14 oktober 2009 - Att vara en tonåring.
Nu var det ju ett tag sedan jag var en tonåring, men när jag var påväg hem från affären innan cyklade jag förbi skolan, och när man ser och hör dem så minns man precis hur det var. Helt outhärdligt och fruktansvärt! Men jag tror inte jag fattade det då, hur jobbigt det var. Först nu jag insett hur riktigt elaka man kunde vara mot sina vänner och vilka elakheter man kunde utsättas för.
Man hade en tendens att gadda ihop sig och retas med en person. Att vara den personen var det värsta som kunde hända. Att ha alla sina vänner en hel dag skrattandes och kalla en massa smeknamn som inte kunde betraktas som själsord, men tillräckligt elaka för att man skulle bli ledsen av det. Men det låtsades man såklart aldrig om. Man skrattade och tog emot det som sas, men det kändes som om man bröts ner på insidan. Inför folk låtsades man som om man var med på det, som att man själv tyckte det var ett jätteroligt skämt, men när ingen såg grät man.
Men nästa vecka kunde det vara någon annan som var den utsatta, och då var man på det igen. Då var det ju bara roligt. Och även om man inte tyckte det var särskilt roligt, utan faktiskt tyckte synd om personen i fråga, så skulle man aldrig, aldrig säga ifrån. Detta av rädsla att bli påhoppad själv. Man var så himla rädd för att bli retad eller utfryst att man bara gjorde som alla andra. Och det var aldrig någon som visste hur man egetligen kände det för man berättade aldrig. Aldrig för föräldrarna, av två anledningar;
1. Man tyckte det var pinsamt och ville inte att föräldrarna skulle skämmas över en, som man trodde de skulle göra.
2. Man ville inte att de skulle känna sig dumma och som dåliga föräldrar för att de inte sett någonting själva.
Till sina vänner skulle man ju aldrig säga något, för det var ju de som var orsakerna till att man kände det som man gjorde. Även om någon av dem skulle lyssna vid något tillfälle kunde man nästan vara säker på att det skulle komma ut när alla var samlade igen. Då skulle kompisen, som man anförtrott sig åt och verkligen litat på med sina allra personligaste tankar som man annars bara skrev i en låsbar dagbok, öppna munnen och allt skulle ramla ut under skratt och hånflin. Då var det ju bättre att bara hålla tyst!
Nu är det riktigt kallt ute! Det är is på vattenpölarna och det svider i näsan när man andas in den kalla luften. Jag vet inte om det är höst eller vinter, riktigt. Om det inte hade varit för löven som fortfarande envisar sig med att hänga kvar i sina träd skulle det kännas som vinter, utan tvekan.
Jag pälsade på mig ordentligt innan jag cyklade ner. Det gör jag ju alltid när det börjar bli kallt, men jag verkligen avskyr att frysa. Mitt motto är;
- Bättre att ta på sig för mycket och kunna ta av sig om det blir för varmt, än att inte ha något att ta på sig om man börjar frysa!
Så jag plockade på mig, två par mysbyxor, ett linne, en långärmat t-shirt, en stickad tröja med polokrage, mina uggs, höstjacka, mössa, fuskolle och vantar. På vissa ställen frös jag ändå, men mer kläder fick jag inte på mig så det fick räcka. Så nu har jag handlade hem mer mjölk eftersom min tog slut igår. Köpte 2liter idag, men det fick bli mellanmjölk. De hade inte lättmjölk i 2litersförpackningar idag och det skulle kosta 3kr mer att köpa 2 enlitare. Dessutom smakar all annan mat av sig på mjölken om man inte kan stänga paketet när man ställer inte det i kylen. Köpte också ravioli, mer clementiner och te. Glömde doch toapapper men jag hoppas jag klarar mig på rullen jag har kvar tills på fredag!
Ses sen. hörrni! :)
Man hade en tendens att gadda ihop sig och retas med en person. Att vara den personen var det värsta som kunde hända. Att ha alla sina vänner en hel dag skrattandes och kalla en massa smeknamn som inte kunde betraktas som själsord, men tillräckligt elaka för att man skulle bli ledsen av det. Men det låtsades man såklart aldrig om. Man skrattade och tog emot det som sas, men det kändes som om man bröts ner på insidan. Inför folk låtsades man som om man var med på det, som att man själv tyckte det var ett jätteroligt skämt, men när ingen såg grät man.
Men nästa vecka kunde det vara någon annan som var den utsatta, och då var man på det igen. Då var det ju bara roligt. Och även om man inte tyckte det var särskilt roligt, utan faktiskt tyckte synd om personen i fråga, så skulle man aldrig, aldrig säga ifrån. Detta av rädsla att bli påhoppad själv. Man var så himla rädd för att bli retad eller utfryst att man bara gjorde som alla andra. Och det var aldrig någon som visste hur man egetligen kände det för man berättade aldrig. Aldrig för föräldrarna, av två anledningar;
1. Man tyckte det var pinsamt och ville inte att föräldrarna skulle skämmas över en, som man trodde de skulle göra.
2. Man ville inte att de skulle känna sig dumma och som dåliga föräldrar för att de inte sett någonting själva.
Till sina vänner skulle man ju aldrig säga något, för det var ju de som var orsakerna till att man kände det som man gjorde. Även om någon av dem skulle lyssna vid något tillfälle kunde man nästan vara säker på att det skulle komma ut när alla var samlade igen. Då skulle kompisen, som man anförtrott sig åt och verkligen litat på med sina allra personligaste tankar som man annars bara skrev i en låsbar dagbok, öppna munnen och allt skulle ramla ut under skratt och hånflin. Då var det ju bättre att bara hålla tyst!
Nu är det riktigt kallt ute! Det är is på vattenpölarna och det svider i näsan när man andas in den kalla luften. Jag vet inte om det är höst eller vinter, riktigt. Om det inte hade varit för löven som fortfarande envisar sig med att hänga kvar i sina träd skulle det kännas som vinter, utan tvekan.
Jag pälsade på mig ordentligt innan jag cyklade ner. Det gör jag ju alltid när det börjar bli kallt, men jag verkligen avskyr att frysa. Mitt motto är;
- Bättre att ta på sig för mycket och kunna ta av sig om det blir för varmt, än att inte ha något att ta på sig om man börjar frysa!
Så jag plockade på mig, två par mysbyxor, ett linne, en långärmat t-shirt, en stickad tröja med polokrage, mina uggs, höstjacka, mössa, fuskolle och vantar. På vissa ställen frös jag ändå, men mer kläder fick jag inte på mig så det fick räcka. Så nu har jag handlade hem mer mjölk eftersom min tog slut igår. Köpte 2liter idag, men det fick bli mellanmjölk. De hade inte lättmjölk i 2litersförpackningar idag och det skulle kosta 3kr mer att köpa 2 enlitare. Dessutom smakar all annan mat av sig på mjölken om man inte kan stänga paketet när man ställer inte det i kylen. Köpte också ravioli, mer clementiner och te. Glömde doch toapapper men jag hoppas jag klarar mig på rullen jag har kvar tills på fredag!
Ses sen. hörrni! :)
Kommentarer
Trackback
