Ju längre filmen gick, desto längre bort från TV:n hamnade alla mammor. Utan jag då, såklart, som praktiskt taget låg över bänken och tittade med stora ögon. Man fick verkligen se allt och det var så mycket verkligare än när man tittar på typ "Förlossningskliniken" och dylikt. Alla ryggade tillbaka och sa "Oooh.." när mamman på filmen klämde ut bebisen. jag sa mer "Åh, vilken lättnad!" Tyckte det verkade ungefär som när man har en stor, hård, öm finne som vägrar att spricka, no matter what liksom. Och man klämmer och trycker och sticker och petar men det verkar aldrig gå. Men efter mycket om och men, smärtor och envishet så ba; PAFF, så töms den och all smärta som man kände är borta med vinden. Visst är man öm, men samtidigt så glad över att det är över. (Även jag fattar att smärtorna inte går att jämföra).
Det var trevligt i alla fall. Nästa vecka ska vi prata om vad våra partners kan göra under förlossningen. Önskar lite att Johnny var här men samtidigt, han skulle inte förstå ett smack av vad hon sa. Men jag skulle ju onekligen känna mig mindre ensam. Nästa vecka ska jag nämligen gå ensam. Vill inte tvinga upp Sara så tidigt varje måndag och hon har ju mycket annat att stå i. Dessutom så klarar jag det! Jag är trots allt aldrig ensam!! ;)
Åkte direkt hem till farmor efteråt och fick ägg och macka med räkor och majonäs på. Ursmaskigt och jag åt mängder! Kusin Annelie dök upp strax efter mig också, med en stor glugg i överkäken där två tänder sken med sin frånvaron. Ungen satte sig med sina läxor (som förövrig inte skulle vara klara förrän på torsdag!) och de var klara innan jag åkte hem 6 timmar senare. Mellan det hann vi; Fika med te och rulltårta, kolla igenom alla farmors 4 fyllda skokartonger med fotografier från åren 1920-2002 typ, fika med mer te och farmors bullar+äpple och äta middag bestående av kyckling, ris och grönsaker. Jag var rätt mätt när jag lämnade guldheden, och alldeles slut i både kropp och skalle. Hann handla hem toapapper och bröd innan pendeln gick och det var inte långt ifrån att jag somnade när den började rulla. Jag var hemma runt 19:30, mör och go. Har precis tagit ett bad och ska nu ta en macka eller två!
Imon bär det av tillbaka till stan för att träffa lägenhetens ägare och skriva sista kontraktet! Sen är det typ klart och jag kan nog flytta in i helgen!! Yiihaaa....
Hejsvej!
Kommentarer
Trackback
