Inte utan min Dotter

    Jag kom i alldeles perfekt tid till barnmorskan idag. Hann precis väga mig och slappna av lite gran innan jag blev inropad till det vanliga rummet. Slapp blodprov idag, vilket jag inte är särskilt ledsen över. Det var en superrar barnmorskestudent med idag också (M). Hon och min vanliga barnmorska (A) började med att fråga hur jag mådde, och jag berättade att, förutom de (obligatoriska) humörsvängningar och hårda sparkarna som bebisen gärna delar ut när det blir trist, så mår jag riktigt bra. De log och tyckte att om det är det enda så har jag en fin graviditet och jag kunde inget annat än att hålla med. Humörsvängningarna finns ju inte så mycket att göra åt, och de är ju ändå inte så farliga nu och sparkarna är ju trots allt positiva. Det betyder ju bara att bebisen mår bra där inne, och det är ju det viktigaste.

    Sedan skulle de mäta livmoderna storlek, och M började. Då blev det livat vill jag lova. Sprattel ville inte ligga still för fem öre, vilket försvårade det hela en del, men till slut fick hon mätt det och kom fram till att den var 30cm nu. Efteråt testade A och hon kom fram till 29. Så livmodern har växt 5 cm på 4 veckor. Inte konstigt att jag har haft växtvärk!
     Efter detta var det god tid för det som jag tycker är höjdpunkten på hela besöket; Lyssna på hjärtat. Det är en så overklig känsla och man kan inte göra annat än att bara ligga och le. Ingen säger någonting för att ge bebisen all uppmärksamhet och en bra stund står alla och bara njuter av det lilla klaffande ljudet. Efter en stund upptäckte jag ett till ljud, nästan identiskt med bebisens hjärtslag. Tyckte att de båda såg lite förundrade ut, så jag frågade vad det var. Sa att jag tyckte det lät som ett till hjärta. M svarade "Det är det också..."

    Jag trodde jag skulle sätta hjärtat i halsgropen. Kände hur hela kroppen stelnade till i några sekunder och hjärnan började jobba på högsta växel för att ta in informationen. Tvillingar? Två? HJÄLP...!? Jag stirrade på henne med runda ögon och hon log; "...det är ditt hjärta" fortsatte hon sen och jag kände hur lugnet återfann sig.
    Jag fick titta på våran "kurva" och vi följer den i stort sätt idealiskt utan några konstiga böjningar. Bara ett lagom lutat streck som följer färdriktningen precis som man vill. Så jag gick därifrån alldeles nöjd och med ett stort leende på läpparna. Ringde Sara på vägen, och hon låg fortfarande och sov och sa åt mig att komma hem till henne. Så det gjorde jag.


Ska bada nu!
Ses sen..
Hej svej!!!