Inte utan min Dotter

    Efter att jag blec gravid är det så många som har sagt att dem älskade att vara gravida och att de tyckte det var så himla mysigt. Jag kan hålla med dem, till viss del. Mycket är mysigt, eller mysigt känns som fel ordval. Det är ju en fantastisk sak att få erfara. Att få känna sitt barn växa inuti i en själv. De första rörelserna, sparkarna, hickan. Att höra hjärtat slå och att följa utvecklingen hur den går från att vara en minimal cell, till ett färdigt och levnadsklart barn.
    När jag fick reda på att jag väntade barn kunde jag inte bärga mig tills det skulle börja synas. Jag ville att alla skulle se på en gång varför jag kände mig så speciell, för det gjorde jag. Sedan kom illamåendet...då var det inte lika roligt längre. Vissa dagar uppskattade jag det, för då visste jag att jag fortfarande var gravid. Om jag en dag skulle gå utan att ha jätteömma bröst eller må jätteilla blev jag istället sjukt paranoid och trodde att någonting var fel. Men sen kom kräkningarna igen. Då blev det som en lättnad. Men sen var det de dagarna då jag inte fick ett avbrott i det. När jag spydde bara av åsynen av mat och jag kunde varken äta eller dricka för då kom det bra upp igen. De dagarna undrade jag varför jag gjorde det.
    Sen när sparkarna började och man kunde känna barnet var ju allt det värt det. Då väntade ett par månader av i stort sett bara lycka. Allt var så fint, bebisen sparkade regelbundet och illamåendet var borta. Visst, det kunde hugga till lite i livmodern ibland och man kunde få lite växtvärk, men efter nästan fyra månader av konstant kräkandes var det okej.
    Och nu kommer den sista tredjedelens symptom. Sömnsvårigheter, då man inte hittar en ställning man kan ligga i särskilt länge. Förvärkar och sammandragningar som är som en molande värk likt mensvärk. Nästäppa, uppsvällda, ömma fötter och värkande knän. Är jämt trött i kroppen och även om jag fortfarande tycker om att känna av bebisens rörelser och sparkar kan det ibland göra riktigt ont och vara väldigt obehagligt.    

    Och allt det här är väl antagligen ingenting emot vad som komma skall; Förlossningen. Men är, som jag innan sagt, inte särskilt orolig över de smärtorna. Då är det på väg mot sitt slut. Ville bara meddela det att det inte alltid är jätteunderbart som man kan vilja tro. Jag trodde det förr. Trodde typ man skulle bli lite illamående på morgonen de tre första månaderna, och efter det skulle det typ bara vara en dans på rosor. Oj, vad fel jag kunde ha! Men jag ångrar det inte, och det är inte så illa att jag aldrig kommer göra om det igen! Det positiva betyder övervinner ändå det negativa. Men som sagt, vissa dagar är lite mariga. Särskilt när man är förkyld!